To handle a loss
Derbyt blev ingen fest, ingen röd sådan i alla fall. Scholes fick sin första förlust för året, United tappade ligaledningen. Då var det ändå inte igår vi eventuellt förlorade ligan. Det var ett halvår sedan.
Jag går ut på bakgården, där det för bara ett par timmar sedan satt ett glatt gäng och åt middag. Jag tog tag i grillen och svingade den så långt jag kunde, de vattendränka grillkolen flög åt alla håll. Jag stod kvar och tittade, såg ut över lekparken, upp mot de slitna fasaderna som utgör kvareteret på Södermalm. Försökte känna, smaka på vad jag kände. Men där fanns inget, där fanns bara tomhet. Luften hade gått ur en för 10 minuter sedan, kvällen skulle bli en sanslös påminnelse för hur jobbigt det kan vara att vara supporter. Satte mig ner på en av bänkarna, vinden gjorde förmodligen att jag frös där i min tröja men inte kände jag något för det. Där satt jag, ensam på en bänk på en bakgård valborgsmässoafton 2012 och led av tomheten. Hopplösheten. Derbyförlusten. I sådana lägen kan man aldrig få mig att köpa uttrycket "det är bara fotboll". Oavsett vem säljaren av det är.
Uppe i lägenheten satt mina gäster kvar, vissa bittra men de flesta skadeglada över min panikartade depression. Det finns nåt vackert med den där skadeglädjen samtidigt som den är så fruktansvärt ful. Att enbart glädjas över någon annans olycka. Det må vara någon som snubblar, någon som spelar bort massor med pengar eller någon som åker dit för fortkörning på en 30-sträcka och blir av med körkortet. Det må vara en supporter till ett lag som precis förlorat en match. Oavsett vad är skadeglädjen kanske det allra skitigaste som finns och jag har sällan känt mig så nerskitad som igår samtidigt som jag såg det vackra. För just där och då, när City sätter 1-0 på en hörna som jag lämnar rummet för att slippa se eftersom någonting gjorde att jag trodde det skulle bli mål just på den hörnan. Inte den innan, inte på någon efteråt men på just den och enbart den skulle det bli mål. Jag gick på toaletten, mina vänner jublade och jag väntade med att gå ut igen. Det var i den stunden jag insåg vad jag verkligen sysslade med, allt som har med fotbollen att göra. Vissa människor ger sina liv och sin fritid åt karriären, siktar på villan i Saltsjöbaden och en Audi Q7. Vissa väljer att lägga allt på resor, på att se och upptäcka världen i alla dess former och kreationer. Vissa, du och jag, väljer att hänge oss åt ett fotbollslag och låter det styra ditt humör såväl som vardag. Så just där på toaletten, mitt i jublet från rummet intill, stod jag och log.
Så när jag satt där på bänken, blickandes i tomma intet tänkte jag tillbaka på toalett-ögonblicket och reste mig upp. Herregud, livet tar inte slut, inte ens kvällen tar slut. Ni kan ge mig berättelser om hur ni blir helt förstörda, hur ni inte ens kan umgås med människor efter en förlust, ni gör alltid det egna valet att låta det påverka er. Jag har också varit knäckt, jag kastar också saker i väggarna, men någonstans måste man dra en gräns. Försökte dem? Var det någon annan som påverkade? Fick vi stryk av ett bättre gäng? På fråga 1 och 2 kan vi ganska enkelt svara ja. Derbyt på Etihad i April 2012 kommer alltid att vara en match vi förlorade mot ett bättre City, hur mycket det än tar emot att erkänna det. Och visst, självklart försökte de, vissa slet ut sina lungor i kampen om tre poäng. Problemet var att fel spelare försökte, fel spelare som använts på fel sätt.
Det finns massor man kan skriva om den här matchen, men till slut kan man ganska lätt konstatera att Mancini hade ett tänkt, Sir Alex ett annat och Mancini vann. Det man kan vara förbannad på såhär dagen efter är hur stenhårt Sir Alex trodde på sin idé utan nytta. Jag skrev att jag inte ville se Park eller Giggs och jag fick båda två. Jag skrev att Smalling var bra att ha på fasta situationer p g a sitt huvudspel och fick se honom var delaktig i målet. Jag skrev att jag trodde på ett 4-5-1 och fick mer eller mindre se ett 4-6-0. United och Sir Alex gick in för att spela 0-0 och gjorde den biten riktigt bra, man dödade väldigt många anfall och City skapade väldigt få riktiga målchanser. Problemet var att United inte skapade en enda. Ska man spela ett kontringsspel behöver man ha en klar plan för hur snabbt och var omställningarna ska ske. Igår såg det ut som att hade hunnit glömma hur man hanterade en fotboll, att Ryan Giggs förstått hur gammal han är och att Phil Jones fortfarande spelade i Blackburn där man skickade bollen rakt upp så fort den kom i närheten.
Nej det här var aldrig en match United var nära att vinna, knappt ens ta poäng i. Man kan prata om tillfälligheter när City gör 1-0 men man kan aldrig komma ifrån att United inte lyckades med någon offensiv alls. det blev för trångt på mitten och så fort Scholes eller Carrick fick bollen för att sätta igång ett anfall fanns det ingen som löpte. Allting skulle ge genom Nani igår och det var en plan som var dömd att misslyckas. En Valencia från start, en Welbeck från start och en Ashley Young från start hade gett United anfallsalternativ i form av snabbhet och kvicktänkthet. Framför allt hade det varit ett lag där alla sprang. Hela tiden.
Nu har vi alltså ingenting i våra egna händer längre utan allting handlar bara om att ta 6 poäng för att ta chansen om den kommer. Samtidigt kan det likagärna sluta med en målskillnadsfråga, där City leder stort. Den ledningen tog man inte igår.
Den tog man 23e Oktober 2011.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
