"What the fuck happened, mate?"
Tog med min 7-årige son till England för första gången. Jag skulle kunnat tagit med honom långt tidigare men jag har väntat på att han själv skulle vara genuint intresserad och sugen. Och det var han nu. Denna sommar har han sällan gått ut utan boll och QPR-tröja.
Hans eget lag har förresten i år tabellraden 16 14 1 1 63-19. Han har bidragit stort. (Ja , jag vet att man inte ska vara resultatinriktad med såna småttingar men som tränare och farsa blir man löjligt stolt). Eget beröm luktar illa? Det skiter jag i.
Nu var det dags att på allvar introducera lillen i vår fantastiska gemenskap.
Även hans mamma var med så detta borgade för en annorlunda resa. Hmmm, det är en avgrundslik skillnad när man åker själv. Ingen som kritiserar klädstil (ska du ha randig tröja och rutig skjorta, är du galen?) och ingen som påpekar att första pinten inte nödvändigtvis måste inmundigas så fort närmsta pub öppnar.
Taxi, buss, flyg, buss, t-bana och några få steg till hotellet. Bodde i Hammersmith nära Ravenscourt Park. En ny upplevelse. Kan vara det bästa hotellet jag bott på (i England alltså, där man alltid får dra av en stjärna om man jämför med svensk standard). Mycket bra familjehotell. Kass AC men hur ofta behöver man den i London?
Lite shopping på Piccadilly och ett besök på Hamleys senare var det dags att käka. Jag vägrade att njuta mat och dryck på något annat än en äkta pub. Guinness är ofta himmelskt gott. Vi satte oss i deras beer garden, London badade i värme. 31 grader i skuggan. Unnade mig en semestercigg (slutade “dagligrökandet” efter 35 år den 11/1-12).
På matchdagen bettade vi två matchresultat. Frugan och son var överens om att 2-1 var ett realistiskt resultat och det fnös jag föraktfullt åt. Jag:
"-Bara 2-1?! Laget är rustat och taggat till tänderna! Framtiden är vår och hela västra London kokar av förväntan! Vi har hemmaplan mot ett “lätt” lag och Cissé på topp! Ny landslagskeeper och världens publiktryck! Vi kommer att mosa Svanarna, sanna mina ord"!
Jag berömde Tony Fernandez, gräsmattan, toaletterna och allt som jag kunde komma på, sedan gick jag rakt in och skickade in £20 på 6-0 till oss.
Bra beslut…
Träffade många engelska vänner och även en mängd svenskar, bl.a. forumare som HenryPorter med flickvän, Andy från Örebro och Darijo med 2 väldigt nära men bara 1 i sällskapet (lista ut den om ni kan). Vidare LasseN såklart och även Putte med sitt gäng från Karlskoga. Han drog förresten historien om när han på puben precis innan match gick och köpte fyra pints för att upptäcka att alla hade dragit därifrån. Så han drack upp dom själv!
Tidigt på plats för att insupa atmosfären. Grabben kollade storögt på alla som samlades. Han är van vid att kolla på fotbollsmatcher hemma i Linköping där det är cirka 100 pers närvarande. På en viktig match vill säga.
QPR startar som väntat ändå tycker jag. Trycker på gasen på ett engelskt maner och känns vassare än Swansea. Men på ett QPR’skt maner är det givetvis Swans som gör 1-0.
Den gängse uppfattningen efteråt har ju varit att det är en liten tavla av Green. Jag kan ta en tavla, men jag kan inte ta hans valpighet matchen igenom. Ingen pondus, ingen utstrålning, inget bett. NOLL självförtroende.
Vad gör vi med spelare som kommer hit egentligen? Hur kan en kille som är smått avgudad i Norwich och en målis som Hammers-fansen grät över att förlora, bli så intetsägande i tvärrandigt?
Frun uttrycker att hon saknar Derrys hjärta, trycket från publiken och "gubben" (NW) vid sidlinjen. Har svårt att säga emot vid 0-5 i arslet.
Grabben tycker "Tintin" (som han kallar Paddy Kenny) är en bättre målis än nye Grön. Har svårt att säga emot vid 0-5 i arslet.
Orkar inte ens prata om andra halvlek. Så mediokert. Enda ljusglimtar jag ser är vissa drag av Hoilett. Men det var i första. I andra är alla kass.
Vi köade in på Clubshopen efteråt. De släppte in ett gäng i taget. När vi landade på Stansted kunde man tro vi gick av i Spanien. Nu kunde man tro att vi var i Korea. Kändes som om hälften av alla köande var asiater. Och om de inte hade QPR-tröjan med “Park” på ryggen var de på väg in för att köpa en. Det trycktes så mycket Park-tröjor därinne att shopen förvandlades till en bastu.
Smart TF, smart.
Lite sightseeing stod på programmet innan planet lyfte mot Svedala. Sonen var inte jätteimponerad av nåt. Han ville helst bita bort klubbmärket från tröjan. “QPR var dåliga, pappa”.
Stackars sate. Jag har dragit in honom i ett livslångt lidande.
Jag bar ändå en QPR-shirt med stolthet (nåja). Hade fått första kommentaren redan i hissen ner från rummet. Nästa kom på T-station. Men det var inga nedlåtande kommentarer. Vi var ju då i QPR-land. “What the fuck happened yesterday, mate?”
Ja, jag vet inte. Jag vet bara att fotboll är sådan. Om man alltid kunde lita på hur det borde gå, så skulle man vara miljonär.
Vi var i ärlighetens namn väldigt skakiga mot Norwich också.
Vi har värvat halva världen nu. Om jag ska utveckla mina tankar om det, räcker inte datorns minne till.
Om några timmar springer vi ut mot Man City igen. Vad jag tror? Vi vinner såklart! Inte med 6-0, men låt oss säga 5-0.
Troligtvis fel? Ja kanske. Men kanske inte. Bollen är rund…
