Swedish Hoops QPR Sweden - Medlemsresa 2016 – R’s vs Addicks
Denna rapport är sprungen ur undertecknads perspektiv och har inget med övriga resenärers upplevelser att göra. Alla personer är verkliga och den som känns igen, eller känner igen sig, existerar i verkligheten. En varning för lång text är på sin plats. Och allt handlar inte om fotboll och QPR. (Aj aj aj, orden ”fotboll”, ”QPR” och ”inte” i samma mening svider lite...)
Torsdag 7/4 - Förberedelser, Jack Daniels och en udda tatueringsupplevelse
Min resa började redan kl.03.00 på torsdagen när väckningsalarmet ljöd. Unnade mej taxi till flygbussen mot Skavsta även fast jag promenerar på en kvart och cyklar på mindre än hälften. Men min cykel från 1952 är nystulen och jag kände för att vara lite lyxig. Ok, lat kanske är ordet.
Inga problem nånstans (mindre skräll faktiskt) och efter ca. 2,5 timme var jag igenom security.
Första jag såg, och hörde, rörande fotboll var en kille med Wolves-tröja och passande nog diskuterade han QPR med sina bordsgrannar. Han berättade för sin väninna att vår arena kallas Loftus Road och han hade en stor öl framför sej. Jag följde hans exempel och beställde in 0,75 centiliter svensk starköl och tog en cigg i kuren. Klockan var 05.30. Nej, jag är inte stolt över mej själv men är det semester så är det.
Fortsatte med Jack Daniels på flyget och fick rockstjärnedrömmar. Finns det nån dryck i hela världen med sån gratisreklam? Keith Richards och Nikki Sixx liksom...
Satt bredvid en liten kille på 7-8 år på planet och han gnällde inte en enda gång på över två timmar. Otroligt artig och lugn. Kunde inte låta bli att berömma honom när vi landat. Hans farsa såg mäktigt nöjd ut.
Den där passkontrollen man själv håller passet för avläsning medan man glor in i nån screen har bara funkat en enda gång för mej. Och jag har försökt säkert 10 ggr. Hatar skiten, så gissa om jag blev förvånad när dörrarna öppnades på en 10-dels sekund.
Fick förresten smak för J.D. så jag köpte med en hel flaska från den där shopen som passande nog ligger på vägen till tågen (Stansted). Jag frågade Stavros (jo han heter så, killen med den haltande gångstilen) varför de inte längre har "4 flaskor för 22 pund". Han svarade att han tycker det är en liten skam "but we're trying to get the customers to pay more". Ärlig är han iaf.
Inte alls så dumt
Denna resa ligger ju helrätt i tiden med lite vårvärme och (oftast) en spännande finish på ligaspelet. Tyvärr har inte klubben levt upp till förväntningarna denna säsong (iaf inte mina) och laget glider omkring lite i ingenmansland. Så ingen chans till play off eller desperat poängjakt i bottenstriden gjorde ju den sportsliga biten av resan denna gång en aning avslagen.
Dock så låter Swedish Hoops sej inte nedslås av detta. Vi körde på med fyra samlingar, quiz och annat kul under helgen.
Hela 42 pers (ett par, tre katter bland hermelinerna, bl.a. en Boro och en Ipswich-fan och nån neutral) hängde med oss under någon av våra aktiviteter och det är inget annat än en strålande siffra med tanke på en medioker "mellansäsong".
Jag hade såklart en egen agenda oxå, bl.a. en inbokad tid för en tatuering hos en brasilianare i Shepherds Bush. Hade även planer att gå och kolla in bandet som skapade OI-punken, Cockney Rejects, men la ner det eftersom jag kan se dom i Blackpool på Rebellionfestivalen i augusti istället. Och ärligt talat vet jag inte om det blev nåt gig. De ställde ju in en hel del när basisten de senare åren, Tony Van Frater, tragiskt gick ur tiden. Och sen har förstås Rejects fel favvo-lag.
Ett boktips på ämnet förresten; läs sångaren Jeff "Stinky" Turners självbiografi - "Cockney Reject". Den är som en klockren jävla uppercut eller fet solar plexus som däckar dej. Associationerna till boxning är såklart medveten.
Ok, jag erkänner. Jag gillar West Ham.
Fram till tatueringsdax var det ett besök i clubshopen för att plocka upp presentkort som vinst till fredagens pubquiz som gällde. Och för att köpa en necessär till min grabb som fyllde 11 år dan efter min hemfärd. En sak på hans önskelista.
(GRATTIS "G" igen i efterskott, du är en härlig grabb och när du sätter den där bicykletan i en tävlingsmatch som du länge strävat efter så lovar jag, i egenskap som ledare, att springa in på planen och köra en flygplanslandning mitt på plan).
Inte tänkte jag på att necessären var fylld med rakhyvlar, duschtvål, schampoo och deostick. 200 ml i varje tub dessutom. Och det får man ju inte ta med sej på planet.
Nåväl, ska ju hämta en Swe Hoops-banner på Crown&Sceptre som legat i pubägaren Gerrys källare i ett par år och den hade jag tänkt skicka hemåt. Den får nämligen inte plats i väskan. Får väl skicka necessären oxå då. Gick såklart åt helvete. Bannern ligger kvar i C&S källare och när jag skulle skicka necessären så var klockan 17.33. Dom stängde givetvis 17.30. Nån som är förvånad?
Ett besök på Orchard Tavern på Askew Road för att ge dom heads up om Swe Hoopsarnas anstormning på lördagskvällen var planerad oxå. Visst tog jag mej dit och bjöd min engelske vapenbroder på första rundan av många (kanske lite väl många). Plötsligt serverar dom inte käk på lördagskvällar längre och såklart börjar problemen hopa sej. Detta är ju Shanksy på resa liksom. Tänkte väl det.
Och visst fan, jag startade om telefonen på tåget in mot Liverpool Street och såklart funkade inte pinkoden. Va? Har två kombinationer jag alltid kör och ingen funkade. Fick ringa hem till min äkta maka från hotellreceptionen för att jaga rätt på koden och när jag äntligen fick ordning på allt hade min engelske vän väntat i 2,5 timme och undrade var i helvete jag tog vägen.
En av snubbarna i receptionen på Grantly Hotell är förresten en mycket trevlig och hjälpsam människa. Och han har en härlig brittisk humor. Jag kom in nästan samtidigt som en tjej från Frankrike (tror jag, hon hade kass engelska iaf) och han säjer allvarligt och högt "oh, that's not the same bird you brought the last time". Jag garvade, donnan från Frankrike såg däremot osäker och lite äcklad ut (tack för det).
När tjejen fattat läget så berättade killen i receptionen glatt att han en gång sa samma sak till ett bastant par i 60-års åldern och tanten i sällskapet blev vansinnig. Hon tog honom på orden och började skälla ut maken efter noter och slå honom med handväskan. Vår vän i receptionen fick ett mindre helvete att förklara att han bara skojade. Inte alla har humor helt klart.
Incheckning på hotellet för att betala för 8 rum gällde nu. Tillbringade över en timme i receptionen, den skojfriska snubben bjöd på nybryggt kaffe (en finare sort de inte serverar gästerna) och lät mej generöst använda dator och telefon. For free. Grantly Hotell rekommenderas således varmt.
Ville nu såklart stråla samman med engelska och svenska bröder. Det är mycket därför jag reser till London nuförtiden. Träffa goda vänner. Fotbollen suger ju tyvärr emellanåt. Kan någon t.ex. förklara varför inte Tjaronn Chery spelar 90? Är han skadad? Har han ont? Har han dålig kondition? Är han inte så bra som han ser ut? Är han i nån jävla frysbox pga kass uppträdande? Kan nån snälla förklara?
Såklart startade han denna match...
Det är väl såna trollgubbar vi gillar i klubben by the way. The QPR style. Ähh, skit, vi är ju inte ens tvärrandiga längre (oförlåtligt). Vakna för fan...
Dax för gadden då. Bokad tid var 16.00. Jag har varit där tre, fyra gånger förut och varje gång har jag svurit på att inte återvända. Coola udda karaktärer men väldigt sena och långsamma. Men jag har kass karaktär och är en aning bekväm ibland. Studion ligger ju så bra till. Typ 2 minuters promenad från hotellet. Men inte var jag förvånad när klockan började närma sej 17.
Kunder kom och gick (piercing) men jag fick vänta. Stötte på (nej inte på det sättet!) den snygga tjejen bakom disken och frågade "what's happening"? Hon får inte tag på Xico, som ska tatuera, får jag som svar. Ser att hon skäms lite men hon är väldigt tillmötesgående och trevlig.
Jag är en tålmodig man och jag brusar inte upp i första taget men 17.15 säjer jag till tjejen att jag lägger ner detta om han inte kommer, jag har liksom roligare saker att göra än att sitta här. Då dyker han plötsligt upp och ser min "griffin" på högerarmen och säjer; "I did that". Ja, visst gjorde du och det var en märklig historia det oxå, men nu kör vi igång tack.
Xico från Brasilien är en udda fågel minst sagt. Han kan plötsligt gå ut från rummet utan att säja nåt och vara borta i 10-15 minuter. Nån gång har han sagt "I'm popping out for a smoke" eller "they're fucking idiots" (menat mot kollegor eller kunder).
Han försvann säkert minst 6 ggr under min session denna gång oxå. En gång kom den supertrevliga tjejen in och frågade nåt om nån tatuering till en kvinna som bokat tid. Han svarar "Do you think I'm a fucking magician? Tell her to fuck off". När hon blygsamt påpekade att han kanske skulle prata med kunden själv släppte han nålen och rusade ut för att be henne dra (tror jag, hörde inte allt, men han lät lite upprörd och mycket uppgiven).
Kulmen kom när vi nästan var färdiga. Klockan var skapligt mycket och donnan från disken kommer in och säjer att hon drar sej hemåt nu. Min tatuerare svarar "Yes, go home and don't come back".
Hallå! Vad händer här?
Hon skruvar lite på sej och säjer att hon kommer tillbaka på tisdag. Han svarar; "No, fuck off and don't come back". Va? Jag känner mej lite illa till mods. Jag har ju under timmen och en kvart sett hur fint hon bemött kunder både på plats och i telefon. Så jag måste fråga; "Why are you pissed off with her?". Svaret blir bara "It's difficult to get good receptionists nowadays".
Det slog mej faktiskt att det varit olika tjejer varje gång i kassan när jag besökt stället.
Ok, dusted and Dunne och dax att settle the payment. Han har ju skickat iväg tjejen med besked och tar själv plats bakom disken. Priset var redan överenskommet via en klart fungerande mailkonversation med den blåhåriga snyggingen han just bett dra åt helvete. Jag säjer att jag redan betalt en deposit och han frågar hur mycket jag vill betala mer.
Hmm, ska jag bestämma priset alltså? Jag tänkte säja typ "charge me a pound then" men innan jag hinner, så säjer han "minst 200 måste jag nog ha".
Fair enough, tänker jag (tänker ju inte argumentera för att det ska bli dyrare). Jag hivar fram kortet men han skakar på huvudet och säjer "cash only".
Ähh, du måste skoja kompis, jag har inte 200 pund i fickan liksom?
"No problems”. Han upplyser om att det finns en ATM i närheten. ”Let's go there".
Sagt och gjort, jag drar ut 200 quid och han viker ner sedlarna i jeansfickan, frågar om jag är "happy" och går därifrån. Vilken sköning!
Resultatet efter åtskilliga timmar
Efter tattoo var det sen kväll så resten är barnförbjudet. Om min fru skulle läsa detta så skojar jag bara såklart. Jag gick direkt till hotellet och somnade som en stock. Lååång dag.
Nej, vänta, måste erkänna att det blev ett par tre fyra bägare på The Old Swan i Notting Hill oxå efter en liten slapp på hotellet. Sen däckade jag iaf. Fair enough?
Fredag 8/4 - Kära återseenden, nya trevliga bekantskaper och pubhäng in i kaklet
Hur är det man säjer på engelska; "A great day out with the lads". Kunde inte varit mer passande för denna dag faktiskt. Efter min lååånga torsdag sov jag ända till 08 (bloody hell, var är ungdomstiden när man kunde slagga till typ 15?).
Packade min QPR-bag med attiraljerna för dagen och tog plats i Shepherds Bush Green. Vår flagga hängdes upp i närmsta träd och olika svenska dialekter började snart höras vida omkring. Exotiska platser som Gräsö och Hönö var representerade och en klart förståelig skånska dominerade när boysen från Lund, Malmö och Höör sedermera dök upp. Efter att ha konstaterat att vi nog inte blir fler, fick föreningskortet sponsra ungefär 15 törstiga svenskar med en pint på närliggande The Green. Gubben som hejade på Middlesbrough fick dock betala sin egen öl. Nån måtta får det vara.
Kul i Shepherds Bush Green
Måste säja att det var fantastiskt kul att träffa alla "gamlingar" igen. Och lika kul att se nya ansikten. Den dagen jag inte ser en ny bekantskap på medlemsresan kliver jag åt sidan. För då fyller föreningen nog ingen funktion längre.
Vi körde sedan en mindre paus där många säkerligen passade på att typ kolla in hotellets mugg, byta örhänge eller fota Big Ben (eller nåt annat kulturellt att visa upp för familjen).
Själv gick jag till rummet och smuttade på J.D., messade några vänner och körde ”Stay with me” med Dictators 12 ggr i rad innan det var dags att stråla samman på personliga favoriten Uxbridge Arms i Notting Hill. (Puss och kram Linda, du är underbar, vi känner oss löjligt välkomna varenda gång).
Quizzet togs storstilat hem av Lasse Nilsson (nowadays Mölndal) som nog varit med på nästan alla samlingar vi haft sedan starten. Har man dessutom ett skapligt minne så är man ohotad i toppen.
Grattis således Lasse (50 pund i vinst i shopen). Om jag minns rätt så hade han bara ett enda fel.
Mannen som var Middlesbrough fick oxå vara med. Om Lasse hade ett fel, hade nog Boro ett rätt. Bra kämpat iaf och en supertrevlig bekantskap. MEN du måste lära dej att vi är "QPR", "R,s" eller "Rangers". Absolut inte "Queens Park".
Kan även smälta "Hoops", "Super Hoops" och t.o.m. ”Pride of London”. Men aldrig bara "Queens Park". Det sistnämnda är nämligen ett skotskt lag. Ok?
Men det är inte lätt att uppfostra folk i detta när inte ens Sveriges alla journalister eller det statliga bolaget Svenska Spel vet vad vi heter. Sopor.
Late arrival medlem 182 Erlingh från Tollered visade sej vara en skön grabb i ett skönt gäng. Han aviserade sin närvaro sent (de åkte för en spelvinst). Han hade med sig tre vänner i form av Man U, Liverpool och Newcastle. Men har man ett öppet sinne och kan bjuda på tre fyra cigg så skiter ju jag i om man är Pool eller Toon.
Vi körde på med en helkväll och Linda styrde och ställde (i Debbies frånvaro) och skällde för att hålla ordning på alla fyllskallar (nej nej nej, inte vi i Swe Hoops, utan andra lokala törstiga besökare).
Ok, lite suddigt minne i slutet om jag ska vara helt ärlig men lifelong fan Mikke och jag sög hungrigt på några cigarrer i slutet. Tack för taxin förresten! Du är en juvel, kompis.
Rasmus, PG, Håkan, Jens och Lasse kollar åt rätt håll
Lördag 9/4 - Game day, Nasser och en Linköpingskille i exil
A shit, a shave and a shower och sedan trycka ner matchbiljetterna i fickan. S och H som i Swedish Hoops!
I'm up for it. Nu kör vi.
Själva matchen kanske inte gällde så mycket men det fanns inte på kartan att vi ska förlora mot det där mediokra gänget från en annan del av London.
Promenerade till pub och arena (gäller ju att bosätta sej rätt).
Tre minuters promenad tog det från hotelldörren, i sällskap med min engelske broder Chaz, innan en tanig snubbe frågar vad jag behöver. Jag svarar sanningsenligt att jag behöver ha upp QPR till PL. Han kunde inte hjälpa mej med just det, men allt annat fanns. Typ.
Kan bara inte låta bli att nämna att killen kallades ”Junkie”. Snacka om träffande...!
Vårt val för pre-match uppladdning var puben Crown&Sceptre som helt klart är bland de bästa i W12. Många möttes upp där, både svenskar och engelsmän. Alltid lika jävla kul!
Ok, in på läktaren i skaplig tid och det tog mej 8 sekunder att konstatera att Charlton Athletics är ett högst värdelöst gäng. Förstår verkligen att dom ligger där dom ligger i tabellen. Dom hade verkligen inget up front och såg överlag bladiga ut. Obegripligt att dom hade nåt att spela för.
Kul var det 3 minuter in i matchen när grabbarna från Q-block skanderade "That's why you're going down" efter en kass avslutning mot vårt mål. Men det var väl den enda ramsan. Loftus är som en tom kyrka ibland nowadays. Tyvärr.
Matchen som sådan är inget att skriva ett långt brev om. Men ganska bra start från Rangers och vi spelade den bättre fotbollen men det var inte förrän väldigt sent i första som vi fick in bollen för 1-0. Matty Phillips hittade på nåt sätt en lucka och vi gick till vila med ledning.
Kul att se Jack Robinson och Tjaronn Chery från start och Charlton var verkligen ett motstånd som passade oss denna dag. Kändes det som, men plötsligt kvitterar dom i andra och allt känns som vanligt.
Åh herregud, jag skulle varit miljonär många gånger om, om jag bara lärt mej att alltid spela ”1-1” när QPR spelar hemma. Ingen runt omkring mej var förvånad.
Sedan, föga förvånande det oxå, kunde vi lika gärna torskat matchen (trots att vi ändå var det bättre laget) när de hade en boll i ribban och nån öppen chans där Smithie lyckades fingerstyra bollen till hörna.
Halleluja, vad jag kände igen mitt QPR de senaste åren.
Men detta var Swe Hoops val av match och in the dying minutes fiskade inhopparen Nasser El Khayati upp en boll på deras planhalva och sköt vackert in 2-1 på övertid.
Oj, så skönt, humöret lättar och det målet var väl i ärlighetens namn matchens behållning.
https://www.youtube.com/watch?v=emH1Hdi07Xk
Klubben ville inkludera oss (Swe Hoops) i en kortfilm om nya klubbmärket, slängde in ett välkomnande i matchprogrammet samt flashade oss på big screen innan avspark.
Säja vad man vill, men vår förening har kommit långt. Vi är snudd på 300 medlemmar men när jag kollar facebook så finns det ju så många fler som är potentiella medlemmar.
Ni som inte är med; kan ni please bara förklara varför? Så vi kan bättra oss? Är det för dyrt med 100 sek för en hel säsong? Är det personligt? Nåt annat? Dom älskar ju oss over there...! Så varför är inte DU med egentligen?
Skicka åsikter till swehoopsqprsc@gmail.com. Tack!
Vårt pubval för kvällen, Orchard Tavern, serverade alltså ingen mat vissa lördagar efter 17 och den infon var ju inte lätt att sprida till alla resenärer. Glömde väl till viss del oxå att nämna det. Sorry!
Vi som dök upp trivdes förnämligt. Det blev ett underbart tugg och jag måste bara få tacka alla sköna QPR’are för en svinkul kväll.
Fick förresten ett sms från en (över)förfriskad lifelong medlem att han stött på en kille med både Linköpingskoppling och QPR-koppling på puben. Det visade sej vara sant och en fantastisk trevlig bekantskap. Tänk att träffa en äkta LKPG’are och tillika QPR’are på en pub långt ner i västra London utan att man visste vem det var. Vi är fan överallt!
Det blev såklart blött denna lördagkväll. Hittade inte inköpta matchprogram och AKUTRS när jag sent omsider skulle lämna haket. Men kul var det som sagt...
Söndag 10/4 – Geist, Dirty Dicks och lång väg hem
Vaknade ganska pigg ändå och åtnjöt två timmar senare utcheckning pga någon sorts favör i bemärkelse av stamkund. Hade ju faktiskt lite Coca Cola kvar så jag sippade på den ihop med kompisen Jack Daniels och snöade in på ”Geist nog att orka ge upp” och gamla ”Påtalåten”. Johan Johansson och Ola Magnell. Snacka om underskattade. Men inte av mej.
Checkade till slut ut och snackade med medlem Molle i lobbyn innan jag for vidare mot Bishopsgate. Gott om tid så äntrade jag en liten favorit mittemot Liverpool Street Station, nämligen Dirty Dicks. Vecklade upp laptopen, beställde en G&T och började skriva detta när jag insåg att min kost sedan torsdagen enbart bestått i mackor från macken runt hörnet. Så jag beställde även ödmjukt en Bangers and Mash för att 10 minuter senare få besked om att det inte fanns för dagen. Däremot var Sunday Roast klar och den blev ett bra substitut. Fick inspiration och beställde in fler GT’s.
Tåget gick som på räls (skräll) och snart var jag förbi allt och var fortfarande så glad i J.D. så jag köpte en pava för att ställa in i barskåpet för ett långt liv (säkert).
Men först fick man i vanlig ordning i tysthet svära över folk som aldrig tycks lära sej hur man bör gå igenom security (för bövelen, drick ur vattnet innan och av med jackan). Det upprepas info konstant i högtalarna, det sitter skyltar som en treåring kan förstå, ändå står det nån fet kärring med en sax i näven innan larmbågen.
Jag var i ärlighetens namn ganska seg men gick in på The Windmill och beställde in en vanlig ljus törstsläckare (Carlsberg). Det var första gången i mitt liv det tog 1 timme att tömma en pint.
På planet hamnade jag bredvid ett äldre par som var från Lövånger (Västerbotten?) och de var mycket trevliga. Över 30 år i exil i Tyskland hade de spenderat innan de flyttade hem till Svedala igen. Jag berättade att jag egentligen bara en enda gång (för en längre tid) besökt Tyskland och det var i Frankfurt. Såklart var det precis där de hade bott. Sammanträffande!
Jag svor lite och drack lite men de var städade och tycktes inte ta illa upp. När mannen började fråga mej om jag kände till Martin Luther blev jag däremot lite tystare.
Låt mej säja så här; han kunde inte omvända mej. Jag tror lika mycket på blot, Oden och Tor. Lika mycket som jag tror på att spränga ut sina inälvor över oskyldigt folk i store Allahs namn. Idioter.
Hemma igen efter en bussresa där jag sov som en stock vid slutstationen. En väldigt trevlig och vänlig busschaufför väckte mej och jag promenerade faktiskt hem denna gång.
Ett paket kom förresten ganska snart på posten ett par dagar efter hemkomst. Där låg necessären, matchprogrammet samt numret av AKUTR’S.
Cheers brother C!
Får väl kanske – å styrelsens vägnar - be om ursäkt för det något enkla och spartanska programmet denna gång. Laget har haft en mellansäsong, då kan vi ta en oxå?
Som flitige resenären Sture sa framåt lördagskvällningen; "hade det inte varit medlemsresa hade jag inte ens varit här". Jag skriver faktiskt under på det oxå.
Återigen så är det otroligt imponerande att så många ändå dyker upp ett sånt här år.
Stort tack alla, och varmt välkomna nästa säsong då vi slåss om ligatiteln och är minst 75 svenskar på plats.
Resans fullaste: Market på Orchard Tavern
Resans mest hörda dialekt: Skånska
Resans längste: Alex från Erlinghs gäng
Resans besviknaste: Jörgen när han förstod det inte fanns käk på OT
Resans roligaste tillfällighet 1: Att träffa en äkta QPR’are från Linköping som inte visste nåt om oss
Resans roligaste tillfällighet 2: Att vinnaren av tipset, Fredrik, var på plats
Resans bajsupplevelse: Lockhistorien från Roskilde
Resans slappaste: Ordföranden som endast tog ETT FOTO på fyra dagar
Resans mest saknade: Bax och Lungan
Mer kommer i nästa nyhetsbrev. Members only.
