120 år, 120 Ajacieden #59: Rinus Michels — De Generaal
För att fira Ajax 120 års-jubileum har Ajax-redaktion inlett en artikelserie i 120 delar. Under detta 120:e år i Ajax historia kommer vi i 120 texter lyfta fram 120 olika Ajacieden, 120 människor som på ett eller annat sätt varit en del av Ajax under dessa år. Idag om den mest inflytelserike fotbollstränaren i världshistorien, mannen som tillsammans med Johan Cruijff förändrade Ajax och hela fotbollsvärlden: Rinus Michels.
I januari 1965 lämnade Marinus “Rinus” Michels sitt jobb som idrottslärare på en dövskola i Amsterdam och klev in på De Meer som Ajax nye tränare. Och fotbollsvärlden var aldrig densamma igen. 1999 utsågs han till århundradets främsta tränare av FIFA. 2007 utsåg The Times honom till efterkrigstidens främsta tränare. 2019 listade France Football honom som den bästa tränaren genom tiderna. Tillsammans med Johan Cruijff förändrade Rinus Michels fotbollen.
Rinus Michels föddes i Amsterdam 9 februari 1928. Till sommaren var staden värd för OS och Michels växte upp på Olympiaweg, en gata i anslutning till den då nybyggda Olympiastadion. När han fyllde nio år fick han fotbollsskor och en Ajax-tröja i födelsedagspresent av sin pappa, och sen gick de ut och spelade på en närliggande gräsplätt. Rinus var som ung också en duktig simmare och basketspelare, men fotbollen kom alltid först för honom.
Han började spela för Ajax pojklag som 12-åring 1940, men fotbollen och klubbens verksamhet blev förstås mindre viktig när nazisterna ockuperade landet strax därefter. Michels gick igenom tonåren medan Amsterdam led under naziockupationen, allra värst under Hongerwinter, när folket svalt under den tuffa vintern 1944/45. 1946, ett år efter krigsslutet, fick 18-årige Michels debutera i Ajax a-lag och vilken debut det blev — Michels gjorde fem mål när man slog ADO med 8-3.
Under andra halvan av 1940-talet och nästan hela 50-talet var Michels en nyckelspelare i Ajax som målfarlig anfallare. Initiala tvivel om hans tekniska förmåga försvann med tiden då hans fysik (han var 186 cm lång), kämpaglöd och taktiska medvetenhet kompenserade för hans något bristfälliga teknik. Som center smällde han in 122 mål på 264 matcher i Ajax och vann Eredivisie två gånger innan spelarkarriären tog slut 1958 då han 30 år gammal tvingades lägga av på grund av en ryggskada. Ajax var den enda klubb han någonsin spelade för.
Efter spelarkarriären utbildade sig Michels till idrottslärare och jobbade på olika skolor i Amsterdam. Vid sidan av det tränade han också olika amatörlag, först Asser Boys, sen JOS och AFC. Gradvis lite större lag, och med framgång. Vilket gjorde att när Ajax sparkade Vic Buckingham i januari 1965 kontaktade man Michels. Med laget farligt nära nedflyttningsstrecket behövde man få in en ny tränare som kunde komma in snabbt och rycka upp laget därifrån. Michels kunde klubben utan och innan och tillfrågades. Han lämnade sitt jobb på Joh. Ammanschool där han lärt döva ungdomar spela fotboll, och klev tillbaka in på De Meer-området, Ajax högkvarter.
Michels gick inte in i ett vakuum och byggde upp allting själv. Som vi tidigare skrivit om lade Jack Reynolds en del grunder, och Michels närmaste föregångare Buckingham fortsatte arbetet, och inte minst var Jaap van Praag på plats som ordförande. Men, med stödet av en stark och ambitiös ordförande i van Praag, var Michels drivande i att ta Ajax till helt nya nivåer.
Man tog inte sikte på världstoppen direkt, förstås. Snarare flyttades målstolparna undan för undan. Och Michels första uppdrag var rent krasst att rädda Ajax undan nedflyttning, vilket han lyckades med våren 1965. Med Eredivisiekontraktet säkrat kunde Michels till sommaren övertyga van Praag om att punga ut för att köpa tillbaka stjärnan Henk Groot från Feyenoord. Groot, seriens kanske bästa spelare vid den här tiden, höjde nivån på laget som inte saknade talang i övrigt. Bredvid grovjobbande Bennie Muller på mittfältet fanns en till landslagsstjärna i Klaas Nuninga, på ytterplatserna fanns Piet Keizer och Sjaak Swart, och så fanns förstås en ung Johan Cruijff, 18 år gammal som fått debutera som 17-åring under Buckingham och direkt tagit plats som bara Cruijff kan. Inte bara genom att göra sig ovärderlig med mål och assist, utan också med att redan som tonåring på träningarna ropa och peka för sina äldre, landslagsmeriterade, lagkamrater hur de borde göra saker.
Taktiskt var Michels första stora drag att byta från Buckinghams utdaterade W-M-formation till den 4-2-4-formation som Brasilien firade stora framgångar med vid den här tiden. Åtminstone offensivt var den perfekt lämpad för Ajax, med Muller och Nuninga som bar upp mittfältet och Keizer, Cruijff, Groot och Swart i kedjan framför. Michels hade själv spelat under Reynolds, och gått igenom Ajax ungdomslag på 30-talet som var stöpta i Reynolds filosofi, och tog förstås taktisk influens därifrån så att fortsätta med Reynolds passningsorienterade offensiva fotboll var givet.
Tränaren Rinus Michels var någon annan än spelaren Rinus Michels, enligt legendariske Bobby Haarms, som spelade ihop med Michels i Ajax och var hans assisterande tränare. Haarms mindes spelaren Michels som lättsam och skämtsam som gärna utsatte sina vänner för practical jokes. Men när Michels återvände som tränare, efter flera år som lärare, var han förändrad: “Jag minns att jag tänkte: han har förändrats. Han var helt annorlunda från när han var spelare. Det viktigaste för honom nu var disciplin. Fantastisk disciplin. Till och med med ledarstaben var han som en djurtämjare. Men han var också som en schackmästare när det gällde fotbollstaktik och han hade inte förlorat sitt sinne för humor,” sa Haarms till David Winner. Den hårda disciplin Michels stod för gav honom smeknamnet De Generaal, Generalen.
Haarms lyckas nog ganska väl pricka in vad som gjorde Michels till en så bra tränare i den korta sammanfattningen av honom. Hans taktiska förståelse var förstås central, men också hans ledarskap som dominerades av disciplin, men fortfarande med sinne för humor, något som gjorde att han inte blev en slavdrivare utan en strikt, målmedveten man av disciplin som tog Ajax till världstoppen. Två exempel på hans humor var att att han en gång på hotellet innan en Europamatch lånade en kappa av en dam och klädde ut sig till kvinna för att lura sina spelare, och att han årligen fixade en humoristisk revy till Ajax lagfest. Cruijff har också vittnat om Michels mjuka sida, och deras speciella band, genom att i sin självbiografi berätta att Michels var jultomte hos familjen Cruijff när Johans barn var små. Michels såg också till att professionalisera Ajax ännu mer. Trots att fotbollen i Holland professionaliserats 1956 jobbade fortfarande Ajax-spelare vid sidan av fotbollen tio år senare, tills Michels övertygade ordförande van Praag om att garantera spelarna löner som gjorde att de kunde försörja sig enbart på fotbollen, vilket gjorde att Ajax kunde på allvar satsa.
Efter att ha räddat Ajax undan nedflyttning sin första vår förde Michels direkt Ajax till ligaguld 1965/66. Nästa säsong försvarade man ligaguldet (man kom att vinna tre raka ligaguld, innan Feyenoord bröt sviten 1969, innan Ajax återtog titeln följande säsong) och gjorde för första gången avtryck i Europa. Efter att ha slagit ut Besiktas i första rundan ställdes Ajax mot Liverpool i åttondelsfinalen av Europacupen. Det första mötet spelades på Olympiastadion i Amsterdam (då De Meer inte höll måttet för Europamatcher) den 7 december 1966. Matchen har gått till historien som en av de mest klassiska i Ajax historia och kallas för De Mistwedstrijd, “Dimmatchen” på grund av den tjocka dimma som låg över planen. Ajax utklassade legendariske Bill Shanklys Liverpool med 5-1, och fortfarande segervisse Shankly, som efter första matchen sa att Liverpool skulle vinna med 7-0 på Anfield, fick äta upp sina ord då Ajax i returen höll 2-2 borta efter två mål av Johan Cruijff och avancerade till kvartsfinal.
De Mistwedstrijd var första gången England och omvärlden fick upp ögonen för Ajax. För Michels var inte bara De Mistwedstrijd utan även returen, när Ajax klarade av att hävda sig i en tuff bortamatch i Liverpool mot en hostil publik, viktig: “För mig bevisade det att vi höll internationell klass.” Men efter att ha triumferat mot Liverpool lyckades Ajax sedan i kvartsfinalen åka ut mot Dukla Prag. Efter 1-1 hemma ledde Ajax returen på bortaplan innan försvarsmisstag sänkte laget. Först gav Tonny Pronk, som vi tidigare skrivit om här, bort en straff som förvaltades, och i slutminuterna gjorde kaptenen Frits Soetekouw självmål.
Liverpool-dubbelmötet hade övertygat Michels att hans lag hade potentialen att hävda sig internationellt. Men klantiga misstag av svaga länkar sänkte dem mot Dukla Prag trots att man var tekniskt överlägsna. Det Michels gjorde sedan för att ta Ajax till nästa nivå visar bra hans ledarskap. Skoningslös, men också driven och utvecklande. Pronk flyttades upp till mittfältet (där han fick rotera med Muller och Nuninga). Soetekouw spelade aldrig mer en match för Ajax. Det som skedde i Prag hade övertygat Michels om att de inte var bra nog för att hålla på den allra högsta europeiska nivån, dit Michels ville nå. Michels nya mittlås bestod av unge Barry Hulshoff som plockades upp från ungdomsakademin, och Velibor Vasovic som hämtades in från Partizan Belgrad, som han säsongen innan som kapten lett till Europacupfinal och själv gjort mål i den, men man föll mot Real Madrid. Vasovic tog över kaptensbindeln och tog en liberoroll som blev nästa taktiska nyckel för Ajax. Vasovic bidrog med otroligt mycket, både hans spelsinne och taktiska förståelse liksom hans ledaregenskaper och tuffa krigarattityd hjälpte Ajax enormt. Hulshoff bredvid honom fick förtroende som startman av Michels redan som 20-åring och kom med tiden att utvecklas till en central del av Ajax ryggrad, ända till 1977 var han en konstant i laget som en klippa i försvaret.
Med Vasovic och Hulshoff i laget utvecklades Ajax vidare. 1969 nådde man Europacupfinalen där man ställdes mot AC Milan. Milan vann med 4-1. För Winner minns Hulshoff finalen: “Vi vandrade i Milans skugga. De räknade ut oss. Vi var stolta över att ha nått finalen, förstås. Men en match som den känns som att den pågår i tio minuter. Det är så intensivt, det går så fort. Du har inte tid att tänka. Vi hade ett så ungt lag då. De säger ibland att man måste förlora en final för att vinna en, och det är sant. Senare lärde vi oss att om spelet inte fungerade för oss kunde vi ändra på det under matchen, vi kunde byta taktik. Mot Milan kunde vi inte göra någonting. De var för erfarna. Vi var överväldigade på varje vis. De var bättre på varje sätt.”
Finalförlusten gjorde att Ajax gick miste om möjligheten att bli första holländska lag att vinna Europacupen — istället fick man se värsta rivalerna Feyenoord bli det nästa år. Det triggade också Michels att göra nästa svepande förändringar för att ta sitt lag till nästa nivå. Pronk, Muller, Nuninga och vänsterbacken Theo van Duivenbode bedömdes vara inte bra nog och försvann ur laget. Henk Groot tvingades lägga av på grund av skada och svenske Inge Danielsson som startade finalen valde att flytta hem till Helsingborg. Året efter fasades gamle målvakten Gert Bals ut för Heinz Stuy. Michels ersatte van Duivenbode med Ruud Krol som blev den sista pusselbiten i backlinjen som förutom Vasovic och Hulshoff redan hade Wim Suurbier på andra sidan. Michels bytte också formation från 4-2-4 till 4-3-3 och Gerrie Mühren, Johan Neeskens och Arie Haan blev det nya mittfältet. Johan Cruijff fortsatt nominellt uppsatt som center men i praktiken hade han en helt fri roll och rörde sig över hela planen. Piet Keizer och Sjaak Swart fortsatte på ytterplatserna. Världens bästa lag formades.
Michels var inte bara skoningslös i att peta spelare han ansåg inte tillräckligt bra för den yttersta världseliten, han var också fantastisk på att ge förtroende till unga spelare, gjuta mod i dem och få dem att växa med uppgiften. Ruud Krol berättade för Winner: “Jag var i ungdomslaget och hade aldrig spelat vänsterback förutom en gång i en träningsmatch. Michels sa till mig ‘Glöm van Duivenbode, du är bättre’. När tränaren väljer att sälja landslagets vänsterback och ge hans plats till dig, givetvis ger det dig en skjuts av självförtroende.”
Spelarna utvecklade också Ajax taktiskt. Och inte bara Cruijff, som i flera år haft långa diskussioner om taktik med sin läromästare Michels. Michels hade redan under uppbyggnadsåren på 60-talet undan för undan finslipat på flera av totalfotbollens taktiska signum: passningsspelet, offensivlustan, spelarnas rörelsefrihet, positionsbyten och kreativa frihet och ansvar med mera.
Men en sista helt avgörande pusselbit kom organiskt via en spelare: Johan Neeskens presspel. Ettrige Neeskens som kom in i laget 1970 var nämligen villig att jaga motståndare över hela planen för att ta bollen av dem. Han fick ofta i uppgift att markera motståndarnas playmaker, och hans galet envisa pressande gjorde att de började gå längre ner i planen, in på egen planhalva, för att få bollen — men Neeskens bara fortsatte följa efter. Till en början stannade hans lagkamrater i tillbakadragna positioner, men taktiskt medvetne Vasovic tog en dag klivet framåt och flyttade upp backlinjen han ledde. “Utan att ha studerat det började de en dag spela med en offsidefälla” minns Bobby Haarms. “‘Vasco’ tog ett steg framåt och plötsligt fanns det framför oss. Det var som ett slags mirakel. Michels såg det och sa ‘Ja! Det är så här vi måste göra!’ Jag minns inte en specifik match, men ena stunden spelade vi i det gamla systemet och nästa stund var det nya sättet där.” Presspelet och vad det gjorde för hur Ajax kunde skapa och stänga ytor var den sista stora pusselbiten.
Den 2 juni 1971 vann Ajax Europacupen för första gången genom att besegra Panathinaikos i finalen med 2-0. Äntligen stod man på toppen. På sex år hade Michels fört laget från undre halvan av Eredivisie till den absoluta världstoppen. Efter det valde han att flytta vidare. Som vi tidigare skrivit om tog Stefan Kovács över som tränare och ledde Ajax till Europacupguld 1972 och 1973. Michels flyttade till FC Barcelona vilket förändrade den klubben för all framtid, han fick några år senare sällskap av Cruijff och Neeskens och Barca var aldrig detsamma igen.
1974 var Michels förbundskapten för det holländska landslag som charmade en hel värld i VM. Han stod för flera oortodoxa taktiska drag som blev framgångsrika: han valde FC Amsterdams målvakt Jan Jongbloed som förstemålvakt före Twentes Piet Schrijvers, som egentligen var en bättre målvakt överlag, för att Jongbloed var bättre med fötterna och kunde fungera nästan som en elfte utespelare. Han valde också att flytta ner Ajax mittfältare Arie Haan som libero då en riktigt bra naturlig libero saknades i laget (i Ajax innehades positionen då av tysken Horst Blankenburg som tagit över efter Vasovic). Haan var först oförstående men Michels var trygg i sin förvissning om att Haans spelintelligens lämpade honom för uppdraget, och fick rätt.
Som bekant föll Oranje i finalen mot Västtyskland då. Som man kom att göra igen i VM-finalerna 1978 och 2010, i VM-semifinalerna 1998 och 2014, och EM-semifinalerna 1976, 1992, 2000 och 2004. Men den enda gången Holland faktiskt vunnit, EM 1988, var det förstås General Michels som ledde laget. När man vann finalen mot Sovjetunionen efter Marco van Bastens fantastiska mål. Och, nästan ännu större, då man i semifinalen tog revansch på tyskarna för mer än bara VM 1974, för naziockupationen, kriget och fan och hans moster.
Rinus Michels fick en hjärtattack under Hollands dramatiska semifinal mot Brasilien i VM 1998. Han återhämtade sig men fortsatte besväras av hjärtproblem. Den 3 mars 2005 avled han på ett sjukhus i belgiska Aalst efter komplikationer av en hjärtoperation han genomgått på ett spanskt sjukhus dagarna före. Rinus Michels blev 77 år gammal.
Priset för årets tränare i Holland är uppkallat efter honom, Rinus Michels Award. Hans eftermäle är förstås mycket större än så dock. Mycket större än “Coach of the century”-utnämningen av FIFA också. Tillsammans med Johan Cruijff har han förändrat fotbollen mer än någon annan enskild individ. Utan Michels hade Cruijff inte blivit den han blev, och utan dem tillsammans hade Totalfotbollen inte kommit att helt förändra fotbollen. Ajax, Barcelona och Holland och Spanien förändrades förstås i grunden. Men framför allt kan deras inflytande över den taktiska utvecklingen sen 1970-talet inte underskattas, även bortsett från Holland och Spanien är nästan allt en vidareutveckling, avart eller reaktion på det Michels gjorde. Från Arrigo Sacchis Milan till José Mourinhos anti-tikitaka.
“Varken som spelare eller tränare finns det ingen som lärde mig så mycket som han. Jag kommer sakna Rinus Michels… jag beundrade alltid hans ledarskap.” — Johan Cruijff efter Rinus Michels bortgång.
“Professionell fotboll är lite som krig. Den som beter sig för propert, förlorar.” — Rinus Michels om fotboll, ofta felciterat som “Fotboll är krig”.
