Dagen efter
Tankarna dagen efter det mest brutala slutet på den mest fantastiska resa.
Vad som skedde igår är nästan det värsta jag någonsin upplevt som Ajax-supporter. (Nästan, för ingenting kommer givetvis någonsin bli värre än vad som hände den 8 juli 2017 när Abdelhak Nouri föll till marken och aldrig reste sig igen). Det mest brutala slut man kan tänka sig på den mest fantastiska resa man aldrig tänkte sig att man skulle få uppleva.
Jag förstår inte var människor som inte bryr sig om sport gör av sina känslor.
Känslorna är väl det som gör idrott till det bästa och värsta. Igår gick det från det ena till det andra. Jag är dödsnervös pessimist hela vägen fram till 21:05 när Matthijs de Ligt skallar in en hörna precis som han gjorde mot Juventus. Ett tidigt mål, den brådgmognaste kapten världen någonsin skådat som visar vägen. Då känns det som att det här kan gå. Känslan förstärks bara när Ajax gör en fortsatt bra halvlek och Hakim Ziyech — som gjorde en helt sagolikt bra match igår — skruvar in 2-0. Herregud det går ju, inget bekommer det här laget. 2-0 upp i halvtid, 3-0 totalt, 45 minuter från finalen.
Spelare som brukar nämnas som de mest hatade är sådana som anses vara direkt osympatiska, som spelar fult eller som stått för stora svek. Emmanuel Adebayor-typer. Luis Suarez i de flesta läger (inte detta, för han har bara spelat med Ajax och inte mot). Just nu hatar jag Fernando Llorente för att han är lång och som kryptonit för Ajax. Han är en bra spelare, och han är säkert en jättesnäll och sympatisk människa. Han spelar inte fult, han spelade bara. Gud vad jag hatar honom.
Det är bättre att förlora med sin egen vision än någon annans, sa Johan Cruijff. Ajax leder med 2-0 och får en frispark på mittplan och Lasse Schöne vinkar upp försvararna. Man försöker med en smart variant, som nästan fungerar, men bara nästan. Och så är de inte hemma och så kontrar Spurs. 2-1. Att försöka sig på riskabla intränade frisparksvarianter vid ledning 2-0 är hur man förlorar med sin egen vision.
Schöne slår frisparken och är den som är för långsam för att hinna ikapp Lucas Moura. Några minuter senare är han den som står i vägen för André Onana efter att denne stått för en helt osannolik räddning. 2-2. Redan i London var han den som inte hängde med i tempot. Redan då blev mittfältet bättre när Noussair Mazraoui tog hans roll, så även igår. Lätt att vara efterklok, men, att inte spela så från början? Eller åtminstone agera i halvtid, som Mauricio Pochettino gör. Han tar ut Victor Wanyama och sätter in Llorente för att gå för det. Det borde Erik ten Hag och Alfred Schreuder kunnat förutse. Eller i alla fall agera snabbt när de såg bytet. För långa bollar på Llorente innebär, precis som i London, att Spurs kan enkelt springa förbi ett Schöne-ankrat mittfält, men inte lika enkelt ett Mazraoui-ankrat.
Han agerar först efter det andra målet. Joël Veltman kommer in och sätter inte en fot fel. Mazraoui kliver upp och mittfältet stabiliseras. Kasper Dolberg har varit fortsatt iskall och kan till skillnad från Llorente inte ta ner en boll. Daley Sinkgraven kommer in i en annan roll och gör det bra. Men kanske skulle man haft Klaas-Jan Huntelaar där att stångas. Huntelaar som gör mål ur ingenting när det behövs som mest, som i Groningen.
Ziyechs skott precis utanför stolpen. Ziyechs skott i stolpen. David Neres skott i stolpen i första matchen. David Neres lilla känning på uppvärmningen. Marginalerna, marginalerna.
Att byta in Lisandro Magállan är att förlora med någon annans vision. Ajax har aldrig kunnat och kommer aldrig kunna spela på ett resultat. Att sätta in en extra mittback är ett försök att göra det. Det är någon annans vision, det är inte våran. Det går inte. Särskilt inte med en vandrande säkerhetsrisk som Magállan, som var en central del av hur Ajax-försvaret imploderade på De Kuip i vintras. Ajax lyckades mirakulöst försvara en ledning med 10 man (varav en av dem Magállan i slutet, även om han gjorde sitt bästa för att stjälpa det) mot PSV tidigare i vår. Ett sånt mirakel sker inte två gånger.
de Ligt hinner inte dit, Magállan är där och gör det värre. 2-3 är ett skitmål och det mest brutala knockoutslag. Hela andra halvlek är bara en enda lång ångestattack här, och så får man motta det.
Ajax-spelarna låg i gräset och grät. Jag har förstått i efterhand att de Ajax-fostrade spelarna i Tottenham gick runt och tröstade, jag missade det då för jag grät ju själv.
Tydligen satt José Mourinho i någon tv-studio efteråt och fnös att Ajax kan sitta hemma med sin filosofi och se finalen på tv. Ja, det gör vi. Vi hade kunnat ha både filosofin och finalplatsen, den var inom räckhåll, men tvingas man välja mellan dem så väljer man filosofin, varje gång. Mourinho kan fundera på det medan han sitter hemma och funderar på om han ska ta det där erbjudandet från Celtic eller inte.
Det mest brutala slut på en fantastisk resa. En oförglömlig resa, från Mazraoui i München till Dusan Tadic on fire i Madrid, till Donny van de Beek i minut 34 i Turin. Till slut reste sig kapten de Ligt från gräset, drog upp sina lagkamrater och de tog ett ärevarv och tackade de fullsmockade läktarna som fram tills någon minut sen kokade. Och supportrarna tackade och hyllade sina hjältar. Det är vad de blivit den här säsongen, hjältar på riktigt och det är ingen hyperbol. Trots dess slut har den resan betytt så oerhört mycket för så många att jag inte tror vi helt kan förstå magnituden av det än. Hur mycket den betytt för laget själva och för alla supportrar. Från de som inte var födda senast Ajax var så här bra, till de som var det och aldrig trodde de skulle få uppleva det igen. Från Sjaak Swart, Mr. Ajax, som fyller 81 i juli och som på läktarna led med sin klubb, men som idag uttrycker sin stolthet över den; till den yngsta knattespelaren på De Toekomst. Donny och Matthijs och alla andra levde ut sina, och Appies, drömmar och förstår ni vilka drömmar de skapat hos kommande generationer i Amsterdam?
"Det var nu eller aldrig för Ajax", säger vissa. Det vägrar jag tro på. Ja det var kanske chansen för en gyllene generation. Men det var inte den sista generationen. Det må ha tagit 23 år att komma tillbaka, men ingen trodde att Ajax skulle ta sig tillbaka till den europeiska toppen igen. Så varför tro att man aldrig kommer hit igen nu?
Det finaste och bästa med den här resan har varit att dela den med andra. Med alla här och på Twitter, alla som ryckts med Ajax och glatt hört av sig till mig för att prata, stötta och gratulera. Men främst att ha fått dela äventyret med mina bästa vänner, med Oscar och Nadia och Jonas som sett det med mig. Att kollektivt tappa fattningen när Dusan Tadic helikopterfintar på Santiago Bernabeu, att ha nån att krama när man gråter över att Ajax slagit ut Juventus. Det har varit det bästa och det som alltid gör fotbollen till det bästa som finns.
