Tänkte leva life
Vi borde kanske ha förstått att det skulle bli Jonas Gutierrez. Jonas Gutierrez kan ju besegra allt.
Den har varit lång. Men idag nådde avskedsturnén sin ändhållplats i Stoke. Steven Gerrard avslutar en bedårande Liverpoolkarriär fylld av Buster-sekvenser och perioder där han burit sitt lag upp för alla världens berg. När Liverpool tittar tillbaka på hans gärning för klubben och människorna vars drömmar och förhoppningar han förvaltat gör man det med enorm stolthet. Steven Gerrard förkroppsligar sin klubb, han säger allt det där Liverpool vill säga. Så där som hjältar gör.
Det har under hösten, vintern och våren funnits en insisterande ton i engelsk media; alla ska med vördnad och yttersta respekt ge Gerrard det avsked han förtjänar. Han är allas hjälte. Ett allt vanligare tema; bevakningen av fotbollen har en förmåga att slita ut och överanvända betydelsefulla eller känslomässigt laddade aspekter av sporten. De många illustrationerna av Gerrards betydelse för alla, inte bara Liverpool, under detta långsamma farväl har fött irritation, mycket för att han är en hjälte inom ett sammanhang som inte alla supportrar delar. Han är Liverpools hjälte.
Alla klubbar har huvudpersoner. Det kanske har glömts bort. I den fantasi supporterskapet är finns en gigantisk efterfrågan på hjältar, förgrundsfigurer som kan avspegla och injicera mening i ett klubbmärke. Representera en kultur. Det är hjältarnas börda och välsignelse. I den grå historien som är Newcastle United under Mike Ashley har huvudpersoner av Gerrards karaktär slutat dyka upp. Hjältekostymen ligger prydligt hopvikt i en garderob.
När Jonas Gutíerrez först försvann var det inte många som höjde på ögonbrynen. Benen hade blivit segare, inläggen stannade ofta på första gubben och samtidigt fanns det yngre förmågor som väntade på att ta Newcastle till nästa nivå. När baksidan krackelerade i förra säsongens öppningsrabalder mot Manchester City tänkte många att vi hade sett det sista av "El Galgo". Ett över-medel-roligt kapitel i modern Newcastlehistoria om en spelare med stort hjärta som samarbetade bra med José Enrique och hade en Spindelmannenmask i kalsongerna fast han typ aldrig gjorde mål. Tack för dina löpmeter och lycka till. Hör av dig om du är i krokarna.
Några månader senare hade Jonas lånats ut till Chris Hughton och Norwich. Han faller i en duell med Bacary Sagna. Det gör ont. Väldigt ont. Testikelcancern skulle uppdagas kort därpå. Norwich avslutade lånet. Jonas vände tillbaka till nordöst för en diskussion om sin framtid.
Men i en klubb där cynismen triumferar gång efter annan stod inte omtanke eller goda råd att finna. Istället bad man honom leta efter en ny klubb. Newcastle var heller inte beredda att betala behandlingen för att kanske rädda livet på en av sina spelare. Ett svek av episka proportioner.
När den här säsongen tog sin början såg Jonas ut att vara huvudperson i en helt annan berättelse. En berättelse om cellgifter, hårförlust och rullstolar. En berättelse som kunde få det värsta av slut. Vi är många som har konfronterats med cancer i våra liv på ett eller annat sätt. Det är en erfarenhet som förvandlar supporterskapets våndor till triviala. Det borde också förvandla kontraktsförhandlingar till sekundära.
I november vände vinden. Jonas vann. Jonas var frisk, Spindelmannen ska leva, El Galgo ska dribbla igen. I skuggan av en tumultartad säsongsutveckling återvänder han till Tyneside. Det mumlades om en klausul som skulle trigga kontraktsförlängning och i sin tur förhindrade comeback. Det viskades om att han inte var tillräckligt bra. Det pratades högt om Newcastles ogenerade sätt att använda PR-värdet i Jonas historia för att släta över andra problem.
När comebacken lät vänta på sig växte frustrationen. Jonas ville vara med. Trots sveket, trots att det gällde klubben som vänt honom ryggen på den svåraste platsen. Det skulle inte få stanna vid reservlagets kaptensbindel och några gulliga artiklar, det fanns mer att göra. Hans klubb behövde honom och han behövde sin klubb. Till slut kom chansen i ett inhopp mot Liverpool. När Newcastle desperat sökte efter överlevnadsinstinkt fick Jonas vara med på riktigt.
Det vore direkt fel att utmåla bidraget sedan återkomsten till något annat än lika otillräckligt som hela Newcastle Uniteds vår har varit. Men i Jonas uppenbarelse har glädje dominerat, något att inte vara besviken över, något att le åt och något som ingjutit hopp.
Det hade räckt där. Det hade räckt med att berätta historien om hur Jonas Gutierrez tog sig tillbaka till fotbollsplanen. Tog sig tillbaka till Tyneside och till klubben som lämnat honom åt sitt öde. Tog sig tillbaka berikad av insikten att en klubb är mer än en grupp beslutsfattare i kostym. Det hade räckt.
Idag lämnade Steven Gerrard Premier League. Frank Lampard likaså. Didier Drogba. Förmodligen Yaya Touré. Ingen gjorde det till samma toner som Jonas Gutíerrez.
Det kommer att berättas i generation efter generation på Barrack Road. Vid Benton och på The Strawberry. I Sunderland, London, Stockholm, Säffle och alla andra delar av världen där vi hade privilegiet att se Jonas svinga sig förbi allt motstånd för att rädda sin klubb.
Det kommer att berättas om när Jonas Gutierrez blev en av våra huvudpersoner. För att Jonas räddade oss. För att Jonas vann. För att Jonas säger allt det där jag vill att Newcastle ska säga. För att Jonas är en superhjälte.
