120 år, 120 Ajacieden #84: Velibor Vasovic — Härföraren
För att fira Ajax 120 års-jubileum har Ajax-redaktionen inlett en artikelserie i 120 delar. Under detta 120:e år i Ajax historia kommer vi i 120 texter lyfta fram 120 olika Ajacieden, 120 människor som på ett eller annat sätt varit en del av Ajax under dessa år. Idag om Velibor Vasovic, den hårdföre jugoslaven som blev just den kapten och härförare som Rinus Michels Ajax behövde för att bli världens bästa lag.
När Rinus Michels på 1960-talet började bygga det lag som på tidigt 1970-tal skulle ta världen med storm var det med stor lokal förankring. Precis som han själv och hans högra hand Bobby Haarms var de flesta spelarna födda och uppvuxna i Amsterdam, och så en del som hämtades in från närliggande byar och städer. När Ajax 1971 vann Europacupen för första gången var 10 av spelarna i startelvan holländare. Undantaget var kaptenen, liberon Velibor Vasovic som blev den sista stora pusselbiten Michels behövde.
Det var efter att Ajax i mars 1967 åkte ur Europacupen i kvartsfinalen mot Dukla Prag som Michels insåg att han behövde förändra. Trots att Ajax var ett klart bättre lag än Dukla — man hade i åttondelsfinalen slagit ut Bill Shanklys Liverpool efter den legendariska De Mistwedstrijd — hade man förlorat på misstag i försvaret av kaptenen och liberon Frits Soetekouw och mittbacken Tonny Pronk. Pronk blev åtminstone förlåten och kunde fortsätta vara en del av laget men nu som reserv och alltiallo, medan Soetekouw aldrig spelade för Ajax igen. Michels behövde en ny libero, någon som kunde leda försvaret och hela laget. Han behövde en härförare. Han fann Velibor Vasovic.
Velibor föddes i Pozarevac, Kungariket Jugoslavien, den 3 oktober 1939 just vid början av andra världskriget några dagar efter att Nazityskland invaderat Polen. Han var det nionde och sista barnet till montenegrinska Zivoljin och Jelka Vasovic. Zivoljin jobbade på skatteverket, Jelka var hemmafru. När nazisterna invaderade Jugoslavien 1941 blev Zivoljin tagen fånge och tillbringade fyra år i fångläger. Velibors äldsta syskon blev partisaner och del av motståndsrörelsen.
Efter andra världskriget gick Jugoslavien från kungarike till en federal republik som de kommunistiska partisaner ledda av Tito tog makten över. Velibor gick klart grundskolan i Pozarevac innan familjen flyttade till Belgrad tack vare hans morbror som hade stigit i rang till att nu inneha en hög position inom statssäkerhetstjänsten UDBA.
Tonårige Velibor började spela fotboll för FK Novi Belgrad, men upptäcktes snart av Florijan Matekalo som då var ungdomstränare i Partizan. Matekalo, som senare kom att träna Partizans a-lag vid olika tillfällen, såg till att Vasovic fick en plats i ungdomsakademin som 15-åring. Vasovic blev en del av en framstående gyllene generation som kom fram i Partizans ungdomssektion under Matekalos ledning.
När han var 18 år kom Vasovic upp i a-laget i Partizan och växte under de kommande åren ut till en stjärna i Partizan och landslaget som libero och försvarsklippa. Mellan 1961 och 1963 vann han tre raka ligatitlar med Partizan, innan han chockade alla med att ta det förbjudna steget till ärkerivalerna Röda Stjärnan. I en intervju med magasinet Duga 1986 berättade Vasovic att det kom sig av att då både han och högerbacken Fahrudin Jusufi, som också var en landslagsstjärna, hade utgående kontrakt. Då Vasovic morbror satt i Partizans styrelse såg klubbledningen det som en självklarhet att Vasovic skulle förlänga, så de fokuserade helt på att få Jusufi att skriva på ett nytt kontrakt och kastade pengar över honom. Vasovic kände sig förbisedd och gick själv till Röda Stjärnans sportchef och sa till honom att om de hade råd skulle han gärna spela för dem. När det kom ut att Vasovic var på väg att skriva på för Röda Stjärnan erbjöd Partizan genast honom dubbelt så mycket pengar som Röda Stjärnan gjorde, men Vasovic stod på sig och skrev på för Röda Stjärnan. Reaktionen lät inte vänta på sig. “Min telefon ringde konstant, de skickade brev, organiserade supporterprotester. Jag fick dödshot. Än idag har jag kvar ett brev i vilket en officer i den jugoslaviska armén hotar att döda mig under en match med ett krypskyttegevär. Det är som ett vanligt brev, han inkluderade sitt namn, adress och telefonnummer.”
Efter sex månader i Röda Stjärnan lockades Vasovic dock tillbaka till Partizan av klubbpresidenten Ilija Radakovic som erbjöd honom ännu mer pengar. Vasovic ville återvända och gick så långt som att träna med Partizan när han fortfarande stod under kontrakt med Röda Stjärnan, som inte ville släppa honom trots övergångssumman Partizan erbjöd. Efter flera månader gick Röda Stjärnan till slut med på att släppa Vasovic mot att Partizan lät Zvezdan Cebinac gå i motsatt riktning. Vasovic tog knappast emot med öppna armar direkt dock, flera spelare såg honom som girig och gillade inte hur han lyckats tvinga sin vilja igenom, hur Partizans klubbledningen gjorde allt för att tillgodose en spelare.
Mer drama i Partizan växte också fram. En schism uppstod mellan klubbpresidenten Radakovic och klubbens generalsekreterare Mirko Nenezic, båda två armégeneraler (Partizan var förstås arméklubben, därav namnet). Radakovic fråntog Nenezic ansvaret över klubbens finanser. De flesta a-lagsspelarna, inklusive Fahrudin Jusufi och även tränaren Aleksandar Atanackovic backade Nenezic medan Vasovic ledde en falang som bestod av honom själv, två andra a-lagsspelare och många ungdomsspelare, som stödde president Radakovic när laget delades i två läger, bara ett fåtal spelare höll sig neutrala. Falangen som stödde Nenezic protesterade mot president Radakovic genom att till och med bojkotta en bortamatch mot FK Vardar Skopje, så Partizan fick resa till matchen utan tränare och merparten av a-laget. Man lyckades knappt få ihop ett fulltaligt lag men lyckades behålla förstaplatsen i ligan. Nästa dag fick tränare Atanackovic sparken och på ett stormöte kom spelartruppen samman igen. Styrelsekonflikten nådde dock hela vägen till toppen. Försvarsministern, general Ivan Gosnjak fick reda på att armégeneralerna Radakovic och Nenezic låg i öppen konflikt med varandra som höll på att slita sönder Partizan. Gosnjak informerade Tito som själv tog itu med saken och prompt löste det hela genom att beordra både Radakovic och Nenezic att lämna Partizan och utposteras på andra orter än Belgrad, och istället för en ny armégeneral valdes en civilist, Vladimir Dujic, till ny klubbpresident.
Några månader efter att hela styrelsekonflikten var över spelade Partizan en träningsmatch mot AC Milan. I matchen hamnade Vasovic i ett regelrätt knytnävsslagsmål med Victor Benitez vilket eskalerade till ett rallarslagsmål med samtliga spelare inblandade. Slagsmålet lär ha svetsat samman Partizans spelargrupp ytterligare efter alla tidigare konflikter och man vann trots allt ligan igen och kvalificerade sig för Europacupen nästa säsong. Och det talangfulla laget tog sig hela vägen till Europacupfinal 1966. På vägen slog man bland annat ut “Busby Babes”, Manchester Uniteds famösa lag med Bobby Charlton, George Best och Nobby Stiles etc. I finalen ställdes man mot Real Madrid, som vann de första fem årgångarna av Europacupen 1955-1960 och sedan dess varit i final två gånger till på 60-talet. Kapten Vasovic gav Partizan ledningen tidigt i andra halvlek men med två mål på fem minuter mellan minut 70 och 75 vände Real på matchen och vann sin sjätte Europacuptitel (det skulle sedan dröja till 1998 igen).
Rinus Michels hade sett finalen och blev mäkta imponerad av Partizans hårdföre men spelskicklige libero Vasovic och hur han framstod som en naturlig ledare. I oktober 1966 besökte Vasovic Amsterdam för att förhandla med Ajax och se klubben spela. Även om klubben inte kunde erbjuda honom mycket pengar, bara hälften av vad Vasovic först krävde, skrev han i december på för Ajax.
Efter att Soetekouw och Pronk petats sedan debaclet mot Dukla Prag i mars 1967 tog Vasovic och Barry Hulshoff över som mittlås. Vasovic tog över Soetekouws liberoroll och tog även över kaptensbindeln. Vad Vasovic bidrog med uttrycker han kanske bäst själv till David Winner i dennes bok Brilliant Orange:
“Jag var den bäste spelaren i forna Jugoslavien och jag anlände med mycket erfarenhet. Jag hade varit en vinnare hela mitt liv. Jag kunde inte förstå varför vi skulle spela en match i en sport som fick oss att tappa mellan två och ett halvt och fyra kilo av vår kroppsvikt för ingenting. När du tar på dig matchtröjan och snörar på dig skorna måste du vinna. Annars kan du lika gärna stanna hemma och se på tv. Med den sortens karaktär var jag en stor hjälp för de holländska spelarna för de var inte naturligt så.”
För Winner hymlar Vasovic inte heller om sitt taktiska bidrag till totalfotbollen, han ser det som att han hjälpte Michels mest av alla. Det skulle de flesta nog inte hålla med om, givetvis är det Johan Cruijff, men Vasovic har rätt i att ha spelade en oerhört stor betydelse. Han styrde defensiven medan Cruijff styrde offensiven. Hans vinnarinstinkt och rutin gjorde honom till enormt viktig som härförare för det unga Ajax-laget där de flesta var närmare tio år yngre än honom själv (undantaget Sjaak Swart).
1969 tog Ajax sig till Europacupfinal för första gången i klubbens historia, men man förlorade den med 4-1 mot Milan. Vasovic gjorde Ajax enda mål på en straff. Finalförlusten fick Michels att genomföra de sista avgörande förändringarna i laget då gamle målvakten Gert Bals fasades ut mot Heinz Stuy och spelare som Theo van Duivenbode, Bennie Muller, Tonny Pronk och Klaas Nuninga växlades ut mot Ruud Krol, Johan Neeskens, Arie Haan och Gerrie Mühren. Två år senare var man i final igen och “Vasco” lyfte bucklan.
Europacupfinalen 1971 mot Panathinaikos blev Vasovic sista match i karriären, han valde att sluta på topp då, trots att han bara var 32 år gammal. Han hade dock lidit av astma hela sitt liv vilket också spelade in i beslutet, att han ens nådde så långt som han gjorde — landslagsstjärna, Europacupvinnande kapten och liberolegendar — är egentligen smått otroligt. Direkt efter spelarpensioneringen blev han tränare för Partizan fram till 1973. Han var senare tränare för bland andra PSG, egyptiska Zamalek och sedan på sent 1980-tal Röda Stjärnan, som han ledde till ett ligaguld 1988. 1989 slutade han som tränare för att flytta hem till Belgrad och jobba som advokat.
Vasovic var länge starkt kritisk mot fotbollsstyret i Jugoslavien, ännu mer efter nationens sönderfall på 1990-talet. 1997 startade han en organisation genom vilken han kanaliserade sitt motstånd mot fotbollsförbundet. Han var också politiskt aktiv i vänsterpartiet JUL som leddes av president Slobodan Milosevics fru Mira Markovic. I oktober 2000, dagar efter att Slobodan Milosevic regim störtades stormade Vasovic och andra fotbollsförbundets lokaler i ett försök att utnyttja kaoset som omgärdade störtandet av den politiska regimen till att ta makten över fotbollen, men försöket misslyckades.
Den 4 mars 2002 avled i Velibor Vasovic i Belgrad till följd av en hjärtattack. Några dagar senare spelade Ajax hemma mot De Graafschap och matchen föregicks förstås av en tyst minut i Vasovic ära. På läktarna hängde supportrar banderoller som “Vasco dappere strijder” (“Vasco, tapper krigare”) och “Vasovic we’ll never forget”. Ajax vann med 4-0 och Vasco glöms aldrig som den store kaptenen som ledde Ajax till sin första europeiska triumf.
