”Ingen är som Zlatan”
William Edström på Ajax-redaktionen om Zlatan Ibrahimovic tid i klubben.
Leo Beenhakker såg Zlatan göra ett drömmål på La Manga och blev blixtförälskad. Zlatan togs till Ajax. Man kan ta pojken ur Rosengård men inte Rosengård ur pojken och allt det Zlatan själv gillat att säga. Nu i backspegeln mer än tjugo år senare kan man väl säga som så att man kan ta den kaxige, stöddige, struliga, stökiga killen med en extrem talang för fotboll från ett mindre sammanhang — Malmö FF — till ett lite större, Ajax Amsterdam, och se hur det gradvis förändrade killen.
En som inte blev blixtförälskad var Ajax tränare, “Psycho Co” Adriaanse. I det långa loppet gjorde det inte så mycket, Hollands genom tiderna främsta tränarsadist fick sparken i november 2001. Ett av ersättaren Ronald Koemans första drag var självklart: Den storvuxne anfallaren med en teknik och kanske främst attityd som särskiljde honom från sin omgivning, han som klubben betalat en rekordsumma för några månader tidigare. Han får faktiskt bli förstavalet som center, skitsamma att han inte gör som vi tränare säger åt honom.
Det var knappast enkom Zlatans förtjänst att Ajax efter tränarbytet gick och vann den inhemska dubbeln 2001/02. Han bidrog förstås, men med 6 ligamål på 24 matcher ledde han inte vägen direkt. Det gjorde Rafael van der Vaart med 14 mål. “Rafa” var redan som 17-åring vid millenieskiftet omhuldad i Amsterdam som en golden boy. Han skulle leda det nya Ajax in i den nya tiden. Han var navet i en kärna av unga, talangfulla spelare uppbackade av ett par lugna veteraner och kloka rollspelare.
Sen släpptes buffeln Zlatan in i den Amsterdamska porslinsbutiken. Zlatan zlatanerade som han gjort i MFF, med twisten att i det nya sammanhanget, bland större egon och fler strulpellar lika honom själv blev allt lite vildare, lite galnare. Även om hans bäste kompis i laget, Maxwell, då som nu var en lugn och genomsnäll kille hittade den otämjda Zlatan kumpaner i Mido och Andy van der Meyde. Varför bara sitta hemma och spela Playstation med Maxwell när man kan dra till Leidseplein med Mido, gå till coffee shops, slänga några cyklar i kanalerna och sen ta en springnota från en taxi av rene nöjes skull? Varför i omklädningsrummet sitta lugn och foglig, och inte utmana och reta den där korta killen som går runt som att han äger stället?
På planen var Zlatan under sin första säsong i Ajax ojämn. Kanske en anpassningsperiod. När Koeman väl satt in honom i startelvan kunde han briljera med fotbollskonster av det unika slag vi nu över 24 år lärt oss känna igen som nåt bara Zlatan gör. Men han kunde lika gärna helt falla ur matchbilder, ha måltorkor, gå småskadad för han tränade inte tillräckligt bra och inte alls förstod poängen med presspel eller de taktiska riktlinjer som genomsyrat Ajax sen 1960-talet.
Hans stora stund kom i cupfinalen mot Utrecht. Den spelades en vecka efter att Ajax vunnit ligaguldet. En vecka fylld av konstant festande, enligt Mido och Andy van der Meyde. Mido gav ett bakfullt Ajax ändå ledningen. Men Utrecht vände genom två mål av Igor Gluscevic, en montenegrinsk anfallare inte en käft minns idag men den här säsongen gjorde han åtta mål fler än Zlatan i Eredivisie. På stopptid slog van der Meyde ett inlägg som curlade runt klungan av spelare i boxen fram till jokern Wamberto som var flera meter offside när han sköt in 2-2. Utrecht-spelarna protesterade vilt medan Ajax-spelarna firade målet — Mido med att krama om linjedomaren. Linjedomaren erkände senare missen och sa att han fått en blackout. Förlängningen i denna golden goals:ens tid hann inte pågå många minuter innan Zlatan sköt in avgörandet. Inget snyggt mål, en slumpboll efter lite bök och stök i straffområdet, men minnesvärt förstås. Zlatan hade avgjort en final och Ajax, med den mest spännande ansamling spelare klubben haft sen mitten av 1990-talet, hade vunnit den inhemska dubbeln. Kunde det bli ännu mer?
Nästa säsong mer än dubblerade Zlatan sin målskörd i ligan, men det var fortfarande bara 13 mål, Rafael van der Vaart gjorde 18 och Mateja Kezman i PSV 35. PSV vann ligan 1 poäng före Ajax, som inte heller försvarade cuptiteln. Fokuset hamnade på Europa istället. I sin första Champions League-match gjorde Zlatan båda målen när Ajax besegrade Lyon. Han gjorde mål också mot Rosenborg och Ajax tog sig ur den första av de två gruppspelsfaser som Champions League av outgrundliga anledningar bestod av vid den här tiden. I det andra gruppspelet gjorde han Ajax mål när man kryssade borta mot Valencia i den första matchen. Han gjorde 1-0-målet när man slog Roma med 2-1 i den andra matchen. Fyra kryss till följde och det räckte för att Ajax skulle ta sig vidare till slutspel.
I kvartsfinalen ställdes man mot Milan, en repris på finalen 1995. I Amsterdam blev det 0-0. I en gastkramande drabbning på San Siro gav Filippo Inzaghi hemmalaget ledningen, Jari Litmanen kvitterade den men Andriy Shevchenko återtog den genast. Men Steven Pienaar fick in 2-2 och Ajax hade ledningen på bortamål. Bogdan Lobont stod för några av de mest svettiga räddningar en Ajax-målvakt gjort. Men till slut, på stopptiden, fick Jon Dahl Tomasson in 3-2 och Ajax drömmar om att vara tillbaka i fornstora dagar gick i kras. Milan gick sen och vann hela skiten.
Men Zlatan hade åtminstone presenterat sig på den stora scenen nu. Nästa säsong upprepade han sin målnotering i ligan från säsongen innan, 13 st, men blev nu åtminstone intern skyttekung på det, och Ajax återtog ligatiteln. Men i Champions League åkte Ajax ut ur det första gruppspelet, trots ett vackert Zlatan-mål mot Celta Vigo. Zlatan saknade kanske Mido och Andy van der Meyde som båda sålts under sommaren, men den största luckan lämnade Cristian Chivu i försvaret.
Sommaren 2004 och Zlatans stjärna, som växt stadigt en tid, blir till en supernova (ursäkta liknelsen om den är fel, jag är ingen astronom). Först kom klacken mot Italien. Sen kom Zlatan tillbaka till Amsterdam med en sak klar för sig: Jag är för stor för den här staden och klubben, jag ska vidare. Sen kom en träningsmatch mot Holland och en tackling som skadade Rafael van der Vaart, och på det ett infekterat bråk gällande huruvida Zlatan skadat honom med flit.
Några dagar senare dribblade sig Zlatan igenom hela NAC Bredas erbarmliga försvar och rullade in ett av de mest berömda målen i Ajax-historien. Bildproducenten förtjänar en Oscar för klippningen: Zlatan firar målet — Ronald Koeman som bara kan skaka på huvudet och applådera — Zlatan begravs i en tv-puckenhög av lagkamraterna — skadade Rafael van der Vaart sitter på läktaren och rör inte en min.
Det blev Zlatans avsked i Ajax, sen kom Juventus med stålarna. Det var dags för nästa steg i den hisnande karriär han höll på att bygga upp.
Det som främst är slående med Zlatans tid i Ajax är att det var en metamorfos. Han kom som en ung stöddig kille med stora drömmar, han lämnade som en aningen äldre stöddig kille med klara ambitioner. Det överlägset viktigaste för Zlatans personliga utveckling i Amsterdam var att han träffade Mino Raiola. Raiola utmanade honom, var på honom för hans lättja, hans slappa attityd till träning, hur utelivet och att leva rövare stal fokus från fotbollen. Genom det började Zlatan gradvis förändras, hans attityd hårdnade och den målmedvetenhet som framstår ha drivit honom genom resten av hans karriär, den formades här.
Zlatan fortsatte vara Zlatan, men en annan version. Den hårdare, mer ambitiösa och riktade blev otvivelaktigt en bättre spelare. Utspelen även om de fortsatte vara “typiskt Zlatan” blev mer kalkylerade. Nog kan man sakna den unge Zlatan, den mindre mediatränade, den där det fanns en glimt i ögat. Den som gjorde åttor runt medelmåttige Eredivisie-försvarare på dagen och gjorde Leidseplein osäkert på natten tillsammans med Andy van der Meyde. (Dagens Zlatan vill inte ens ge sitt nummer till van der Meyde, enligt Andy själv. Som för övrigt är nykter numera).
I Ajax är hans arv ganska okomplicerat. Han är fortsatt populär bland supportrar som minns hans bravader på och utanför planen under en tid i klubbens historia som trots att den var rörig både på styrelse-, ledar- och spelarnivå har ett visst nostalgiskt skimmer över sig. Han har, kanske typiskt Zlatan, lite sin egen position i klubbhistorien. Man minns honom inte direkt som een echte Ajacied som Rafael van der Vaart, Johnny Heitinga eller Jari Litmanen. Han är inte ens den mest populäre svensken bland supportrar (det är Stefan Pettersson). Men ingen är som Zlatan.
