Reseberättelse från Amsterdam
Här följer en rapport från undertecknads senaste visit i den holländska huvudstaden och på Amsterdam ArenA. Texten är främst tänkt för ett skolprojekt (som handlar om resor), vilket gör att den skiljer sig lite från tidigare publicerade reseberättelser här på Svenskafans.
Kanalstaden Amsterdam har mer och mer etablerat sig på turistkartan över europeiska resmål. Den av kanaler präglade stadskärnan och stadens rika konstskatt är två exempel på vad som kan locka. Själv reste jag dock dit av en helt annan anledning – fotbollen.
Efter en flygresa som varade i knappt två timmar, stod vi åter på holländsk mark. Sex månader tidigare hade jag, tillsammans med min pappa (min medresenär även denna gång), ankommit till mäktiga Schiphol-flygplatsen för första gången. Det var efter den resan, vars höjdpunkt var Europacupdrabbningen mellan Ajax och Inter, som min kärleksrelation till Amsterdam och AFC Ajax på allvar började ta fart. Högst upp på prioriteringslistan denna gång låg lördagskvällens ligamatch mellan Ajax och FC Groningen.
Fast beslutna om att hinna uppleva Amsterdam så mycket som möjligt under vår korta vistelse, begav vi oss efter en snabb installation på hotellrummet mot Amsterdams centrala delar. Den första tanken som slog mig var hur många människor som rörde sig överallt – gågatorna var en enda stor massa av folk! Efter ett par timmars promenad och orienterande, intog vi en god middag på en italiensk restaurang. Trötta efter dagens bravader tog vi vid åttatiden bussen tillbaka till hotellet, där vi avslutade kvällen med att se ligamatchen mellan Den Haag och Twente.
Lördagen inledde vi med att besöka Anne Frank Haus, huset där judinnan Anne Frank, vars dagbok blivit världsberömd, höll sig gömd för den tyska ockupationsmakten under andra världskriget. Huset, som gjordes om till museum på 60-talet, är Amsterdams enskilt största turistattraktion. Själv blev jag inte särskilt imponerad av det som fanns att se på – mestadels gamla dokument och filmklipp i vilka närstående till familjen Frank berättar om gamla minnen från tiden när de höll sig gömda. Museet får ändå godkänt betyg, mycket tack vare den intressanta slutdelen, där förintelsen i generalitet berörs. Näst i tur på schemat stod en båttur längs stadens kanaler. Har man inte allt för gott om tid, är en kanaltur ett alldeles utmärkt sätt att upptäcka Amsterdams många pärlor på. Jag tänker framför allt på de pampiga kanalhusen, de äldsta med anor från 1600-talet, som kantar stadens oändliga kanalsystem. De gamla husen är ofta trånga och höga, lätt igenkännliga med en utstickande krok högst upp. Dessa krokar användes – och används fortfarande – för att lyfta upp möbler och andra saker, som inte går in i de smala trapporna.
Efter att helt torra ha stigit i land begav vi oss mot populära Rembrandtsplein, platsen där Rembrandt står staty. Väl där satte vi oss på en uteservering för att njuta av folkvimlet. Ganska snart dök en ”entertainer” upp vid uteserveringen, en nästan dvärgkort medelålders kvinna, hårt sminkad och med ett alltigenom lite småroligt utseende. Hon ställde sig framför uteserveringen och började taktfast sjunga. Den lilla kvinnan hade en oerhörd bas i rösten och överträffade mina kanske inte allt för högt ställda förväntningar med god marginal. Efteråt skulle hon givetvis ha betalt för sitt uppträdande. Intressant var att 95 % (oss inräknade) av uteserveringens gäster öppnade sina plånböcker under kvinnans tiggarrunda, en procentandel jag tror hade varit klart mer begränsad hemma i Sverige. Något annat ”exotiskt” jag lade märke till var de guidade cykelturer som drog runt i centrala Amsterdam. Ingen dum idé att kombinera turistande och cykling i en av Europas cykelvänligaste och mest cykeltäta huvudstäder – i Amsterdam äger alla en cykel.
Lördagens middag, som rent tidsmässigt var ett eftermiddagsmål (vi åt vid tretiden), avnjöt vi på en köttrestaurang i närheten av Rembrantsplein. Just köttrestauranger, eller Steak Houses som de benämns nere i Holland, är den typen av restauranger som är absolut vanligast i Amsterdams turistkvarter. Köttet var helt okej, och priserna betydligt mer respektabla än på en restaurang här hemma. Kvällsmålet – en bamsekorv med läsk – planerade vi att inta ute på arenan. Resan dit ut påbörjade vi vid femtiden. Två timmar och trettio minuter senare skulle matchen mellan Ajax och Groningen, vår resas stora höjdpunkt, blåsas igång inför 50 000 åskådare på Amsterdam Arena.
Synen som möter en när man stiger av på arenans egen tunnelbanestation är mäktig. Ett par hundra meter från perrongen höjer sig Amsterdam Arena, som gjort sig känd som en av Europas allra finaste fotbollsarenor, likt ett stort tefat mot skyn. Infrastrukturen är imponerande – tillsammans med flera köpcentrum och höga kontorsbyggnader bildar arenan något som kan liknas vid en egen liten stad. Under arenan, som byggdes 1996, finns en parkeringsplats rymmandes flera tusen personbilar. Trots att vi satt på sektionen närmast planen var vi tvungna att kämpa oss upp för ett antal trappor innan vi kunde slå oss ner inne på arenan. Ska man ännu högre upp, finns ett nödvändigt hjälpmedel i form av brant lutande rulltrappor som sträcker sig upp mot arenans högsta etage.
Efter att ha inhandlat lite föda intog vi våra platser för att beskåda uppvärmningen. Lyckligtvis värmde Ajax-spelarna upp på vår sida av planen, vilket öppnade upp för lite spelarstuderande på nära håll. Efter att ha hållit en snabblektion om spelarna för min far, tog jag fram kameran för lite mer förevigande studier. Till min förargelse och frustration fungerade inte kameran speciellt bra, i synnerhet bilderna där jag zoomade in mina favoritaktörer nere på plan blev misslyckade. Stämningen inne på arenan var det inget fel på, även om den var långtifrån lika magnifik som själva bygget (konstig jämförelse, men ändå). Decibelen steg mot öronbedövande höjder vid missnöje med domslut eller mål. Själva sången däremot, tror jag vilka som helst av Stockholmslagens supportrar skulle kunna mäta sig med. Skillnaden i Holland är att supportrarna i mycket mindre grad än i Sverige organiserar sig i hejarklackar – här sjunger alla till och från medan en ganska liten del av publiken ständigt är aktiv. Röker cigaretter gör de däremot ganska bra. På raden under oss satt en man som var galet intensiv i sin cigarettförbrukning. Under den i två timmar varande matchen rökte han åtminstone tio cigaretter; vart röken tog vägen kan ni säkert förstå – rätt upp i våra ansikten. Inte vidare trevligt men sådant man får ta nere på kontinenten.
Själva matchen vann Ajax med 3-2 efter att vänsterbacken Urby Emanuelson fixat festen genom att dundra in det avgörande målet i matchens slutskede. Efter matchen tog vi tunnelbanan till centralstationen, varifrån vi steg på en buss som stannade vid vårt hotell. Väl hemma på hotellet var det dags att packa inför hemresan morgonen därpå. På uppmaning från hotellpersonalen tog vi en tidig buss till flygplatsen på söndagsmorgonen, detta eftersom Amsterdam Marathon förväntades lamslå trafiken i staden under söndagen. Upprymd och energifylld som jag var efter matchen hade jag lite svårt att somna. Men vad gjorde det när jag ännu en gång hade fått uppleva Amsterdam Arena och internationell fotbollskultur när den är som allra bäst. Det är också är ett minne att hålla kvar vid när man sitter på Idrottsparken hemma i Norrköping och ser en match i superettan tillsammans med 3-4000 tappra på läktarplats. Borta bra, men hemma bäst, brukar det heta. Jag undrar om det inte är tvärtom. Åtminstone ibland.
