Gästkrönika: Verklighetens tomtar
Ännu ett kval har passerat, ännu en besvikelse. Albanien inledde bra men vek ner sig när det gällde som mest. Resultatet blev att tränaren fick gå och supportrarna bojkottar landslaget. Det högsta ansvaret bär det albanska fotbollsförbundet. Nu står vi inför ett vägval, nu får det vara nog.
21:54 den elfte oktober ljöd slutsignalen, kanske för sista gången i ett kval, på historiefyllda Qemal Stafa innan det nya skrytbygget tar form. Albanien hade precis spelat sin sista EM-kval match mot Rumänien där slutresultatet skrevs till ett lika. Några timmar efter släcktes lamporna på Qemal Stafa men även hoppet om en ljusare framtid för Albanien som ett fotbollsland. Mörkret lade sig återigen över Tirana och kylan trängde in. Faktum kvarstod att Albaniens insats slutade i ett fiasko. Igen.
Status: Eliminerade.
Låt oss backa tillbaka bandet, närmare sagt tillbaka till den tredje september 2010. Albanien skulle påbörja sin långa resa mot Ukraina och Polen borta mot Rumänien. Kvalet inleddes bra, bättre än förväntat. Muzakas nickmål mot rumänerna i slutminuterna säkrade en högst oförtjänt poäng, följt av vinsten mot Luxemburg på Qemal Stafa. Tuffare motstånd väntade dock. Albanien gästades av Bosnien & Hercegovina som bjöd upp till dans och en delad poäng. Tre matcher spelade, fem poäng. Några poäng fler än vad många av oss albaner hade förväntat oss av om man gräver långt ner i vårt outtömliga självförtroende. Självförtroendet fick sig en rejäl törn när första förlusten var ett faktum i ett kylslaget Minsk, 2-0 till vitryssarna.
Status: Världens sämsta landslag.
Albanien tog revansch på ett mycket imponerande sätt, sett ur ett spelmässigt perspektiv hemma mot Vitryssland. Målmässigt kanske en av de svagaste med tanke på målchanserna. 1-0, tre poäng är ändå tre poäng.
Status: Världens bästa landslag.
Bosnien & Hercegovina fick ta över rollen som glädjedödare när man hemma i Zenica vann med två mål mot noll. Den förlusten följdes av en kavalkad usla insatser under detta kval, förlust både hemma och borta mot Frankrike. Förlust mot Luxemburg...kommentarer är överflödiga. Sista matchen var den mot Rumänien hemma, som avslöjats tidigare slutade den med en poäng vardera.
Albanien slutar näst sist i gruppen. Som man brukar säga, en tabell ljuger aldrig.
Återigen viker vi ner oss, vi är som sämst när det gäller som mest. Ännu ett kval av besvikelser, ännu ett hopp som på det mest brutala sätt demoleras. En besvikelse som inte ryms i ett universum. Ett faktum som är svår att argumentera emot. Jag vill inte ens tänka på hur den stackars själ kände sig när slutsignalen ljöd och med tunga steg tog sig ner från läktaren och ut ur arenan.
Några veckor senare meddelar förbundet att den kroatiske tränaren Josip Kuze inte får nytt förtroende att fortsätta. Majoriteten av de albanska spelarna är för en förlängning med Kuze och även supportergruppen ”Tifozat Kuq e Zi” som kräver att kroaten skall vara kvar. Kostymnissarna i förbundet ville annat. Ryktena går igång gällande vem som ersätter och får ta sig an kanske ett av de svåraste tränarjobb man kan få i Europa. Länge florerade ryktena kring Besnik Hasi men denne skall enligt förbundet ha krävt för mycket, finansiellt och materiellt. Uppgifter som Hasi själv har dementerat. Hasi med erfarenhet från utlandet hade varit ett rationellt val som jag tror många hade uppskattat. Återigen är det förbundet som sätter käppar i hjulet. Tifozat Kuq e Zi meddelar att man bojkottar landslagets matcher i protest mot förbundet med motivet att felet inte ligger hos tränaren eller spelarna, utan hos förbundet. Det ligger väl något i det eller? Siktet ställs in på tysken Lorenz Köstner, men herr Köstner avböjer. Senast i raden ryktas det om en viss Sven-Göran Eriksson. Handen på hjärtat, inte ens hela Albaniens statskassa hade räckt till den lönen och nu är jag inte ironisk.
Ärligt talat, det måste vara med vånda man väljer att träna Albanien med ett sådant förbund bakom sig som inte tvekar en sekund på att sparka dig med motiveringen ”Vi har bara inte lust längre att ha dig kvar”. Briegel, Baric, Haan och nu Kuze. Vem står på tur för hängning när Armand Duka återigen plockar fram repet ur garderoben? Otto Rehagel?
Träningsmatch mot ett mycket svagt Azerbajdzjan väntade hemma, med nöd och näppe klarar jag av att skriva slutresultatet, 1-0 för gästerna. Nästa träningsmatch blev heller ingen höjdare när man beger sig till grannarna i öst, FYROM. En sömning tillställning med ett resultat som just karakteriserar en sömnig tillställning, 0-0.
Nu står vi där utan tränare, utan supportrar i symbios med ett lag som inte kan slå ett 117:e rankat landslag som Azerbajdzjan.
Status: Men vart är tomtarna?
Någon bär ansvaret för den här soppan. Problemet som jag ser det ligger inte hos tränaren eller spelarna. Vi kan argumentera fram och tillbaka vad gäller vårt fotbollsförbund om det är korrupt eller ej. Ett sådant uttalande kräver sin fakta och det ska till fler externa experter för att avgöra en sådan sak. Men en sak kan jag säga om vårt förbund, baserat från mitt eget perspektiv, och det är att vi har ett totalt hjärndött förbund som varken har vision eller mission får vårt landslag. Ett förbund där individuella intressen kommer före kollektiva intressen. Ett förbund som totalt saknar en långsiktighet i sin strategi, om de nu har en strategi. Vi har en ny tränare praktiskt taget inför varje kval, en total avsaknad av kontinuitet har ingjutits djupt.
Det kryllar av albanska spelare ute i Europa, många av dem väntar på att få ett telefonsamtal men får ej det. Den arroganta inställning från det albanska fotbollsförbundet har lämnat djupa spår och inte sällan avböjer flera spelare att knyta sig till Albanien. Albanska spelare har tackat nej av diverse anledningar men jag kan ändå tycka att man ska göra ett ärligt försök från förbundets sida att locka till sig dessa spelare, det tycker jag i många fall att de inte har gjort. Tyvärr är det ingen självklarhet idag att spelare väljer spela för sitt eget hemland Albanien, men det alternativet bör ALLTID finnas då en ung albansk spelare står inför valet av ett landslag. Vårt trasiga förbund stänger dörrar istället för att öppna nya. Att vår egen tomte Armand Duka, till vardags ordförande för det albanska fotbollsförbundet, och hans trogna tomtenissar inte ser dessa negativa trender ger en rysningar. När spelare en efter en tackar nej till Albanien är det fan något som inte stämmer, ursäkta språket. När länder i regionen som Bosnien & Hercegovina, Montenegro, Slovenien och Kroatien med samma förutsättningar, ibland sämre, avancerar och når slutspel stampar vi på samma ställe, då är det fan något som inte stämmer. Vi har stampat på samma ställe så länge att skiten har nått upp till halsen. Jag trodde verkligen vi hade något på gång inför EM-kvalet, att vi äntligen har börjat få den kontinuitet och trygghet vårt landslag skriker efter. Rom byggdes inte på en dag. Förbundet vill eller kan inte inse det vitala med långsiktighet.
Men jag är inte bitter...
Vi har nu all världens chans att börja om och göra rätt. Albanien har många intressanta spelare i sin U-21 trupp som är på väg upp och som snart bör slussas in i A-landslaget. U-21 spelarna har, som ni kunnat läsa om i artiklarna här på SF Albanien, gjort strålande insatser i sina U-21 matcher. Små ljusglimtar som sakta men säkert intar mörkret. Albaniens U-21 lag är det enda positiva i dagsläget och finns det något att bygga kring så är det runt dessa ungtuppar. Men en befogad rädsla skulle vara att vårt inkompetenta förbund skulle förstöra denna fantastiska fotbollsgeneration, må gud detta inte ske. Jag bör även nämna det albanska damlandslaget som lyckades med det herrarna inte lyckades med, att slå FYROM med 4-1. Riktigt imponerande och även det är en ljusglimt i mörkret.
Vår kommande VM-kval grupp är inte den svåraste på pappret och chanserna är större än någonsin att verkligen åstadkomma något. Sedan får vi inte glömma att en ny arena snart tar form, förhoppningsvis är detta inte bara tomma ord. Det är nu upp till oss om en ny era skall ta vid eller om vi ska fortsätta på den inslagna vägen mot en total anarki inom den albanska fotbollen. Nu väntar en lång och abstinensfylld tid innan VM-kvalet kommer igång. Lika bra att gå in i ide. Kommer vårt förbund att lära sig en läxa? Den som lever får se.
Vi behöver ingen ny tränare, vi behöver ett nytt förbund med en ny mentalitet. Du kan inte lära en gammal hund att sitta. Tänk om, gör rätt.
Tack. Faleminderit.
