120 år, 120 Ajacieden #55: Richard Witschge — Lefgozer
För att fira Ajax 120 års-jubileum har Ajax-redaktion inlett en artikelserie i 120 delar. Under detta 120:e år i Ajax historia kommer vi i 120 texter lyfta fram 120 olika Ajacieden, 120 människor som på ett eller annat sätt varit en del av Ajax under dessa år. Nu om Richard Witschge som representerar så mycket av det som gör Ajax till Ajax och Amsterdam till Amsterdam.
När Richard Witschge för ett par år sedan gav ut sin självbiografi bar den titeln Richard Witschge — Lefgozer. Lefgozer är ett slanguttryck som är svårt att översätta rakt av till svenska men som ungefär betyder ‘kaxig snubbe’. Gozer = snubbe, lef = kaxig eller arrogant, på det där viset som är typiskt för Amsterdam. En lefgozer är någon som har självförtroende, som vet att hen är bra på något och inte hymlar med det, tvärtom. Att vara en lefgozer är ganska typiskt Amsterdambor. Typiskt Ajax-folk. Richard Witschge är en lefgozer, en Amsterdammer och en äkta Ajacied.
Richard och hans tre år äldre bror Robert “Rob” Witschge föddes och växte upp i Amsterdam. Båda började i unga år i Ajax ungdomsakademi och båda kom fram som talangfulla tekniker med giftiga vänsterfötter. Vänsteryttern Robs a-lagsdebut kom 1985, som 19-åring. Mittfältaren Richard debuterade som 17-åring året därpå. Rob tog snart en plats i startelvan och blev en viktig spelare i Johan Cruijffs lag som vann Cupvinnarcupen 1987 innan Cruijff nästa år gick till Barcelona och Marco van Basten till Milan. Rob stannade i Ajax till 1989, då han gick utomlands för att pröva lyckan i franska St. Etienne, där det bara blev en och en halv säsong innan han vände hem till Holland igen — till Feyenoord.
Cruijff gillade Richard och hans speltid i a-laget ökade gradvis år för år. Det dröjde till 1989, när Leo Beenhakker var ny tränare och Richard var 20 år, innan han blev en definitiv startspelare dock. Han var en udda och lite frustrerande spelare. Jättefin teknik och en begåvad passningsspelare, samtidigt som han gjorde lite mål för att vara en offensivt skicklig mittfältare. Han beskylldes vara lat. En humörspelare. Beenhakker syftade främst på Witschge och lagkamraterna Bryan Roy, Marciano Vink och tvillingarna de Boer när han lanserade ett uttryck som satte sig i det holländska medvetandet: Patatgeneratie. Pommesgenerationen. Beenhakker menade att de var begåvade spelare men saknade kämpaglöd och jävlar anamma. Beenhakker, som föddes 1942 mitt under naziockupationen av landet och växte upp i efterkrigstidens Nederländerna, anklagade generationen född på sent 60-tal och tidigt 70-tal vara för bekväm då de växt upp i bättre tider. All pommes hade gjort dem lata och de gick hellre ut på Amsterdams krogar än tränade extra.
Trots det utdömandet så vann patatgeneratie-gänget ligan Beenhakkers första säsong, med Witschge på mittfältet, Roy på vänsteryttern, Vink (som sågs som näste Frank Rijkaard) och Frank de Boer i backlinjen och Ronald de Boer som främst inhoppare. Frank och Ronald, som bedömdes vara gjorda av det rätta virket ändå av Beenhakkers efterträdare Louis van Gaal, lyckades med tiden skaka av sig patatgeneratie-märkningen. Men Roy, Vink och Witschge kom alla att fortsätta förknippas med den och blev typexempel på “tänk om”-spelare: Tänk om Richard Witschge hade jobbat lite hårdare, hur bra hade kunnat bli?
Inte för att Witschge hade en misslyckad karriär. Men nog hade den kunnat bli bättre än den blev. En hård dom möjligen för en spelare som nådde landslaget, Barcelona och gjorde nästan 300 matcher för Ajax. Steget till Barcelona var kanske där karriären tog fel riktning dock. Året var 1991, Richard Witschge var 22 år och Johan Cruijff tog honom till Barcelona. Cruijff kallade Witschge för en av Europas bästa playmakers. Men Witschge hade svårt att få speltid i Cruijffs Dream Team som den säsongen vann både La Liga och Europacupen. På den tiden var nämligen bara tre utländska spelare tillåtna i matchtrupperna i La Liga, och Witschge hade svårt att konkurrera med Michael Laudrup, Hristo Stoichkov och Ronald Koeman om dem.
Det blev bara 40 matcher över två säsonger i Barcelona innan Witschge 1993 flyttade vidare till Bordeaux där han tog en rejäl lönesänkning. I sin självbiografi erkände Cruijff senare att han medvetet betalat ett överpris för Witschge som en tjänst för sin kompis Michael van Praag som var Ajax ordförande. Men i Bordeaux kom Witschge snett in på det, han kom inte överens med tränaren Rolland Courbis och blev utbuad av de egna supportrarna då han spelade dåligt och ansågs vara en diva. Efter en misslyckad första säsong i Bordeaux och en andra säsong som fortsatt på det inslagna spåret skickades han sent på säsongen, i mars 1995, på lån till Premier League-titeljagande Blackburn Rovers som behövde få in en vänstermittfältare snabbt efter att Jason Wilcox blivit skadad. Men det blev bara ett enda framträdande i Blackburn för Witschge då managern Kenny Dalglish valde att flytta upp vänsterbacken Graeme Le Saux istället för att spela honom. Blackburn vann Premier League och firade stort, Witschge dömde ut stadens invånare som “fattiga och fula” och drog hem till Bordeaux.
Under nye tränaren Slavoljub Muslin vände dock formen i Bordeaux för Witschge. Med Zinedine Zidane bredvid sig på mittfältet var han med och ledde klubben till UEFA Cup-finalen 1996 (som man förlorade med 5-1 mot Bayern München) och han hade sin målmässigt bästa säsong i karriären med sju mål i Ligue 1. Hans fina form ledde till att han togs ut till EM-truppen 1996 efter att tappat sin plats tidigare på grund av sin dåliga form i Bordeaux. EM 1996 var hans andra stora mästerskap efter VM 1990 (han missade EM 1992 på grund av skada och togs inte ut till VM 1994) och han startade alla matcher under det stormiga mästerskapet för Holland som präglades av interna stridigheter och slutade med att man åkte ut på straffar i kvartsfinalen mot Frankrike.
Sommaren 1996 vände han hem till Ajax igen. Efter Champions League-triumfen 1995 hade Ajax just förlorat den följande finalen på straffar mot Juventus. Då laget började falla isär (Clarence Seedorf hade lämnat redan sommaren innan och nu stack Edgar Davids, Michael Reiziger, Nwankwo Kanu och Finidi George, och snart även Marc Overmars, Patrick Kluivert och Winston Bogarde) ville Ajax få in nödvändig rutin och någon som kände klubben utan och innan.
Champions League-finaler nådde man inte igen, men Witschge fick en lyckad hemkomst. Han fick vinna Eredivisie fler gånger, och cupen med. Och han som tidigare beskyllts för att vara lat och divig blev ändå en trygg och rutinerad ledare i omklädningsrummet. In på det nya millenniet var han en startspelare för Ajax, men sedan började den nya generation ledd av Rafael van der Vaart ta över. Efter ett bråk med tränaren “Psycho Co” Adriaanse tillbringade han 2001/02 på lån hos Deportivo Alavés, men nästa säsong var han tillbaka i Ajax under Ronald Koeman och fyllde återigen en roll som rutinerad pjäs i laget.
Ajax hade fler rutinerade spelare i laget då — Jari Litmanen, Tomas Galasek och André Bergdølmo, och alla var väldigt nyttiga för laget, det har medspelare vittnat om. Och trion Litmanen, Galasek och Bergdølmo hade mer speltid och viktigare roller på det sättet än Witschge. Och fullblodsproffset Litmanens influens över de unga talangerna var förstås enormt viktig. Men Witschges influens också på ett annat sätt. Han hade ju själv varit den anklagats för att vara strulig, lat och divig, vilket gjorde det lätt för honom och spelare som Mido och Andy van der Meyde att relatera till varandra.
Efter korta avstickare i amatörlaget ADO ‘20 och japanska Oita Trinita la Richard Witschge skorna på hyllan 2004 efter ett misslyckat provspel i Rangers.
Under sin andra period i Ajax stod Witschge också för ett ikoniskt ögonblick. Ett klassiskt ögonblick i De Klassieker. Det var sent i oktober 1997 och Ajax utklassade Feyenoord hemma i Amsterdam. Matchen kom att vinnas med 4-0, men det alla minns från den är inte något av målen, utan något Witschge gjorde på mittplan. Feyenoord hade en hörna, som nickades undan. Bollen damp ner hos yttern Peter Hoekstra som svepte bollen över till vänstersidan. Shota Arveladze klackade ner bollen för Richard Witschge som kom på utsidan av honom. Witschge tog emot bollen med låret. En touch till med låret för att hålla bollen i luften. Han lät den singla ner till vänsterfoten, jonglerade bollen två gånger med den, sen upp till låret igen. En till med låret, sen med foten igen en, två, tre gånger. När han till slut dämpade ner bollen och passade till Sunday Oliseh hade Witschge i farten jonglerat med bollen nio gånger samtidigt som han ruschade över mittlinjen. Publikens jubel steg ju längre den tekniska uppvisningen pågick och kommentatorn utropade exalterat: “Witschge… oh...Gerrie Mühren mag dan… in veelvoud in kwadrat! Gerrie Mühren, Bernabeu!”
Vad Witschge gjorde förde givetvis kommentatorns och andras tankar till ett historiskt Ajax-ögonblick, när Gerrie Mühren jonglerade med bollen på Santiago Bernabeu under Europacupsemifinalen 1973. Mühren gjorde det på en större scen, Witschge gjorde det i högre tempo och tekniskt svårare och skrev in sig i Ajax-historien. Aktionen retade gallfeber på Feyenoordsupportrar, och älskades av Ajaxsupportrar. Det var också en aktion som sammanfattade fotbollsspelaren Richard Witschge så väl. Han var inte den mest effektiva spelaren, men han var alltid teknisk och underhållande.
2013 började Richard Witschge arbeta som ungdomstränare för Ajax. Hans fokus var förstås på att träna ungdomarna i teknik. Han blev sedan även assisterande tränare i Jong Ajax, och nu sedan något år tillbaka har han varit en del av a-lagets stab, omtyckt av både kollegor och spelare.
Bolljongleringen i De Klassieker 1997 har också lett till en tradition som pågår fortfarande: Richard Witschge-Trofée. Inför varje hemmamatch bjuder Ajax in en knatte från akademin som under uppvärmningen får stå vid mittplan och jonglera med en boll så länge de kan och sedan springa ett ärevarv. Vid den sista hemmamatchen varje säsong får de tre pojkar som lyckats jonglera med bollen flest gånger motta pris från Witschge, den bäste får pokalen. Det nuvarande rekordet är 3610, satt i februari i år av U11-spelaren Richano Owusu inför matchen mot PSV.
Richard Witschge är patatgeneratie, han är en lefgozer, en Amsterdammer och en äkta Ajacied.
Se hans ikoniska ögonblick i De Klassieker här.
