Lagbanner
Från Nederländskt Hjärta till Italiensk Hjärna: Kommer Farioli få en ärlig chans att förnya Ajax-DNA?
Ajax kungamakare, supporterskaran, kommer slutligen bli källan till Fariolis fall eller framgång.

Från Nederländskt Hjärta till Italiensk Hjärna: Kommer Farioli få en ärlig chans att förnya Ajax-DNA?

”Det riktigt magiska med Ajax, det är ju att de, trots allt, lyckas båda vara sanna mot sig själva och samtidigt även återuppfinna sig själva. Och det kan vara värt att påminna dem själva om.” Så lät det från sportjournalisten Erik Niva när denne kommenterade Ajax samtida historia. Från höga toppar i och med Champions League 94/95, till djupa dalar efter de cirkusliknande förhållanden som uppstod när Erik ten Hag tog sitt pick och pack och flyttade till sämre väderförhållanden.

En något bitterljuv sammanfattning av var klubben befinner sig i kontrast till var den förväntas vara. Givet att detta enbart väntades vara en tillfällig minnesbild snarare än en långtgående trend, höll supporterskaran huvudet högt. Relativt sett.

Två tvivelaktiga nederländare vid rodret senare och lika många interimtränare som enbart—och för glatta livet—försökt hålla klubben just ovanför vattenytan, finner sig klubben nu i en unik situation. När tillgången till skickliga nederländska tränare verkar tämligen urvattnad, valde ledningen att höja blicken och se över landsgränserna. In kliver Francesco Farioli, från franska Nice. Ej att förväxla med en engelsk komplimang.

Att summera reaktionen till denna utnämning som ’ljummen’ vore en underdrift. “Jag är inte informerad, jag känner inte till mannen”, var (ö)kände kommentator Marco Van Bastens ord när han blev tillfrågad att summera sin åsikt om Farioli. Van Bastens tvivelaktiga förberedelseförmåga åsido, så förråder dessa ord en större diskurs kring inte enbart Farioli, utan även klubbens relation till en alltmer sammankopplad sport i ständig förändring.

Ajax har, som väl bekant, länge präglats av en stark inhemsk identitet och därtill närmast maniskt behov av att hålla fast vid sina (uppfattade) renodlade nederländska rötter. Detta trots att två av klubbens viktigaste historiska influenser, Jack Reynolds och Stefan Kovács, engelsman respektive rumän, inte hade lyxen att tilldelas nederländska föräldrar vid födseln. Oavsett om det handlar om mannen som lade grunden för vad som en vacker dag skulle utvecklas till totalfotbollen, eller den vänlige herren som sedan skulle nyttja sagd fotbollstradition för att erövra Europa, verkar detta vara namn som selektivt sorterats bort ur gemene mans hågkomst. Ett mer talande och nutida exempel, för de som helst skippar historielektionerna, vore när Maurice Steijn, ett namn som likt Voldemort inte längre yttras i Amsterdams Ajax-lojala kvarter, blev tillfrågad att ta över som tränare. Detta trots att den norska tränaren Kjetil Knutsen ansågs vara ett (ironiskt nog för en nordnorsk) ’solklart’, och påstått tillgängligt, alternativ. Medan det alltid är lätt att vara efterklok, tyder resultaten på att det som vann Steijn jobbet var hans födelsebevis, snarare än meriter eller övergripande kompetens. Medan det vore jämförelsevis smärtfritt att skriva av detta som en engångsföreteelse och sedan ta en tidig lunch, belyser beslutet snarare en intern kamp mellan tradition och förnyelse som klubben ständigt brottas med. Kompetent men främmande, eller obehörig fast åtminstone inom cykelavstånd.

Den motvilja mot ”främmande” idéer detta indikerar är inte bara rotad i en önskan att bevara tradition, utan också i en rädsla att förlora det som har gjort Ajax unikt. Det berömda men något diffusa “Ajax-DNA” anses av många vara oupplösligt förbundet med nederländska tränare och till stor del även spelare som har vuxit upp inom klubbens system. Att nu se en italienare utan vidare spelarbakgrund ta över rodret uppfattas av nederländska (för att inte säga högljudda) kommentatorsgäng som ett svek mot denna långtgående tradition.

För den som håller koll på Ajax-forum så är det nära omöjligt att snubbla in i en hetlevrad diskussion, fans sinsemellan, utan att någon kastar in den laddade diskursiva granaten som heter ”Ajax-DNA”. Ett koncept lika näringsfattigt som en amerikansk frukost och med lika många (oftast inkompatibla) tolkningar som bibeln. I bred bemärkelse kan denna ideologiska världsbild av fotbollen summeras som en kombination av självförtroende (som stundvis snarar på Louis van Gaal nivåer av arrogans), pressmotstånd, underhållande spelstil och en stor mängd spelarintelligens som sammanknyter det hela. På papper ett sammanhängande koncept som inte riktigt överlever sammandrabbningen med verkligheten.
 
För tittar man närmare på begreppet “Ajax-DNA” blir det snart tydligt att det inte är ett statiskt begrepp eller en konkret idé, utan ett koncept som ständigt skiftar med tiden och omständigheterna. Vad som en gång definierades som ett tydligt fotbollsfilosofiskt ramverk har med åren utvecklats och omtolkats beroende på rådande trender och ledarskap inom klubben. På 1970-talet var Ajax-DNA synonymt med totalfotboll under ledning av Rinus Michels och Johan Cruyff, medan 90-talet såg en omdefiniering under van Gaal med en mer taktiskt disciplinerad framtoning. En sådan ständig förskjutning och anpassning visar att “Ajax-DNA” mer är en spegel av klubbens nutida ambitioner och de personer som under skrivande stund formar dess riktning, än en fastställd och oföränderlig dogm.

Infinner man sig därför tillräckligt länge i det sociala sammanhanget inom sin respektive nederländska supporterskara, så tar det inte lång tid innan man börjar inse att ”Ajax-DNA”, snarare än en fotbollideologisk tolkning, har kommit att spela på snarlika essentialistiska drag gällande vad som är (och kan vara) men kanske viktigare, inte, ”är Ajax”. Något som kanske aldrig uttryckt sig så bisarrt som när Dušan Tadic, notera Serbiens landslagskapten (och Ajax legend), stod och yttrade misstycke mot (ex) sportchefen Sven Mislintat för dennes ”tyska idéer” i en nederländsk klubb. Givet Mislintats… låt oss kalla det ”halvdana”, försök att återbygga klubben, så står sig uttalandet fortfarande som väldigt intressant.

I och med dessa förutsättningar är det svårt att se en situation där Farioli kommer kunna få implementera en tillräckligt radikal spelplan för att åstadkomma de betydande förändringar som krävs i kontrast till de som kommit innan. Ajax ledning och supporterskara är djupt rotade i sina traditionella förväntningar, vilket innebär att varje avvikelse från det beprövade och etablerade riskerar att mötas med motstånd och uppriktig aggression. Ifall du avviker från en 433-uppställning kan du lika gärna introducera handboll i mittfältet och sätta assisterande tränaren i mål.

Farioli kommer behöva navigera genom en komplex kulturell och organisatorisk dynamik där varje steg han tar granskas noggrant. För det mesta välförtjänt, ibland enbart för att han inte råkar ha fötts i Nederländerna. Detta begränsade manöverutrymme kommer göra det svårt för honom att införa nya taktiker och strategier som kan skilja sig tillräckligt från Alfred Schreuder och Steijns misslyckade experiment. För att vinna över både spelare och fans kommer han behöva bevisa att hans metoder kan integreras sömlöst med den existerande filosofin, samtidigt som han förbättrar lagets prestationer på ett sätt som uppfyller de höga förväntningarna.

Fariolis ankomst markerar ett kritiskt ögonblick för Ajax. Om han lyckas integrera sin egen filosofi med klubbens traditioner och återför laget till toppen, kan det bli en viktig milstolpe i klubbens utveckling. Ännu en framgångssaga hur klubben, mot alla odds, ännu en gång lyckats förnya sig själv och resa sig som en Fenix ur askan (enbart för styrelsen att följaktligen bli uttråkade och rasera bygget lagom till nästa tränarbyte). Om inte, riskerar han att dömmas ut som ytterligare ett exempel på hur svårt det är att förändra, och stundvis förbättra, en klubb som så starkt håller fast vid sin egen identitet. Stundvis på bekostnad av den nödvändiga förnyelsen och anpassningen som krävs för att förbli konkurrenskraftig på den internationella scenen. Risken är att Ajax, trots sin stolta historia och rika traditioner, blir fast i ett nostalgiskt grepp som hindrar dem från att fullt ut omfamna de förändringar som modern fotboll kräver. Totalfotbollen kräver trots allt ett omfattande begrepp av allt som sker inom sporten. På och av plan. Både gällande vad man vill att fotboll ska vara, men även vad det är och vad det kommer att utvecklas till.

Tiden får avgöra om denna italienska storsatsning kommer att bära frukt. Frågan som kvarstår är dock om Ajax, och alla intressenter runtomkring, kommer vara sanna mot sig själva och återigen låta klubben återuppfinna sitt DNA.

Pelle Johanson@denendapelle2024-06-19 20:22:00
Author

Fler artiklar om Ajax