SWEDISH HOOPS – Rapport från medlemsresan 2023
Förr åkte man med QPR-matchen i fokus och som höjdpunkt. Men det var många år sedan. Matchen sög men allt annat var otroligt kul. En av de bästa resorna vi gjort. Tänk när Rangers levererar också…
FREDAG 17/3:
Upp tidigt som själve djävulen. Min goda vän Peter pallar inte att sitta i 3 timmar och vänta på en buss när vi ska hemåt så han erbjuder sig att ta egen bil och köra till och från Arlanda.
Resan till flygplatsen går bra. Eftersom vi inte setts på ett tag så snackar vi oavbrutet i 24 mil.
Peter och jag lärde känna varandra på 90-talet. Min farsa hade sin gula Saab V4 1972 parkerad i ett garage som tog hundratals fordon. Från 1955 till 1996. På platsen bredvid stod en blå bil. Inget konstigt med det men i bakrutan låg det en sjukväska. Inget konstigt med det heller men det som skilde sig från de vanliga sjukväskorna var att på denna stod det ”QUEEN’S PARK RANGERS”.
Som 12-årig grabb på mitten av 70-talet var jag salig när jag förstod att även vuxna människor gillade samma lag jag fallit för. Det var såklart Peters bil.
Jag var i början av 90-talet på en av Linköpings mest kända krogar (CASINO) tillsammans med min vapendragare Per ”Onga” Härold (Vila I Ro Bror). Han var West Ham men matchen som sändes kommer jag inte ihåg. Viktigast var plinget i rutan och jag vrålade av glädje allteftersom QPR’s baljor ramlade in. Jag fick jubla 4 gånger. Det var tider det.
Vid ett annat bord var det också en lirare som jublade varje gång det plingade. Vi började snacka och vips hade jag fått två vänner för livet. Peter och Peter. Och den ena Peter var han som hade bilen i garaget. Så kan det gå. Ibland är världen liten. Eller åtminstone Linköping.
Vi missade visserligen avfarten till parkeringen men vi vände om och hamnade rätt till slut. Flyget flög fram och fredagsölen närmade sig med stormsteg. Det blev lite rödvin till käket på planet, både mat och vin var helt ok. Dock inte gratis direkt.
På samma plan satt minst 10 svenskar som ska hänga med oss i helgen. Några kände jag redan väl men även några nya ansikten blir det. Kul!
Efter landning blir det några olika tåg innan man är framme i QPR-land och kan checka in på hotellet. Rutinerad som man är hade jag redan stannat och köpt juice, vatten, läsk, mycket alkohol och några mackor. Hotellet på Shepherd’s Bush Road är bekant för mig. Även om det nog är 5 år sedan sist så känner dom igen mig eller åtminstone mitt namn. Det är ingen lyx men de har kylskåp på rummen. Det tycker jag är klass.
Dom ville dra mitt kort men jag sa att jag redan betalat rummet. ”No way Sir, I am one hundred percent sure it’s not been paid”.
Ok, jag hade väl fattat fel så det var bara att hosta upp kortet och pröjsa en tretusing till. Vid hemkomst såg jag att jag givetvis visst hade betalat rummet 5 dagar innan ankomst. Efter diverse kontakt med både hotell och en viss bokningsajt fick jag tillbaka mina hårt förvärvade slantar. De har mailat fyra gånger och bett om ursäkt. No worries, I’ll be back.
På fredagspuben...
Manager på puben Green Man som vi bokat är tacksam för att vi dricker och äter som om det vore vår sista dag i livet. Underbart roligt att cirka 40 pers dyker upp. En fantastisk siffra. FYRTIO svenska QPR’are åker hela vägen till Great Portland Street i London. QPR är knappt värda att ha 40 på läktar’n. Tack alla!
Vi kör ett quiz, vi bettar på matchen, vi håller en auktion och vi minglar friskt. Förbannat roligt var det.
Vi stannar länge men många hinner faktiskt med ännu en pub innan det var dags att ta sig till hotellet. Självklart hänger vår flagga kvar på första puben så vår London-ambassadör Ian ”Chaz” Charlwood får ta sig tillbaka och hämta den.
Det här var ett signerat ex (Les Ferdinand och Gareth Ainsworth) och är skänkt av medlem Neil Banks, boende i Hägersten, född i London. Det var Neils önskan att hälften av vinnande bud skulle gå till Barncancerfonden och resten till Swe Hoops.
Efter en trög start av bud på puben rasslar det till när Niklas Olsson, Kristianstad, bjuder finfina 800 spänn. Johan och Annah Stäringe, Hagby, drar sedan till med hela 1500 och man tror det ska stanna där. Men Peter, nämnd ovanför, tar hem den till slut för 2000 sek. Snyggt.
Quizzet tas hem av en ganska van vinnare. Lasse Nilsson, Båstad, är alltid långt framme i våra frågesporter. Han var t.e.x. den ende som drog full pott på denna:
"MARK WAR BURTON"
"DON SHANKS"
"CHAR LIE AUSTIN"
Är ni med...?
”Glömmer” även vår stora flagga efter dammatchen på Rectory Park. Stort tack till Niklas Molin, Vaxholm, som tar hand om den. Mer om damerna senare.
Det blev så sent så att jag faktiskt tog taxi tillbaka. Det är så löjligt många taxibilar i London att man ständigt ser dom. Men när man vill ha en? Nä då ser man inte en enda ledig skylt.
Tror jag fick vänta en kvart. Men chaffisen körde så snabbt och skickligt så han fick dryga 5 pund i dricks. (inga ägg under pedalen som dom har i Sverige nuförtiden, och inte fan hittar dom ens i Linköping heller, nästa gång har jag lust att be chaffisen att sätta sig bredvid så kör jag själv). Chauffören trodde inte sina ögon över dricksen. Snacka om att han var tacksam. Tänk vad lite man kan göra för att glädja en medmänniska.
LÖRDAG 18/3:
Efter att ha samlat ihop alla som bor i närheten var det dags för nästa aktivitet. Det är bara att bocka och ta av hatten för vice ordförande Peter ”Lungan” Lungström. Han har styrt upp det mesta denna resa. Bl.a. förmiddagens rundvandring. Vi hade en proffsig guide i Dave Robinson som tidigare jobbat i åratal för klubben. Han tog oss ut på en cirka 1,5 timmes promenad. Vi passerade givetvis många viktiga adresser och gamla fotbollsplaner med QPR-anknytning. Rangers är fortfarande det laget som haft flest hemma-arenor. Vissa av dessa berättade Dave såklart om.
Utanför St. Judes Hall där vi bildades...
Väldigt trevlig promenad och pubstoppet på the Pavilion var givetvis högt uppskattat. 100 procent fuktar strupen och här hinner man hälsa på ännu mer på folk som man kanske missade dagen innan. Jag brukar säga att QPR’are är världens trevligaste människor. Efter en sån här helg så kan jag återigen slå fast att det stämmer på allvar. Åtminstone för oss.
Jag vet att jag skrivit det i tidigare ”reserapporter”; själva huvudattraktionen och den huvudsakliga anledningen till att vi åker hit är ju ändå Queens Park Rangers FC. Eller borde vara. Men det händer igen. Det visar sig att allt annat runt omkring är mycket roligare än själva matchen.
Birmingham FC är totalt odugliga. Det fanns åtminstone två spelare på plan som inte ens hade platsat i mitt gamla U16-gäng. Ändå så vinner dom med det enda målet som faller efter typ 3 minuter.
Så hur dåliga är inte vi? Från att t.o.m. ha toppat ligan till att bli indragna i bottenstriden?
Only at QPR folks. Only at QPR.
Hemmalaget är vansinnigt bleka. Matchen är usel och underhållningsvärdet noll. Frustrationen osar på läktarna. Hur kan spelare som såg ut som landslagsmän för några månader sedan bli så taffliga?
Brum är nära att öka på till 0-2 (stolpträff) innan domare Keith Stroud äntligen befriar oss från första halvlek.
Andra halvlek blir lite bättre med tvärrandiga ögon sett men vi är egentligen aldrig nära att kvittera.
Birminghams coach John Eustace säger i en intervju efteråt att han visste hur Rangers skulle spela och att de läste sönder det och gjorde en taktiskt perfekt match. Ja, credit till John och Blues men det kan inte ha varit så svårt att spela mot oss den här lördagen. Ni hade kunnat skicka juniorerna. Lite vilja och jävlaranamma i försvarsspelet räcker för att slå ett löjligt tandlöst QPR.
Jag älskar Gareth Ainsworth och jag är överlycklig att vi tog in honom istället för blekfisen Neil Critchley. Men oj vilket jobb han har framför sig, Wild Thing. Han kan glömma att åka hem och repa med guran, här krävs det nog 20 arbetstimmar per dygn. Jo, det blir jobbigt, lika länge som jag var vaken från fredag morgon till jag slängde mig i bingen lördag natt.
Om jag vore religiös skulle jag be till Gud. Herre Jesus, hjälp oss.
Måste jag skriva mer om matchen eller kan jag gå vidare i livet? Tack.
Vi hade en uppsamlingsplats i puben The Green på Uxbridge Road och visst hinner man sänka en dubbel G&T innan det är dags för nästa äventyr (med tanke på matchen borde det blivit en fyrdubbel).
Kuvertet med satsade pengar går till Patrik Lindenmo, Sundbyberg. Han var en av få som tippade bortavinst. Makalöst nog är det samma vinnare som förra gången. Inte lika många som deltog denna gång men över 100 pund är det.
Många dyker upp för gravöl på puben men gänget splittras lite grann. Vissa ska på konsert, vissa ska träffa polare och vissa vill väl bara gräva ner sig nånstans i Shepherds Bush Green.
Det är så att vi var ungefär 60 Swe R’s på plats och 50 av oss satt tillsammans. Inte illa alls. Att ingen vill göra om det i närtid är en annan sak. Vi tar det framåt mars-april nästa säsong då vi förmodligen har en ny manager igen. Gareth har kanske lite mer tid än t.ex. Paul Hart som hade hela fem matcher på sig för att vända skutan. Men sparken lär han väl få förr eller senare om vi ska följa vår tradition.
En av frågorna på quizzet var hur många gaffers vi avverkat under samma tid som Alex Ferguson var i Manchester United. Han var en röd djävel mellan 1986 och 2013. Självklart var alternativet med högst antal rätt. Vi snackar omkring 30 managers. Hur sjukt är det?
Hoppas alla hade en trevlig lördagskväll trots matchen. Själv såg jag The Skids på klassiska 100 Club. Tillsammans med 8 andra svenskar från sällskapet. Det märks att bandet fortfarande älskar att lira. Frontman Richard Jobson håller igång som om han vore 18 bast och visst håller bandet än. De har tillräckligt många bra låtar för att lira ett par timmar. ”Into The Valley” är en klassiker. ”The Saints Are Coming”. Gåshud.
Bäst var kanske avslutningen… ”Complete Control” med Clash. Kanske lite ”fel” att en cover får stället att koka men de gör låten hur bra som helst och det är möjligtvis en påminnelse om hur bra Clash egentligen var.
En kompis från London skickar mess och undrar om alla svenskar på plats påverkat bandet att lira ”SVERIGE” med The Stranglers. Jag fattar ingenting. Gick jag ut för tidigt? Grabbarna stod ju och drog ut sladdar när jag gick därifrån. Frågan får hänga…
Jag blev glad när jag var tillbaka i W12 och insåg att det fortfarande var ställen öppna. Och ännu roligare att se säkert 10 pers man kände igen när man gled in genom dörrarna på puben Sindercombe Social. Lite småfull var jag nog men bouncers har jag aldrig haft några problem med. Dom älskar mig för att jag är from som ett lamm.
Förutom en gång i Linköping och en gång i Stockholm. Krogar där dom hellre slänger in folk än ut, nekade mig inträde. På Hamlet i Linköping en gång med motivationen ”Dig slängde jag ut redan klockan två, stick för fan”.
Jag hade fru och två vänner med mig och jag började förklara att han måste ta fel för jag hade arbetat ända till kl.16 och hade definitivt inte besökt stället tidigare på dagen. Han gav sig inte. Jag var rökt. Har sällan sett frugan så upprörd då hon för en gång skull hade full koll på mig. Men det var bara att knalla vidare eftersom han var övertygad om tidigare avhysning.
Efter en konsert i huvudstaden siktade vi på Gröne Jägaren och jag var spiknykter (inte en droppe på 4 timmar). Killen pekar på frugan och säger ”Du kan gå in men han (menade mig såklart) kan gå vidare”.
Jag skrattar och säger ”var det för att jag snubblade till på trottoarkanten utanför eller för att du inte gillar min LHC-mössa?”.
Han blev bara ännu tjurigare så vi gick. Varför jag inte fick komma in fattar jag fortfarande inte.
SÖNDAG 19/3:
Vi hade bestämt redan innan covid att vi någon gång skulle kolla in en match med QPR FC WOMEN. Denna gången klaffade det. Vi var typ 20 pers som tog oss några mil för att se våra tjejer lira mot topplaget London Seawards. De var (är) topp 3 och våra damer placerar sig i mitten.
Blir inte klok på damernas seriepyramid men jag tror vi ligger på tredje nivån.
Denna matchen var betydligt roligare än herrmatchen. Swedish Hoops närvaro gick ingen förbi. Att laget hämtar upp två måls underläge två gånger om är nog inte våran förtjänst men kanske vi bidrog lite.
Det blir en spännande match med en handfull riktigt duktiga fotbollsspelare på plan. Själv blir jag förtjust i nummer 19 som jag tror heter Ellie Searle.
Tycker att Hoops startar bäst men Seaward får straff efter ca. 20 minuter och strax efter får de även in boll nummer 2 och det ser lite mörkt ut.
Men våra tjejer sliter och kämpar och lyckas reducera. Det tickar mot halvtid men tyvärr blir det 1-3 och det kändes nog tungt.
Inställningen är top notch (se och lär herr A) och precis innan signal reducerar vi igen. Samma målskytt på båda våra mål. Kasha Petit ser jag att hon heter.
Och minsann, i andra halvlek blir det även 3-3 och det är möjligt att det var ett självmål men det var välförtjänt.
QPR hade sedan flera fina chanser till ett fjärde mål men det hade nog varit att gapa efter mycket. Och jag minns att vår keeper gjorde en riktigt svettig räddning i slutet.
På det stora hela måste manager Steve Quashie (som är QPR-fan) ändå varit nöjd med tjejerna denna dag och vi i Swe Hoops blev ganska uppmärksammade av folk runt laget. Matchen spelades på Rectory Park i Northolt (enligt Mats ”Putte” Ekberg, Karlskoga, är det i ”en annan del av England”) och var en trevlig överraskning då de hade bra käk och t.o.m. öl till försäljning.
Efter matchen stod vi allihop kvar och applåderade damerna hela vägen till omklädningsrummet. Nice day out.
Några ur gänget som stöttade damerna...
Tillbaka mot Shepherd’s Bush och varför vi hamnar på Central Bar kommer jag inte ihåg. Många i gänget åker hemåt men vi som är kvar till måndagen fortsätter ha förbannat trevligt. Väldigt kul att träffa alla!
MÅNDAG 20/3:
Dagen för hemfärd men planet lyfter inte förrän 17.45 så visst har man tid att hänga lite med de som skulle med samma flyg.
Lungan har lämnat en skvadrus med böcker i mitt rum och dom är tunga så in i helvete. Men eftersom han ensam hämtade dom så är det min plikt att ta med dom till Svedala.
Boken heter ”Road to ´76” och är skriven av Francis Peacock. Den är redan skickad till alla som ville ha ett ex.
Fem av oss tar en sista pint på Argyll Arms vid Oxford Street och när man har trevligt går allt så mycket smidigare.
Resan hemåt går bra, jag försöker sova på planet och det går lite knackigt men visst nickar man till emellanåt.
Så summering då.
Förr åkte man med QPR FC-matchen i fokus och som höjdpunkt. Men det var många år sedan. Matchen sög denna gång också men allt annat var otroligt kul. En av de bästa resorna vi gjort.
Tänk när Rangers levererar också…
Ett sista (eller näst sista medlemsbrev) kommer inom kort där vi berättar mer om tävlingarna som är kvar med mycket mera.
Bring on Wigan!
Nu är det dags att work your socks off.
WILD THING’S BLUE AND WHITE ARMY!!
