120 år, 120 Ajacieden #12: Winston Bogarde — Bugar inte för någon
För att fira Ajax 120 års-jubileum har Ajax-redaktion inlett en artikelserie i 120 delar. Under detta 120:e år i Ajax historia kommer vi i 120 texter lyfta fram 120 olika Ajacieden, 120 människor som på ett eller annat sätt varit en del av Ajax under dessa år. Idag om Winston Bogarde den hårdföra backen som blev ökänd som Chelseas sämsta värvning någonisn.
2005 gav Winston Bogarde ut sin självbiografi Deze neger buigt voor niemand — rakt översatt “Denna neger bugar för ingen”. En titel så bra som någon för att rama in Winston Bogarde.
Han föddes i Rotterdam 1970, den yngsta bland 13 syskon. När han var fyra år gammal flyttade han med sin mamma tillbaka till Paramaribo, Surinam. När han var sju flyttade man tillbaka till Rotterdam där han började spela fotboll i Sparta, som anfallare. Seniordebuten kom i SVV från Schiedam utanför Rotterdam 1988, och han var en liten del av laget när de gick upp i Eredivisie igen 1990 för första gången på 21 år. Bogarde var då utlånad till Excelsior och SVV åkte ur igen direkt. Bogarde vände hem till Sparta för att ta nya tag.
Till en början stördes tiden i Sparta av problem med militärtjänsten — Bogarde fick inte frisedel till en början och kallades in till tjänst. Två gånger försvann han från barackerna innan en fotbollskontakt kunde lösa frisedel för honom. Men sedan slog sig Winston in i Spartas a-lag, som anfallare och vänsterytter. Opolerad, men med potential som lades märke till. Bland annat av tyska Duisburg som nästan värvade 24-åringen 1994.
Louis van Gaal var en annan som såg potential i honom, och det var det som gjorde att övergången till Duisburg avbröts i sista stund och Bogarde gick till Ajax istället. Han var inte värvad som anfallare, van Gaal såg att Bogarde var en medioker anfallare (även om 11 mål i Sparta sista säsongen var ett bra facit) — med potentialen att bli en riktigt bra back, och började omskolningen. Skador och konkurrensen gjorde att han inte hade någon framträdande roll under säsongen som kulminerade med Champions League-guldet i maj 1995.
Men nästa säsong blev Bogardes. Frank Rijkaard hade lagt skorna på hyllan vilket skapade en lucka i backlinjen. Även om nyblivne världsmästaren Márcio Santos värvats in blev lösningen att Frank de Boer klev in centralt och Winston Bogarde gjorde vänsterbacksplatsen till sin. Han var helt ordinarie när Ajax återigen vann ligan och nådde Champions League-final, där man föll på straffar mot Juventus. Till sommaren var han ordinarie i Hollands lag i EM 1996, där rubrikerna för holländsk del mest handlade om en schism i truppen som enligt pressen var mellan svarta och vita spelare, enligt Bogarde handlade det snarare om skillnader i bonuspengar mellan olika Ajax-spelare låg till grund för bråk.
1996/97 blev kämpigare för Ajax och Bogarde. Spelare började försvinna nu till följd av Bosmanregeln. Bogarde åkte på flera skador, så många att läkarna misstänkte att han fejkade ibland. Till våren hamnade han i luven med Louis van Gaal också (men vem har inte). Till sommaren anslöt han och Patrick Kluivert Milan där Edgar Davids redan fanns i laget. Milano-tiden blev dock misslyckad för hela trion. Bogarde var ordinarie vänsterback under försäsongen då Paolo Maldini spelade centralt, men när säsongen väl började petades han och fick bara göra tre matcher under Fabio Capello. I januari, med VM i Frankrike på horisonten, sökte han ny klubb och fann den i Barcelona, där van Gaal (som han nu begravt stridsyxan med) nu var tränare.
I Katalonien gick han in som ordinarie mittback och hjälpte klubben vinna dubbeln. Ändå blev han bara en bänkspelare i VM, PSV:s Arthur Numan valdes före till vänster och i mittlåset var det omöjligt att peta Frank de Boer och Jaap Stam. Men när Numan blev utvisad i kvartsfinalen mot Argentina som Holland sedan ändå vann efter Dennis Bergkamps oförglömliga mål, skulle Bogarde få möjligheten att starta semifinalen mot Brasilien. Då hade han maximal otur på träning. Just när han satte ner foten i gräset träffades benet på helt fel ställe av ett stenhårt skott. Bogarde bröt smalbenet på flera ställen och slet av korsbandet. Lång rehabilitering följde givetvis, kommande säsong kunde han bara gör 1 match i Barcelona.
Men nästa var han frisk igen när Barca blev tvåa i La Liga och nådde semifinal i Champions League. Till sommaren 2000 sökte han ett miljöombyte. Mario Melchiot som han kände från Ajax rekommenderade Chelsea och när sportchefen Colin Hutchinson lade fram ett fyraårskontrakt med en veckolön på 50 000 euro tvekade inte den skadedrabbade 30-åringen att skriva på. I efterhand har han sagt att han inte kunde fatta hur de erbjöd honom så mycket pengar.
Två veckor efter att sportchefen Hutchinson värvat Bogarde anställdes Claudio Ranieri som ny tränare. Ranieri ansåg tidigt att Bogarde inte hade i hans planer att göra. Det blev några inhopp under hans första månader, men en ny allvarlig skada i december som höll honom borta i fyra månader gjorde att han definitivt försvann från Ranieris planer. Det gjorde inte att han försvann från Chelsea. Trots att Chelsea gjorde allt de kunde för att sälja honom, de degraderade honom till att träna med juniorerna och kontaktade klubb efter klubb för att försöka bli av med honom, men Winston Bogarde hade ett kontrakt och det tänkte Winston Bogarde se ut. Snart 31 år och efter att ha genomgått flera allvarliga skador redan visste han att hans bästa tid var bakom honom, och han visste att inget lag skulle vilja matcha vad han tjänade i Chelsea, vilket var hans krav som satte käppar i hjulet för alla eventuella övergångar.
Agerandet gjorde honom ökänd i England där den notoriska tabloidpressen hårt drev kampanjen att Winston Bogarde var girig och någon att ogilla eller skratta åt. Winston själv tog det hela med ro. “Världen handlar om pengar, så när du blir erbjuden miljoner så tar du dem. Få människor kommer någonsin tjäna såna pengar. Jag är en av få som är tursamma nog att göra det. Jag må vara ett av de sämsta spelarköpen i Premier Leagues historia men jag bryr mig inte.”
2004 lämnade Bogarde slutligen Chelsea när kontraktet gått ut. Han letade ny klubb ett tag men då ingen klubb var villiga att ge honom vad han ville ha la Winston Bogarde av med fotbollen 34 år gammal. Året efter kom självbiografin med den notoriska titeln. 2010 gick han tränarkurser och året efter blev han ungdomstränare på De Toekomst och jobbade mycket med unga försvarare och körde en del fys. 2017 när gamle vännen Michael Reiziger blev ny tränare för Jong Ajax plockade han upp Bogarde som assistent. I december 2017, när Reiziger var interimtränare i 1 match efter att Marcel Keizer sparkats och Erik ten Hag anställts, satt Bogarde för första gången på tränarbänken i a-laget. Andra gången han gjorde det blev den här våren mot Heerenveen i sista matchen innan pandemin stängde ner fotbollen. Christian Poulsen var av försiktighetsåtgärd i karantän och Bogarde fick ta hans plats. Det gjorde han så bra att han sedan blivit befordrad till a-laget på heltid.
Bogarde var kanske inte den första från Ajax 90-talslag man hade förväntat sig på tränarbänken, men någonting rätt gör han. Och kalla honom girig om ni vill, men det är lätt att förstå varför man som skadeförföljd 30-åring väljer att sitta av sitt sista feta kontrakt. Bogarde kan ändå se tillbaka på en gedigen karriär som innehöll Champions League-guld, Eredivisie-titlar och KNVB Cup, La Liga och Copa del Rey, och spel i EM och VM. Vad man säger om Chelsea-tiden verkar inte röra honom ryggen.
Winston Bogarde bugar inte för någon trots allt.
