Den bästa tiden är nu
Från de värsta krisåren i klubbhistorien till succésäsong med en sympatisk tränare och inspirerande spelargrupp. Vilken skillnad det blivit i Ajax på ett år.
Den bästa tiden är nu.
Vilken helomvändning Ajax gjort. För 16 månader sen låg Ajax sist i Eredivisie. 2022 till 2024 rämnade allt det fina klubben byggt upp under de föregående framgångsrika åren. Marc Overmars avslöjades som en slusk som trakasserar kvinnor sexuellt, Erik ten Hag drog, Edwin van der Sar brände ut sig. Dusan Tadic drog. Styrelsen visade sig inkapabel att besätta nyckelpositionerna i klubbledning med kompetenta ersättare. Styrelsen avgick. Det stormade på alla nivåer i klubben, i två år avlöste de negativa rubrikerna varandra och ingenting positivt verkade ske i Ajax.
Tills Francesco Farioli kom in förra sommaren. Det var knappt att man vågade öppna sitt hjärta då. Man hade blivit bränd för många gånger. Jag var ju dum nog att tro att Alfred Schreuder var en kompetent ersättare till Erik ten Hag och att Sven Mislintat skulle vara en bra frisk fläkt som sportchef.
Men från början så visade han sig lätt att tycka om. Han framstod direkt som sympatisk och sansad. Två egenskaper man saknat hos många som varit inne och snurrat i Ajax.
Efter krisåren med usla resultat som gått ut över ekonomin var Ajax målsättning för en gångs skull beskedlig. Ta så många poäng som möjligt, spara pengar och sikta på förhoppningsvis topp 3 i ligan. Förutsättningarna för Farioli att lyckas med det förbättrades knappast av att tekniske direktören Alex Kroes stod för en misslyckad transfersommar där han inte lyckades sälja de spelare han tänkt och således inte hade råd att förstärka truppen så mycket som var planerat heller.
Trots det, och trots att han fick utstå dumma frågor om ”Ajax-DNA” från De Telegraafs Mike Verweij och Valentijn Driessen, trots att Rafael van der Vaart och andra stofiler satt i tv och dömde ut Farioli på inga andra grunder än att han helt enkelt inte var en holländare, fick Farioli en bra start.
Spelet var inte glimrande från början, men segrar togs. Moralhöjande var Europa League-kvalificeringen, efter den episka, evighetslånga straffläggningen mot Panathinaikos. Man började skönja att laget verkade ha… lagsammanhållning? Under Alfred Schreuder, Johnny Heitinga, Maurice Steijn och John van ‘t Schip verkade alla spela för sig själva och ingen verkade vilja vara där. Men redan tidigt under Farioli såg spelarna ut att trivas ihop och kämpa för varandra. Det är sällsynt i Ajax, även i goda tider.
I slutet av oktober togs säsongen till en ny nivå. En taktisk masterclass av Farioli och en fantastisk kämpainsats av spelarna på De Kuip innebar att Ajax tog en monumental seger på De Kuip. Betydelsen av den segern, efter sammanlagt 0-10 i baken mot Feyenoord förra säsongen, en historisk förnedring, kan inte överskattas. Laget mottogs som återvändande krigshjältar när spelarbussen rullade in i ett bengalinferno i Amsterdam igen. Farioli lutade sig ut genom dörren, tog supportrar i hand och höll på uppstuds ett brandtal:
”Tack för att ni är här, tack för ert stöd. Killarna här inne ger sina liv för er! Stanna med oss, hjälp oss, stötta oss!”
Brandtalet mottogs med jubel. Några dagar senare spelade Ajax ut serieledande PSV och vann en 3-2-thriller hemma på Johan Cruijff Arena. Sen dess har Farioli haft ett starkt stöd av alla Ajax supportrar.
Tungviktssegrarna mot rivalerna till trots förblev attityden under hösten att Ajax helt enkelt skulle försöka plocka så många poäng som möjligt. PSV, som inte förlorat förrän de stötte på patrull mot Ajax, hade en klar serieledning och gick som tåget i övrigt. Ajax snubblade och tappade poäng mot Twente, Utrecht och AZ och förlorade plötsligt tre raka Europa League-matcher efter en fin start på turneringen. Men när Feyenoords problem under sin post-Slot-era blev allt tydligare började man i alla fall tänka att Ajax nu såg ut att ligga bäst till för andraplatsen.
Sen har någonting hänt. Feyenoord har totalt kört i diket, slutligen sparkat felrekryteringen Brian Priske och är nu på väg att göra en ny i Robin van Persie. PSV inte bara vacklar, de snubblar runt som en asplakat och sinnesförvirrad herre utan lokalsinne. De regerande mästarna, som fram till vinteruppehållet vann alla ligamatcher förutom förlusten mot Ajax och en freakförlust mot van Persies Heerenveen, har sen årsskiftet 1 seger, 3 kryss och 1 förlust.
Ajax har 7 raka segrar. Inte vilka segrar som helst heller. Februari inleddes med nästa De Klassieker, nu på hemmaplan. I fjärde stopptidsminuten spelade Anton Gaaei fram Kenneth Taylor till det dramatiska avgörandet. Efter slutsignal stod Francesco Farioli med tårar i ögonen när supportrarna hyllade laget.
Just nu leker livet för Ajax. Man har seglat upp i serieledning. Spelet flyter vackert. Laget är fullt av spelare som verkar vilja ge allt för varandra och har roligt ihop. Nya stjärnskott har presenterat sig som supertalangen Jorthy Mokio. Två nya tonåringar fick debutera senast i helgen, Rayane Bounida och Sean Steur. Till och med riksgnällspiken Valentijn Driessen på De Telegraaf skrev en positiv krönika om Ajax för första gången i mannaminne.
Laget har blivit lätt att gilla. Inte bara lättälskade klubbikoner som Davy Klaassen eller unga stjärnor som Jorrel Hato och Kenneth Taylor. Även spelare som man tidigare dömt ut som Anton Gaaei och Christian Rasmussen är lätta att hålla på nu med sina redemption arcs. Gaaei som förra säsongen blev utbytt före halvtid två gånger om, bland annat i De Klassieker efter fatala försvarsmissar, klev modigt fram och sköt in den avgörande straffen mot Panathinaikos, dundrade in säsongens mål mot Utrecht och stod för den fantastiska framspelningen till Taylor i De Klassieker nu. Rasmussen stod för en rad svaga inhopp under hösten, så till den grad att han fick en del burop när han byttes in i De Klassieker. Sen buropen har han plötsligt kommit i målform och dödade leråkersmatcherna mot Fortuna Sittard och Union Saint-Gillois.
Och Francesco Farioli på det. Som sagt, lätt att tycka om från början. Snart kunde man gladeligen öppna sitt hjärta för honom.
Den bästa tiden är nu. Precis nu, när allt är möjligt. När Ajax dansar fram och man osannolikt nog kan drömma om en ligatitel igen, när målet bara var tredjeplatsen. Det kan fortfarande svänga åt andra hållet, laget kan tappa formen, PSV kan segla förbi igen. I slutet av säsongen kan man stå titellösa igen. Men det skulle inte göra så mycket. Efter de värsta åren i klubbens strax 125-åriga historia har Francesco Farioli denna säsong gett Ajax sin tro och stil tillbaka, och oss våra drömmar.
