Tillbaka på sydkusten
Har fått en del förfrågningar om vad vi, en QPR'are och en Saints-fan, egentligen gjorde i England häromveckan. Rapport följer här.
Planet skulle ju lyfta vid 17.30-hugget så en buss mot Skavsta vid 14.30 verkade vettigt. Och då hann man såklart med några stänkare innan taxin anlände. Skulle möta upp en av bästa polarna på Skavsta för vidare transport till London, Southampton och Marlow(!). Snacka om att man var på toppenhumör.
Chaffisen var ganska långsam, ville gärna stanna vid övergångställ, undvika cyklister o.s.v. och sen strulade givetvis kortet när jag skulle pröjsa. Såg att bussen redan stod inne och när han äntligen dragit summan (skönt med kort nuförtiden i taxi, det känns helt ok att skita i att dricksa eller hur?) skyndade jag mot bussen och tamejtusan om inte den glada (skulle snart omvärderas) busschauffören drog igen dörrn framför snoken på mej! Jag knackade givetvis på dörrn, smått panikslagen och jag såg hur mannen bakom ratten svor (jag svär på att han sa ”men för helvete”). Han öppnade och sa irriterat; ”jag ska köra fram 30 meter, det är 20 minuter kvar för fan”.
Ok, jag lade till ”för fan” men det är för att få fram hur tjurig karln var. Jag blev smått irriterad jag oxå, så när jag sedan äntligen fick gå på så sa jag till honom att inte bli så förbannad. Jag är en av orsakerna till att han har jobb typ. Och nu när jag visste vad klockan var påpekade jag också att det inte alls är 20 minuter kvar utan 8 och att jag trodde han skulle dra utan mej, därav knackningen på dörrn. Han blev lite moloken och ursäktade sej med att han var stressad. Tufft schema, har inte hunnit äta, knappt pissa. Jag sa ok, vi glömmer det. Men det är faktiskt inte ett problem som ska gå ut över kunderna utan då får man helt enkelt ta upp det med sin arbetsgivare. ”Öh, chefen, jag skulle vilja ha tid för att stanna och pissa annars blir jag grinig mot kunderna…”
Sådär. Ett prima humör nersatt på en sekund. Tack för det.
Det släppte efter ett par mil med Black Keys i lurarna.
Framme i Skavsta, kärt återseende med min vän C från Stockholm och vi gick ”all in” redan innan vi bordade kan man säja.
När jag svängde vänster för att checka in på hotellet i de välbekanta kvarteren måste kompisen gått rakt fram för plötsligt var han försvunnen. Och han är alls inte lika bekant med kvarteren. När han insåg att han inte riktigt visste var han var ringde han upp mitt nummer. Problemet var att han ringde mitt hemnummer och frugan svarade. C bedyrade att hon inte behövde bli orolig men att jag var försvunnen. Ett dåligt drag, det lugnade henne inte alls. Framförallt inte eftersom klockan var 2 på natten.
Nåväl, efter 8 samtal och 4 sms var vi på rummet. Som sagt, all in.
Fredagen löpte på med…. hmm kommer knappt ihåg, det är ju länge sen. Men shopen besöktes och sedan kan jag tänka mej att några pubar fick nöjet att servera oss.
”Gossen väcktes ur sin dvala, tog ett tidigt tåg från stoj och skrän”. Ahh, så jättetidigt blev det väl inte men Southampton var lika trevligt som vanligt. Vi gick in på en pub vi varit på förut och otroligt nog så var första låten de spelade ”Hi Ho Silver Lining”. Alla QPR’are vet varför det är speciellt och jag berättade för C som tyckte det var en schysst slump. Makalöst nog var nästa låt ”Time for Heroes” med Libertines och nu blev jag faktiskt nästan lite skrämd. Detta måste vara ett tecken.
Och vi vann ju sedan också. Något som väl får betecknas som att vi tog sista chansen. En del skitigt vatten har flutit på Themsen sen dess och förlusten mot Aston Villa senast var nog tyvärr riktigt ödesdiger.
Över 3000 på vår sektion firade som tokar. Remys balja tyckte jag mej kunna fira redan innan bollen träffade nät. Det kändes att han skulle hänga den. Och Parks förarbete till Bothroyds 2-1 är hans bästa insats i QPR-tröjan. Är det målet som håller oss kvar så är han kanske värd vartenda öre (även om den killen kommer ganska långt ner i ordningen för hur jag skulle plocka ut laget).
Roligaste ramsan; ”We’re winning away, how shit are you?”
Vi träffade givetvis upp alla andra polare vi bestämt med och träffade även några nya trevliga bekantskaper. C fick svälja förlusten och vi smörade lite för varandra och hoppades att både Saints och R’s i slutänden hänger kvar.
Tillbaka i London blev det en helkväll med ytterligare nån god vän innan vi däckade. A fantastic day out with the lads!
Söndagen var också fint planerad. Vi tog ett tåg till Marlow som ligger en bit utanför London. En fin liten ort där en av våra vänner bor. Han kastade ett litet party och det var väldigt trevligt. Hans ”nya” Jukebox från 1969 var otroligt läcker och proppad med suverän musik. Jag skojar inte, låtarna var otroligt omsorgsfullt valda och spände från sent 50-tal fram till idag. Hans samling med Ramones-singlar går heller inte av för hackor. Ca 150 st! Måste vara värd en förmögenhet.
Besökarna bestod av skottar, tyskar, engelsmän och amerikanare. Och så vi då, ren svensk elit.
Resan var såklart fylld av dråpligheter som det brukar bli när två gubbar rör till det. Vi missade att gå av vid Liverpool Street vid ditresan, vi sov bort en del förmiddagstid, vi insåg att t-banan inte börjat gå när vi skulle till Stansted och vår absolut största skräck blev verklighet tre ggr. Ni vet, all öl och annan god dryck, blandad kost från kostcirkeln samt ytterligare lite öl gör magen… bullrig? Äh, vi kan inte dra det här.
Allt som allt, en fantastiskt rolig resa. Precis så givande som jag hoppats på. Vi har gjort det förr, vi lär göra det igen.
