Tearing the world apart for forty years
Idag för 40 år sedan föddes en av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna eller åtminstone den absolut mest kontinuerliga på den högsta nivån. Ryan Giggs kan inte hyllas nog för sina otaliga insatser genom åren. Här kommer två tillbakablickar till ett par väldigt speciella och minnesvärda ögonblick, signerat Hammam al Rabi och Gustaf Granqvist.
14/4 1999?
När det talas om oförglömliga år för Manchester United nämns alltid året 1999. När 1999 nämns tänker de flesta på den makalösa Champions League vändningen på stopptid mot Bayern München när Teddy Sheringham och supersub-legendaren Ole Gunnar Solskjaer vände 0-1 till 2-1. Under detta säsongsår gjorde Manchester United dock fler matcher som är väl värda att nämnas. Förutom extraordinära lagprestationer kallade ”The United way”, så finns enskilda spelarprestationer att lyfta fram och ett av dem är Ryan Giggs sprint mot Arsenal i FA-cup semifinalen. När jag genom de senaste åren sett Lionel Messi ta sats från egen planhalva, dribbla fyra stycken och gjort mål, så har jag vid varje tillfälle kommit ihåg den då 26årige Ryan Giggs soloräd med hjärtlighet.
Den 14 april 1999 satt jag som elvaåring och hade enorma förväntningar på ännu en fantastisk insats av min klubb. Manchester United hade slagit ut Middlesbrough, Liverpool, Newcastle, Fulham och Chelsea innan stormötet med Arsenal. Värt att nämna är att under den tiden var Liverpool fortfarande rankat som ett storlag och Newcastle hade ett kompetent lag med spelare som Alan Shearer, Gary Speed (vila i frid) och Nolberto Solano. Men Arsenal var den riktiga värdemätaren, den riktiga ärkerivalen, innan Chelsea skrapade fram en rysk miljardär på trisslotten i början av 2000-talet. Arsenal med spelare som Manuel Petit, Patrick Vieira, Tony Adams, Marc Overmars, Nicolas Anelka och den fantastiske Dennis Bergkamp var hundra procent taggade på att förstöra Manchester Uniteds väg mot trippeln.
När startelvan visades på tvskärmen visade det sig att Jesper Blomqvist skulle starta på vänsterkanten, vilket jag minns att jag tyckte var otroligt häftigt. Denne Blomqvist, född i Tavelsjö i Västerbotten hade gjort en fantastisk resa och nu petade han en kille som Ryan Giggs. Fotbollsfantast som man var och pojkdrömmarna man hade, att en gång i framtiden själv springa ut på Old Traffords gräsmatta, gjorde det enkelt att ha Jesper Blomqvist som någon slags idol. Hör och häpna, jag var alltså glad över att Ryan Giggs förpassades till bänken.
Manchester United startade matchen väldigt piggt och man tog rättvist ledningen med 1-0 efter ett mål av David Beckham. Arsenal ryckte dock upp sig och matchen blev jämnare och jämnare. Bergkamp var ett ständigt hot mot Uniteds backlinje, men 1-0 ledningen kunde hållas till halvtid. Andra halvlek startade precis som första med Manchester United press och med bättre skärpa hade ledningen kunnat utökas. I den sextionde matchminuten byttes Jesper Blomqvist ut till förmån för den vindsnabbe Ryan Giggs. Bara några minuter därefter gör Arsenal 1-1 genom Dennis Bergkamp och i den 74e minuten händer något som inte får hända. Roy Keane drar på sig sin andra varning och blir utvisad. Sexton minuter kvar av matchen, Arsenal har momentum och utöver det, så spelar United med en man mindre. Jag svor och skrek så mycket så att min mor hotade att stänga av tvn. Det var ju kört nu. Och om inte det var kört när utvisningen kom och dominansen började, så var det ju definitivt kört när Arsenal fick en straff i på stopptid och Dennis Bergkamp stegade fram. Schmeichel gjorde dock en superräddning och Manchester United var fortfarande kvar i matchen.
Trots att jag hade sett Manchester United klara sig ur knipor tidigare, så var det denna match jag förstod ”we never die”-attityden. Arsenal dominerade återstående minuter och matchen gick till förlängning. I förlängningen fortsatte Arsenal dominansen och mästaren Schmeichel tvingades göra räddning efter räddning. Helt plötsligt, från ingenstans, misslyckas Vieira med en passning och Giggs bryter. Giggs tar sats från egenplanhalva, rusar och dribblar en, två, tre, fyra (!) Arsenal spelare och dunkar in den bakom Sjömannen Seaman. 2-1 till United. Giggs slänger av sig tröjan och visar den kurdiskinspirerande bringan. Fansen är i extas. Spelarna är i extas. Ferguson vet inte var han ska ta vägen och Manchester United har chockat Arsenal på ett sätt man inte kunde drömma om. När Giggs fick bollen kändes det i hela kroppen att det skulle uppstå en möjlighet. Beslutsamheten i blicken, i steget och i rycket sade allt. Gary Neville har kallat det den bästa matchen han någonsin spelat i. Vidare säger Neville så här:
“It was an incredible goal, anyway, but even more so in that he did it when we were down to 10 men and had our backs against the wall, just holding firm against wave after wave of attacks,” he continued. “It will be one of the defining moments in his career, although the one disappointment was the lasting image of his celebration – removing his shirt to reveal his hairy chest!”
Gary Neville må ha varit förskräckt över Ryan Giggs håriga bringa, men den irländska Chewbaccan gav mig ett minne som jag alltid bär med mig. När fans beklagar sig över hur spelet ser ut och över hur tränaren, Sir Alex Ferguson eller David Moyes agerar på bänken, sitter jag oftast lugnt i båten och har tankarna på vad lite som kan fälla avgörandet. Hur det lilla kan bli så stort. Då Ryan Giggs från den stunden fick mig att glömma ”idolen” Jesper Blomqvist och lilla Tavelsjö utanför Umeå. 14 år senare står han fortfarande där på planen och min beundran för walesaren har bara blivit större och större. Världens bästa spelare genom tiderna? I mina partiska ögon så är svaret; Ja.
/Hammam al Rabi
?
25/2 2003
”Det var en annan tid då”. Jo, må så vara! Fotbollen förändras, kulturen kring densamma förändras men ända sedan jag lärde mig förstå vad Premier League var så har en sak bestått; Ryan Giggs. Jag växte upp i en småstad, Nyköping för att vara exakt och lärde mig älska den engelska fotbollen för vad den var då under 90-talet. Det var stryktipskuponger på vardagsrumsbordet, jordnötter i skålen och ”stabben”, han sjöng ju så Cornelis, satt och smuttade på en öl. Nu bor vi inte i samma stad längre, jag och ”stabben”, men traditionen finns kvar så fort jag är nere på ett besök över en helg. Stryktipskupongen, jordnötsskålen och ölen, även om vi nu är två stycken som sitter med varsin kall flaska i handen. Och ja, Ryan Giggs så klart. Men den mannen verkar alltid bestå.
När man i våras tänkte tillbaka på att hela ens fotbollsliv färgats av Sir Alex Ferguson, var det lätt att missa att Giggs varit precis lika närvarande. Han har funnits med sen den där första matchen man såg. Han har tagit samma löpningar på samma leriga plan sen dess. Han har gjort samma viktiga insatser ständigt och jämt, ända sedan man insåg vad 4-4-2 var. United som klubb har alltid försökt framhäva laget, klubben och kollektivet, vilket ju är anledningen till att många av oss ens föll för den här klubben däruppe i nordvästra England. Men det finns enskilda fall där man måste frångå alla dessa moralistiska ledstjärnor och beundransvärda ambitioner. Paul Scholes är ett, Gary Neville är ett annat. Ryan Giggs är det allra tydligaste.
Kanske är det omöjligt att försöka förklara ”Giggsys” betydlelse för dig och mig. Kanske har vi svårt att ens förstå den just nu. Därför kan det te sig naivt och idiotiskt att ens försöka plocka ut något tillfälle som man minns extra. Hur väljer man russin när hela kakan består av enbart russin? Helt ärligt så vet jag fortfarande inte, men vi har i alla fall gjort ett försök. Det blir vad det blir.
Året är 2003, löningsdag i februari och platsen är Stadio Delle Alpi. Efter att ha vunnit det första gruppspelet i Champions League på ett övertygande vis hade United lottats i samma grupp som Juventus, Basel och Deportivo La Coruna. I tredje matchen ställdes man mot ”Den gamla damen” och vann med 2-1, nu skulle man mötas på bortaplan. Delle Alpi var nedgången, en grå betongklump som inte välkomnade någon, snarare tvärtom. Men Manchester United hade varit här förr, inte minst 1999, och hade vid den här tiden en av Europas starkaste trupper. Rekordvärvningen Veron hade landat året innan, Ruud van Nistelrooy var en av dem bästa anfallarna i hela världen och självklart Paul Scholes. Men så fanns då Ryan Giggs, i en roll han inte vant sig vid att ha.
Vid den här tiden var nämligen Walesaren relativt ifrågasatt. Efter att redan ha spelat en testimonial var han den spelare som varit längst tid i klubben, Irwin lämnade i maj 2002 och rösterna om att det var dags att gå vidare hade blivit allt mer högljudda runt Old Trafford. Faktum är att det fanns starka rykten om att United-legendaren var på väg till Italien under sommaren, Inter för att vara exakt och började matchen mot Juventus på bänken. När Juventus hade namn som Thuram, Nedved och Trezeguet kontrade United med en ung Ferdinand, Phil Neville och Ole Gunnar Solskjaer. Det som skulle ha blivit en lugn och stabil resa mot en poäng blev istället något helt annat när Forlán gick sönder i matchens inledning. Ferguson tittade mot bänken och insåg att forwardsalternativen var få. Sagt och gjort, in med Giggs även om snabbheten hade börjat dala redan här.
Det finns insatser man minns och det finns insatser man aldrig kommer att glömma. Den som då 29-årige Giggs, bjöd på är av dem absolut mest minnesvärda. Som avbytare fick han alltså göra entré i den 8e minuten då Uruguayanen, som inte gjorde någon större succé i United, gått sönder. I den 13e minuten har hemmalaget Juventus en hörna som efter ett par vändor hamnar i Barthez ena stolpe för att sedan rensas till en andra hörna. Den gången lyckas United få bort bollen och den hamnar hos Beckham. Engelsmannen slår en lång boll som landar hos Solskjaer som vänder ut mot kanten till Verón. Juan utmanar Zambrotta som halkar och argentinaren kan enkelt spela fram Giggs som inte gör något misstag bara ett par meter från mål. United har 1-0 mot Juventus på bortaplan.
Efter det följde en period där man delade ut slag mot varandra som i en boxningsmatch. Juventus hade en i ribban, United hade en i ribban och mittemellan fick Conte ett gyllene läge men nicken gick över. Då kom stunden som motbevisade alla belackare, den sekvensen som övertygade de människor som hävdat att Giggs var slut. Juventus vinner boll på mittplan men en slarvigt slagen sidledspassningen av Conte snappas upp av Giggs. Ryan sätter fart direkt och vid första touchen passerar han en motspelare. Med en enkel riktningsförändring vänder han bort Ferrara, passerar förbi Montero och lägger in bollen bredvid Buffon. Aktionen tar 12 sekunder. 12 väldigt korta sekunder.
Efter paus byts Giggs ut, det blev alltså inte en hel halvlek. In kommer Ruud van Nistelrooy som dessutom avgjorde matchen i 63e minuten, men det var få som brydde sig om det då. Ryan Giggs hade kommit in från bänken, avgjort matchen och sedan klivit av efter paus. Sen den dagen, den kvällen, är det få, om ens någon, som velat se Walesaren såld. Allra minst jag.
Sedan dess har han vunnit otaliga priser, såväl med klubben som individuella. Han har kommit upp i hiskeliga 611 matcher i Premier League, flest av alla. Flest starter såväl totalt som i Manchester United i Champions League. Kort sagt, han har vunnit och gjort allt som en klubblagsspelare någonsin kan drömma om. Idag må han ha en annan roll och en annan position. Men det finns ingen spelare i världen som kan leverera när det krävs som Ryan Giggs, idag 40 år ung. Fråga Real Madrid. Fråga Bayer Leverkusen.
Giggs will tear you apart. Again.
/Gustaf Granqvist
?
