120 år, 120 Ajacieden #37: Wim Suurbier — "Rapp i benen och rapp i käften"
För att fira Ajax 120 års-jubileum har Ajax-redaktion inlett en artikelserie i 120 delar. Under detta 120:e år i Ajax historia kommer vi i 120 texter lyfta fram 120 olika Ajacieden, 120 människor som på ett eller annat sätt varit en del av Ajax under dessa år. Idag om nyligen avlidne Wim Suurbier, legendarisk högerback på 1970-talet, som var en omåttligt populär lagkamrat och ikon med nästflest Ajax-matcher av alla.
Söndagen den 12 juni 2020 avled Wim Suurbier på det sjukhus i Amsterdam han legat inne på sedan han fick en hjärnblödning i slutet av maj. 75 år gammal blev mannen som går till historien som en av de största i Ajax historia.
Wilhelm “Wim” Lourens Johannes Suurbier föddes faktiskt i Eindhoven, 16 januari 1945, mot slutet av den tyska ockupationen av Nederländerna. Men han växte upp i Amsterdam, i kvarteren runt Oosterpark (precis utanför Singelgracht, den yttersta av kanalerna i Amsterdams centrum). Amsterdams östra delar har alltid varit helig mark för Ajax. Både De Meer, stadion på den tiden, och Watergraafsmeer, kvarteret där Johan Cruijff samtidigt växte upp, fanns ett par hyfsade stenkast söderut från Suurbiers hemkvarter. Och i samma kvarter fanns det flera äldre fotbollsspelande pojkar att se upp till: Sju år äldre Bennie Muller (som vi kommer skriva om senare), fyra år äldre Ton Pronk (som Joakim Dahl skrev om tidigare) och två år äldre Piet Keizer (som vi skrivit om här och kommer göra igen senare).
Suurbier spelade fotboll på skolgården med Keizer varje dag, och började sedan spela i AVV Amstels pojklag på inrådan av Keizer som redan spelade i den lilla klubben. Suurbier spelade för AVV tills han var 16 år gammal, där han främst var vänsterytter. Han provspelade för AFC DWS men imponerade inte tillräckligt då, men när han senare i en annan ungdomsmatch gjorde tre mål fick istället Ajax upp ögonen för honom. Enligt egen utsago gick han till klubben för “Ett par fotbollsskor, en tröja, ett par byxor och strumpor.”
I Ajax blev han högerback och spelade i samma ungdomslag som bland andra Johan Cruijff och hans bror Hennie, och Barry Hulshoff. De var en del av den första generationen spelare som kom upp från akademin efter att Rinus Michels och Jany van der Veen revolutionerat arbetet i klubben. Suurbier debuterade i a-laget under Michels den 5 januari 1964 strax före sin 19:e födelsedag. Vännen Keizer var redan en fast del av det. Tillsammans med Cruijff, som debuterade som 17-åring i november samma år, och Hulshoff som debuterade året efter, var Suurbier en av de första i det unga gardet som kom upp och skulle ta över när Michels under 60-talets andra hälft genomförde den generationsväxling som gjorde att Suurbier, Cruijff och Hulshoff tillsammans med de något äldre Keizer och Sjaak Swart samt fler yngre förmågor som Johan Neeskens, Arie Haan, Ruud Krol och bröderna Mühren med flera, tog över världen på 1970-talet.
Suurbiers betydelse kan inte understrykas nog. Under Michels ledning blev han och vänsterbacken Krol prototyper för den moderna offensiva ytterbacken, decennier före det blev gängse norm över hela fotbollsvärlden att ytterbackarna följde med upp i anfall. Suurbier kombinerade snabbhet och offensivlusta (säkert influerad av sina ungdoms dagar som vänsterytter) med robust försvarsspel. Han hade ett fint samspel med Haan och Swart (och senare Johnny Rep) längs högerkanten där de sömlöst kunde byta positioner med varandra enligt Totalfotbollens principer. Suurbier var stabil som få och en beständig figur i Ajax — hans 509 matcher för klubben överträffas bara av Sjaak “Mr. Ajax” Swart själv.
Suurbier spelade för Ajax ända fram till 1977 och var med om att vinna 7 Eredivisietitlar, 3 Europacuptitlar, 4 inhemska cuptitlar, VM för klubblag och UEFA Super Cup. Han var också en självklar del av Hollands VM-lag både 1974 och 1978 och spelade båda finalerna som slutade med silver. Han var också en del av EM-laget 1976 som slutade trea i turneringen, det blev totalt 60 landskamper och 3 mål. 32 år gammal gick han 1977 till Schalke 04 där han spelade en säsong. Han följde det med en säsong hos FC Metz i Frankrike innan han 1979 tog vägen flera av hans vänner (däribland Cruijff) gjorde och åkte till USA för att testa på spel där, hos Los Angeles Aztecs.
Han spelade två år i Aztecs innan han 1981 var tillbaka i Holland en sväng på lån hos Sparta Rotterdam. 1982 gav han sig ut i världen igen och gjorde ett kort gästspel i Hong Kong för en match med Seiko mot Diego Maradonas Boca Juniors. “Maradona rörde inte bollen och efter matchen stod representanter för Ting Sing (annan klubb i Hong Kong, reds. anm.) och väntade på mig. Klubben stod bakom allt, de erbjöd 25 000 guildern netto i månaden, jag bodde gratis på det bästa hotellet i Hong Kong och hade 24 timmar om dygnet en bil med chaufför tillgänglig. Jag stannade genast kvar. Laget bestod av portugiser och kineser, jag förstod ingenting.” Berättade Suurbier senare i en intervju med Johan Derksen på Voetbal International.
Senare under 1982 åkte Suurbier tillbaka till USA och började spela för San Jose Earthquakes och han gick runt mellan ett par olika klubbar i både vanlig fotboll och inomhusfotboll, och kombinerade spelar- och tränarjobb. Hans spelarkarriär tog definitivt slut 1987 i Tampa Bay Rowdies där han var spelande tränare. Han stannade kvar i USA några år till som tränare i ett par lag till (och åkte tillbaka i samband med VM 1994 och tränade lite till) innan han 1990 åkte hem till Holland och tränade amatörlaget VV Hekelingen. Runt millennieskiftet följde han med René Meulensteen till först Al-Ittihad och sen Al-Sadd som assisterande tränare. Han var sedan ungdomstränare i Heerenveen 2002/03 varefter han gick i pension. När Meulensteen tog över Kerala Blasters i Indien 2017 följde Suurbier dock med igen och det blev hans sista ledarjobb.
Wim Suurbier är inte bara ihågkommen för sitt skickliga ytterbacksspel, utan också för sin humor. Han var känd för sina practical jokes och var den stora humörhöjaren i Ajax och Oranje. Under VM 1974 gjorde han och Ruud Krol till och med tv-framträdanden som humorduon “Snabbel & Babbel”.
Hans gamla lagkamrater sörjer nu framför allt en god vän som alltid hade nära till skratt och levde livet till fullo. Som Ruud Krol uttryckte det: “Han har verkligen levt, det får man säga. Han har en stor plats i mitt hjärta. Han var rapp i benen och rapp i käften. Han hade hjärtat på rätt ställe. En fantastisk kille och kollega. Han var en bra människa, jag hade det mycket bra ihop med honom.” Sjaak Swart berättar: “Strax före sin hjärnblödning ringde Wim mig. Efter coronavirusutbrottet ringde han runt till alla gamla lagkamrater. Bara för att kolla att allt var bra. Typiskt Wim. En helt underbar kille. Det är svårt att ta in att så många av killarna inte finns med oss längre. Särskilt då minnena är så levande ännu. Tillsammans på högerkanten har vi spelat många motståndare av banan. Wim var så otroligt snabb. Han passade mig sen sprang han ner mot kortlinjen. Och sen som ett skott var han tillbaka på högerbackspositionen, otroligt.”
Rust zacht, Wim Suurbier.
