Vi kan hitta tillbaka
Vi har varit här en gång förut, i de fördömdas hopplösa och mörka dal.
Jag tittar tillbaka. Liverpool på Loftus Road en kylig kväll i mars säsongen 2011/12. Det är en vacker sekvens, i ett enda anfallsförsök urskiljs linjen mellan hopp och förtvivlan. Shaun Derry vinner boll på mittfältet och förlänger bollen på chans mot en isolerad och deserterad Jamie Mackie i motståndarland. Egentligen ska den desperata passningen bara rensas bort av försvaret, preskriberas och aldrig behöva nämnas. Men i livet finns stunder då det rationella inte räcker till, som när den elev som studerat flitigast får ett sämre betyg på provet än klasskamraten som aldrig värdesatt skolan eller när biljettpriserna i engelska andra divisionen överstiger de tyska topplagens. QPR-fansen ber, José Enrique faller ner och missar bollen, ett under sker. Mackie blir helt friställd och avgör. London-klubben har vänt matchen. Från 0-2 till 3-2. På stopptid. Det ska såklart inte gå men spelarna och fansen som gav upp var få. Lilla QPR mot stora Liverpool, laget med nästflest ligasegrar mot ett utan någon alls, de som har råd att bänka en £35 miljoner-forward mot en förening vars då dyraste spelare hade kostat en sjundedel av det, har en kapten som heter Steven Gerrard och inte Clint Hill… ja, jämförelserna kan fortsätta i all oändlighet. Däremot gjorde inte den stunden det. Vi slog ur ett underläge som hade fått Marianergraven att framstå som högt. Mackies mål var en symbol för det traditionella QPR, för den utstötta kusinen från den kanske mest glamorösa och glorifierade staden i världen och för den obskyra föreningen som inte ens var fina nog att andas samma luft som släktingarna Chelsea och Fulham.
En sommar senare beträdde José Bosingwa, Júlio César och Ji-Sung Park gräsmattan på Loftus Road och klubbidentiteten förändrades. För varje steg de tog, desto ståtligare och högtravande verkade attityden. De blev troféerna som skulle signalera att den utstötta familjemedlemmen hade ambitioner, att man ville sitta vid samma bord som de mer förnäma och högaktade. En ny aura byggdes, en aura som sedermera kom att självimploderas av prestationerna på planen. I dess bubbla existerade inte orden kämpaglöd och strid. De ersattes av egoism och divalater. Svett, blod och tunga inandningar mellan första gången domaren blåste pipan till den sista? Nej, glöm det. Auran var såpass dysfunktionellt sammansatt att den ofrånkomligen tappade alltmer glans för varje match. QPR försökte häva sig men fick i slutändan snarare bäva sig för framtiden och spel i andra divisionen. Bordet som klubben hade övergivit var skrynkligt och vingligt men sällskapet som satt där gjorde allt i sin makt för att upprätthålla det. Kämpaglöd. Vilja. Tro. Att QPR en gång hade tillhört den skaran syntes mot Liverpool den där kyliga vinterdagen i mars år 2012. Trots de uppenbara bristerna med bordet fanns det en stolthet i att se klubben befinna sig där, att kärntruppen utgjordes av knegare som Derry och Hill och inte en legosoldat som Bosingwa och att de inte lät sig sänkas av deras tillkortakommande på den absoluta världsscenen.
Sedan nedflyttningen har föreningen försökt hitta en mer ödmjuk identitet. Men likt en hund som har fått nys på kött är många utomstående konsekventa i att inte acceptera paradigmskiftet. En gång stämplad, alltid färgad. Det spelar ingen roll att Harry Redknapp försökt tömma omklädningsrummet på alla legionärer eller att hans nyförvärv i stora drag består av lån och spelare som han känner sedan tiden i Tottenham. Gängse uppfattning är ändå att QPR är det hjärtlösa, frenesispenderande laget. Men vi kommer alltid ha Liverpool på Loftus Road en kylig vinterdag för två år sedan. Och det räcker gott nog. Minnena av en desperat Shaun Derry och passningen som nådde en Mackie i ett annat postortsområde till melodin av en excentrisk hemmapublik inger lika mycket glädje som förhoppningar. Till helgen välkomnas återigen Liverpool till västra London. Jag kan i förväg konstatera två saker: Ett slumrande QPR får igen försöka slå ur underläge och att det finns risk för ett kyligare klimat i huvudstaden under söndagen. I efterhand vill jag gärna lista en ytterligare liknelse med det förra mötet – att spelarna visar prov på kämpaglöd, vilja och tro.
