120 år, 120 Ajacieden #72: Gregory van der Wiel — Ligaguld, VM-silver, panikångest och depression
För att fira Ajax 120 års-jubileum har Ajax-redaktionen inlett en artikelserie i 120 delar. Under detta 120:e år i Ajax historia kommer vi i 120 texter lyfta fram 120 olika Ajacieden, 120 människor som på ett eller annat sätt varit en del av Ajax under dessa år. Idag om Gregory van der Wiel som nyligen talat ut om sin kamp mot panikångest och depression.
Gregory van der Wiel började spela i Ajax ungdomsakademi 1996, när han var åtta år gammal. 2002, när han var 14 år fick han lämna akademin då Ajax ansåg att han inte hade rätt mentalitet. Det var det bästa som kunde hända van der Wiel. Han började spela för Haarlems pojklag istället. “När jag var i Haarlem förstod jag hur bortskämd jag var. Hos Ajax var allt så välorganiserat. Vi fick nya tröjor varje säsong och blev skjutsade till träningar i minibussar. I Haarlem fann jag mig själv i en annan värld. Faciliteterna var mycket sämre, vi spelade i fem år gamla tröjor, och fick ta oss till träningarna på egen hand. Men stämningen var mycket bättre, mer avslappnad än i Ajax. Tiden i Haarlem var bra för min sociala utveckling. Det var en väckarklocka för mig.”
2005, när han var 17 år, fick van der Wiel komma tillbaka till Ajax akademi. Med attitydförändringen Haarlem-tiden innebar gick han nu från klarhet till klarhet. När han var 18 fick han sitt första seniorkontrakt. 2007 blev han både kapten för Jong Ajax och fick på våren debutera i a-laget. Vid den här tiden spelade han både mittback och högerback, men med tiden kom den senare position utkristalliseras till hans. Kommande säsong då han hoppades verkligen etablera sig i a-laget fick han förstörd av skador, men till 2008/09 var han tillbaka och under Marco van Basten fick han förtroende och blev ordinarie högerback.
van der Wiel växte snabbt ut till en av Ajax unga stjärnor. Hans snabbhet kombinerad med hans uthållighet gjorde att han kunde forsa fram längs kanten matcherna igenom, och hans fina teknik bäddade för bra kombinationsspel med lagkamrater, och hans vassa högerfot stod för fina inlägg och då och då snygga mål. Bakåt gjorde hans bakgrund som mittback att han var stark i närkampsspelet och duktig i markeringsspelet. En Ajax-fostrad högerback som var skicklig åt båda hållen och en bra lagspelare? Givetvis påminde van der Wiel om Michael Reiziger, och snart stod det klart att han definitivt var den bästa högerbacken De Toekomst fått fram sen Reiziger, och det som varit en problemposition för Ajax sen Hatem Trabelsi försvann var inte det längre.
2009/10 gjorde van der Wiel sex ligamål som högerback när Ajax öste in 106 mål i ligan och bara släppte in 20 men ändå bara blev tvåa i Eredivisie, 1 poäng efter Twente. van der Wiel fick Johan Cruijff Award som ligans bästa unga spelare. Till sommaren var han förstavalet till höger i backlinjen i Bert van Marwijks holländska landslag som fulspelade sig till VM-final där Spanien och Cruijffiansk fotboll segrade. Nästa säsong fortsatte van der Wiel på den inslagna vägen och ägde sin kant.
Säsongen som förstås kulminerade med den episka seriefinalen mot Twente i sista omgången 15 maj 2011. En match van der Wiel spelade en nyckelroll i. I den första halvleken slog han ett perfekt avvägt inlägg in bakom Twentes backlinje hela vägen bort till bortre stolpen där Siem de Jong mötte bollen perfekt och stötte in 1-0. Direkt i den andra halvleken tog han sig ner för högerkanten och skickade in ett till inlägg — som Ajax-fostrade Twente-veteranen Denny Landzaat språngnickade rakt upp i krysset på sitt eget mål. En reducering från Theo Janssen följde, men ett till Siem de Jong-mål avgjorde, Ajax vann sitt 30:e ligaguld, första på sju år och fick äntligen sätta den tredje stjärnan över klubbmärket.
Nästa säsong drogs van der Wiel med skadeproblem men stod för bra insatser i Champions League-gruppspelet under hösten — minnesvärt är det fina mål han, Siem de Jong och Christian Eriksen snickrade ihop mot Dinamo Zagreb. Och under vårkanten var han återigen i allra högsta grad inblandad när allt skulle avgöras, nu ännu mer än året innan. Nu borta mot Twente i den tredje omgången från slutet hade Ajax chansen att säkra en andra raka ligatitel. I den första halvleken ordnade van der Wiel en straff som Theo Janssen (som bytt sida till denna säsong) satte. I 72:a minuten kvitterade Leroy Fer. Men några minuter senare spelade Lorenzo Ebecilio bollen tvärs genom straffområdet till van der Wiel som på ett tillslag med fel fot knorrade in 1-2 och sköt hem ligaguldet till Ajax.
Efter en avskedsgåva i form av ett kanonskott i krysset i ligapremiären nästa säsong lämnade Gregory van der Wiel Ajax för Paris Saint-Germain i augusti 2012. Efter fyra år framgångsrika år i Paris med liga- och cuptitlar staplade på hög lämnade han 2016 efter att gradvis ha förlorat sin startplats till Serge Aurier.
Ett misslyckat år i Fenerbahce följdes av ett lika misslyckat år i Cagliari och plötsligt var Gregory van der Wiel 30 år gammal och på väg till MLS och Toronto FC. Där fick han äntligen bra med speltid igen och skadeproblemen som stört honom i flera år lättade. Men på försäsongen inför hans andra säsong i Toronto hamnade han i bråk med tränaren Greg Vanney på träning och skickades hem. Efter det kom man överens om att lösa ut van der Wiel från sitt kontrakt.
Gregory flyttade till Los Angeles med sin flickvän, belgiske modellen Rose Bertram, och deras då ettåriga dotter Naleya. Och det var här som de problem han nyligen talat ut om började. Panikångestattackerna och depressionen. I ett öppet brev på sin egen hemsida berättade Gregory van der Wiel i sina egna ord, så det är lika bra att citera de i sin helhet (egen översättning från engelska):
“Kära alla,
Jag vill dela med mig av min egen personliga historia och uppdatera er om mitt mående. Jag kommer göra det på engelska så att alla kan förstå.
I över ett år nu har jag kämpat med panikattacker och ångest, något som började när jag var hemma i Los Angeles och tog det lugnt. Då förstod jag inte vad som hände mig, jag trodde jag fick en hjärtattack. Mina första tankar var att något fysiskt var fel. Tillsammans med olika sjukhus och läkare undersökte vi hela min kropp och slutsatsen var att allt fungerade optimalt. Efter att ha fått detta bekräftat började jag fokusera på den mentala biten, vilket jag fortfarande jobbar på än idag.
Det finns ett par anledningar till varför det här händer mig och jag vill dela med mig av dessa. Som en professionell fotbollsspelare har jag alltid haft press på mig att visa min bästa sida, oavsett hur jag själv mår. Jag satte alltid mina känslor åt sidan vilket gjort att detta byggts upp under alla dessa år. Frustration, ilska, besvikelse, ledsamhet, jag har skjutit allt det åt sidan och bara fortsatt med mitt liv och min karriär. Att säga ‘jag bryr mig inte’ till dig själv är enkelt och det är vad jag gjorde. De sista åren av min karriär har inte varit lätt. Efter att ha inte hela tiden varit helt lycklig i Paris, till ett jobbigt år i Istanbul och några dåliga månader i Cagliari, kom det tyngsta slaget emot mig när jag var tvungen att lämna Toronto FC. Efter allt negativt, som jag just nämnde, hade jag äntligen ett bra år i Toronto. Jag älskade laget, älskade folket och staden. Jag kunde se mig själv spela för och leva i Toronto i åtminstone 5-6 år framåt. Sen, från ingenstans, kom beskedet att jag behövde lämna efter en professionell och hälsosam diskussion med tränaren, en tränare jag tyckte mycket om. Det smärtade mycket, och gör fortfarande.
Men jag gick vidare med mitt liv, la det åt sidan och flyttade till Los Angeles. Jag försökte hitta ett nytt lag att spela för. Kanske för min gamla tränare i Atlanta, men de hörde aldrig av sig igen efter att först visat intresse. Sen försökte jag spela för ett av Los Angeles-lagen GRATIS, men efter initialt positiv respons hörde de heller aldrig av sig igen. Min karriär tog långsamt slut där. Vid den tiden bara fortsatte jag och jag förstod inte vad det emotionellt gjorde med mig. Ovanpå det är det känslan av inte veta ‘vad kommer sen’ för mig i mitt liv. Gå upp varje dag och inte veta var mördande. Jag gick från ett inrutat liv med fasta rutiner som träning varje dag och matcher varje vecka till att inte ha några mål eller rutiner överhuvudtaget. Sex månader senare började panikattackerna.
Nu är jag tillbaka i Amsterdam och mår mycket bättre. Kärleken till spelet finns fortfarande där, den försvann aldrig. Det är därför som jag försöker komma tillbaka till planen oavsett vad och jag är väldigt lyckosam som hittat en klubb som är villig att hjälpa mig med detta. RKC Waalwijk tog emot mig med öppna armar och erbjöd mig hjälp med allting. Efter jättebra samtal med tränaren och sportchefen var det en no-brainer för mig. Jag är inte där men jag jobbar hårt varje dag för att göra min comeback. Jag är inte säker på om det kommer ske men tiden får utvisa det. Oavsett vad, så är jag väldigt tacksam för den fantastiska hjälp jag fått från alla i RKC.
Jag ville dela med mig av detta för det är en del av mitt liv. Oavsett vem vi är, så är vi alla människor och det här kan hända vem som helst. Jag ville också uppdatera er om vad jag gått igenom och varför situationen är som den är idag. Det har inte varit ett lätt år för mig men jag mår mycket bättre nu och ser fram emot det som väntar.
Tack,
Gregory van der Wiel”
Gregory ska ha en eloge för att han öppet berättar om detta. Förhoppningsvis kan det hjälpa bryta ner stigmat kring psykiska problem inom fotbollen som inte diskuteras ens i närheten så mycket som det borde. Det som hände van der Wiel, som fick honom att hamna i en bottenlös spiral nedåt, är väldigt vanliga händelser i fotbollsspelares karriärer: man börjar tappa sin plats i laget och mår inte bra, man byter till en ny klubb i ett nytt land men kommer snett på det och vantrivs, man byter igen och det blir inte bättre, plötsligt har man inte spelat mycket fotboll alls på ett par säsonger samtidigt som man inte blir yngre och man börjar oroa sig för sin karriär, som man känner kan vara över snart, och för vad man ska gör när den är det.
Gregory van der Wiel är långt ifrån den enda som gått igenom detta, han kan inte vara den enda som mått så dåligt av det. Kanske kan van der Wiels berättelse få fler spelare att se över sin mentala hälsa, kanske kan det få fler ledare att tänka mer kring hur spelarna mår. Hans berättelse har mottagits gott i Holland i alla fall med stort stöd från hans gamla lagkamrater och vänner, och en diskussion om fotbollsspelares mentala hälsa kanske börjar komma igång i landet då en annan gammal Ajax-spelare, Ricardo Kishna också nyligen berättade i Andy van der Meydes Youtube-serie “Bij Andy in de auto” om hur det skadehelvete han gått igenom i flera års tid gjorde att han föll in i en depression.
Och så får vi hoppas att vi får se Gregory van der Wiel i Eredivisie igen den här säsongen, i RKC Waalwijks gulblåa tröja.
