120 år, 120 Ajacieden #66: Salo Muller — De Talisman
För att fira Ajax 120 års-jubileum har Ajax-redaktion inlett en artikelserie i 120 delar. Under detta 120:e år i Ajax historia kommer vi i 120 texter lyfta fram 120 olika Ajacieden, 120 människor som på ett eller annat sätt varit en del av Ajax under dessa år. Idag om Salo Muller, massören som var en kulturbärare och talisman för Ajax under guldåldern på 1970-talet.
Klubblegendarer är inte bara spelare och ledare, de kan också vara de som i skymundan gör otroligt mycket för en klubb. Som Salo Muller i Ajax.
Salomon “Salo” Muller föddes i Amsterdam på skottdagen 1936 i en judisk familj. Familjen bodde på Molenbeekstraat i södra Amsterdam. Hans föräldrar jobbade båda inom textilindustrin, på De Vries van Buuren & co på Jodenbreestraat mitt i de judiska kvarteren i centrala Amsterdam.
Under andra världskriget invaderade och ockuperade Nazityskland Nederländerna. Amsterdam var hem för majoriteten av landets judar. Teatern Hollande Schouwburg som låg i hjärtat av de judiska kvarteren började nazisterna använda som en deportationsplats, en av flera i staden. Här organiserades deporteringen av stadens judar, de fördes först vidare till ett “övergångsläger” som Westerbork i Drenthe (östra Nederländerna) för att sedan föras vidare till koncentrationslägren. Lille Salo Muller och hans familj tvingades också till Hollandse Schouwburg för deportation 1941. Salos föräldrar Lena och Louis deporterades och mördades senare i Auschwitz. Femårige Salo räddades dock. Tysk-holländaren Walter Süskind var som en del av Judiska Rådet (som naziockupanterna upprättat för att underlätta kontrollen av Amsterdams judar) ansvarig för Hollandse Schouwburg. Han utnyttjade det förtroende tyskarna hade för honom till att smuggla ut barn från teatern. Nazisterna satte de judiska barnen på ett daghem tvärs över gatan från Hollandse Schouwburg. Süskind och hans kollega Felix Halverstad förfalskade papper för att radera barnen ur naziarkiven medan förståndarinnan av daghemmet, Henriëtte Pimentel, i smyg förde barnen vidare till byggnaden för en lärarutbildning två hus ner på gatan. Barnen gömdes sedan där eller hemma hos medlemmar av motståndsrörelsen. Gömda i väskor och tvättkorgar och annat smugglades barnen sedan ut ur Amsterdam via tåg. Ungefär 600 judiska barn räddades på det här sättet, men de flesta deporterades likt sina föräldrar. Nazisterna stormade daghemmet 1943 och deporterade alla barnen som fanns där och Pimentel som dog i Auschwitz. Süskind deporterades också och dog 1945 under en dödsmarsch.
Salo Muller var alltså ett av barnen som räddades. Han gömdes på åtta olika adresser efter att ha smugglats ut ur Amsterdam, han hamnade till slut i Friesland i norr där han kallades “Japje”. De som tog hand om Salo i flera år, Klaas Vellinga och Pietje Heddema-Bos fick 2008 Yad Vashems hedersmedalj. Salo skrev 2005 en bok om sina minnen från kriget, “Tot vanavond en lief zijn hoor” som 2017 kom i engelsk översättning “See You Tonight and Promise to Be a Good Boy”. Titeln kommer från de sista ord Salos mamma sa till honom innan de fördes till Hollandse Schouwburg.
Efter kriget tog Salos faster hand om honom och de flyttade tillbaka till Amsterdam. Salo hade svårt att passa in och gick inte klart skolan. Men trots det hamnade han till slut på en utbildning för fysioterapeuter. En av lärarna, herr Rodenburg, gillade Muller och tog honom under sina vingar. Muller lärde under Rodenburg, som också var hans väg in i Ajax där Rodenburg jobbade som fysioterapeut.
Muller var först på sent 50-tal Rodenburgs assistent hos Ajax, och från 1960 var han själv klubbens fysioterapeut. Han jobbade i klubben ända fram till 1972 och var alltså med hela vägen på klubbens resa från medioker Eredivisieklubb till världens bästa lag. Och han var mycket mer än bara någon som tog hand om spelarnas krämpor. Han stod nära spelarna, han var någon de kunde prata med om allt mellan himmel och jord medan de låg på hans massagebänk.
När han först började hos Ajax upptäckte han att klubbens faciliteter för läkarvård bestod av en uråldrig träbänk och en gammal filt, vilket säger en del om nivån Ajax var på då. När han bad om en ny modern massagebänk ska dåvarande tränaren Carl Hummenburger och läkaren Postuma enligt Muller sagt till honom “Kom igen Salo, förstör inte atmosfären nu. Den här bänken har dugit i 50 år.” Men med tiden, säkerligen med hjälp av mer professionella tränaren Rinus Michels och ordföranden Jaap van Praag, kunde Muller modernisera lite och fick ett nytt rum att ta hand om spelarna i. Michels var också den förste tränaren som diskuterade spelarnas fysiska hälsa och psykiska välmående med Salo Muller.
Före varje match lade sig alla spelarna på Mullers massagebänk. I David Winners “Brilliant Orange” berättar Muller om hur spelarnas extrema vidskeplighet skapade rutiner som tvunget behövde följas: “Varje spelare hade ett nummer. Om han som var nummer tre, exempelvis, gick på toaletten behövde alla vänta på honom. Nummer fyra kan inte vara nummer tre. Målvakten var alltid sist. Sjaakie Swart var nummer tre. Bennie Muller var fyra. Cruijff var ett eller två, jag minnns inte riktigt. Och när jag var klar med massagen behövde jag säga något speciellt till varje spelare. Till Cruijff sa jag alltid ‘Yogi twee.’ Jag kallade honom Yogi, jag vet inte varför. Inte Jopie (Cruijffs smeknamn hos de andra, reds. anm.), Yogi. Det betyder: gör två mål. Till Henk Groot behövde jag säga: ‘Henk, ha en riktigt, riktigt bra match.’ Två riktigt. Om jag sa ‘Henk, ha en riktigt bra match’ så rörde han inte på sig. ‘Oj förlåt. En riktigt RIKTIGT bra match.’ Till målvakten: ‘Klempie, klempie’ för han måste greppa bollen. ‘Klempie, klempie’. Piet Keizer behövde en klapp på rumpan och orden: ‘Piet, gör ditt bästa.’”
Före varje Europamatch behövde Muller ha på sig sin skidmössa som spelarna ansåg förde tur med sig. Han behövde också alltid gå till den judiske slaktaren Hergo på Beethovenstraat och köpa en osseworst, en kosherkorv till omklädningsrummet. När Ajax efter att ha slagit ut Liverpool i Europacupen 1966/67 föll mot Dukla Prag i nästa omgång hade Mullers fru glömt packa ner hans turhatt åt honom, och Hergo hade stängt så det blev ingen kosherkorv. Än idag ska en del spelare skylla den förlusten på att Mullers hatt och kosherkorv inte fanns med.
Enligt Muller var Johan Cruijff väldigt orolig av sig. “Han kunde ringa mig sju gånger om dagen. ‘Det är något fel med mitt knä. Jag tror det är något fel med mitt knä!’ ‘Johan, det är inget fel med ditt knä.’ ‘Är du säker?’ ‘Jag är säker.’ Sedan: ‘Men mitt knä…’ ‘Johan, tro mig, det är absolut ingenting fel med ditt knä. Du mår bra. Ta en alvedon, gå och lägg dig. Oroa dig inte.’ ‘Tack Salo, tack Salo. Du är så snäll.’ ‘Ingen fara, du kan ringa mig när som helst.’”
Han var också stolt över Ajax judiska image och har kommenterat hur det var naturligt för spelare som t.ex. Co Prins att använda sig av jiddisch fast han inte var jude, då han var uppvuxen i Amsterdam och ord från jiddisch hade blivit en del av språket, särskilt för någon som Prins som växt upp med att jobba på marknaden bland judiska försäljare. Muller minns dock också hur han kunde behöva rätta uttalen ibland från t.ex. målvakten Heinz Stuy.
1972 slutade Salo Muller i Ajax efter en konflikt om hans lön och uppdragsområden. Han förblev dock en stor Ajax-supporter. 2006 kom hans bok “Mijn Ajax — Openhartige memoires van de talisman van Ajax in de gouden jaren '60 en '70” om hans tid i klubben. Förutom om sin uppväxt under kriget och sina år i Ajax har han också skrivit böcker om idrottsskador och sitt yrkesliv som fysioterapeut. Han fortsatte vara verksam som fysioterapeut efter sin tid i Ajax och var även redaktör för branschtidningen Fysioscoop. 86-årige Muller har numera en egen hemsida där han tidvis fortfarande bloggar om Ajax och idrottsskador.
I skymundan var Salo Muller en verklig kulturbärare i Ajax under klubbens största tid. Och få har så många historier om världens bästa lag som Salo, som alltid var mitt i smeten och hörde allt.
