Goodnight, Vienna - Goodbye, Traps
För Irland har båda VM-drömmen och Trapattoni-eran nu tagit slut. Många tycker den första kom för tidigt medan den andra kom alldeles för sent.
Sveriges seger i Dublin i fredags ökade pressen på italienaren – inte sedan 1-6 hemma mot Tyskland var frågorna från mediakåren så aggressiva. Efter att ha översatt Erik Hamréns citat för mina irländska kollegor satte jag mig på en av de sista raderna på presskonferensen för att lyssna på Trapattoni. Hans assisterande tränare Marco Tardelli kom in och satt sig bredvid mig. Jag frågade hur han mådde. Han bara skakade på huvudet. Tack vara Erik Hamrén, Johan Elmander, Anders Svensson och inte minst Zlatan så var slutet nära. Och det kom idag efter ett möte på ett hotell vid flygplatsen i Dublin.
Redan efter förlusten borta mot Österrike i tisdags kväll hade FAI sagt att VM-drömmen var borta, att de var besvikna och att de skulle diskutera saken idag. Den diskussionen ägde rum kl 09:30 på hotellet i Dublin. Trapattoni, som säger sig har gjort ett fantastiskt jobb, närvarade men det fanns få som höll med honom.
Det blev enligt uppgift ett känslofyllt möte med ett för italienaren olyckligt slut. Kort därefter kom pressmeddelandet. Förbundet och Trapattoni hade kommit överens om att bryta kontraktet. Trapattoni-eran var över. Men för många överlevde han bra mycket längre i jobbet än vad han borde ha gjort.
EM-resultaten i fjol var båda katastrofala och pinsamma när för första gången ett stolt men litet fotbollsland inte förmådde kämpa och blev överkörda. Tre raka förluster, få skapade chanser framåt och en saknad av vilja – det var bara de underbara supportrarna som åkte från Polen med huvudet högt. Problemet var att Traps kontrakt hade förlängts innan turneringen ens drog igång. Det visade sig vara ett väldigt dyrt misstag.
VM-kvalet började och resultaten fortsatte att vara blygsamma. När det gick bra tog Trapattoni åt sig äran. När det gick dåligt skyllde han på spelarmaterialet. Hans vägran att lita på kreativa spelare visade hur lite han förstod irländsk fotbollskultur – det är ju okej att man förlorar en match, men man kan göra det med stil och hjärta.
1-6 mot Tyskland hemma och pressen ökade ytterligare. En hetsig diskussion uppstod efter matchen mellan Trap och reportrarna:
– Varför fortsätter du?, frågade en.
– Varför fortsätter du, om inte du är bästa journalisten på din tidning?, frågade Trap.
– Jag behöver pengarna. Behöver du pengarna, mister Trapattoni?
Förbundet började förbereda sig för ett tränarbyte. Uppgifter läckte ut om deras missnöje och att Trapattoni kanske inte hade långt kvar. Men återigen överlevde Trap. Att matchen mot Sverige på Friends Arena var en höjdpunkt i VM-kvalet säger allt. De gröna skapade i princip ingenting. En ultradefensiv inställning gav en poäng och hoppet om VM levde över sommaren.
Det tog snabbt slut i september. Sverige kom till Dublin, staden som sedan länge var Irlands hemmaborg, men under Trapattoni hade förvandlats till stället där vem som helst kunnat plocka poäng. Irland tog visserligen ledningen men alla som har följt laget visste att det var för tidigt att ropa hej. Till och med Erik Hamrén hade poängterat hur svagt Irland blivit på hemmaplan de senaste åren.
Och om Hamrén visste det, så var det Zlatan som visade det. Två gånger skar han upp Irlands försvar med sina passningar, två gånger blev det mål. Och i ärlighetens namn hade det kunnat bli ännu fler. Trap stod bredvid bänken, armarna i kors. Den taktiska räven hade inget att komma med. Han bytte Walters mot Cox, två spelare med samma striker-egenskaper som fick spela på högerkanten. Det gav ingen utdelning. Efteråt sa Hamrén hur förvånad han var att Irland spelade så direkt: ”Jag ska inte säga att det var lätt, men man visste exakt vad man kunde förvänta sig.”
Det var en match som Irland var tvungen att vinna. Och de förlorade. Redan i fredags var VM-drömmen i princip över. Men det behövdes en förlust till innan FAI reagerade. Irland reste till Österrike och återigen spelade man helt utan ambition. Bollarna kom haglandes mot Shane Long, men de landade sällan på honom. Till slut gjorde David Alaba mål – han som alla fruktade, han som kvitterade med matchens sista spark i Dublin. Han som absolut inte fick släppas fri någon gång under matchen. Han som till slut lyckades slita sig loss.
I onsdags förmiddag tackade Trap till slut för sig och sa återigen vilket bra jobb han hade gjort, och att den som kom efter skulle uppskatta det. Få reagerade. De var bara lättade att han var borta. Vad som händer härnäst är oklart. Martin O’Neill är storfavorit, Norwichs Chris Hughton och Mick McCarthy har också nämnts som alternativ att ta över. Men skuldtyngda FAI har inte råd med ännu ett dyrt misstag.
Traps misslyckande har sett många stolar gapa tomma under hemmamatcherna och vem det än är som kommer in har ganska kort tid på sig att blåsa liv i den irländska fotbollen igen. Men för irländarna finns det alltid hopp. Det är förstås sorgligt att en stolt fotbollsnation och en stolt fotbollsman som Trapattoni inte skiljs åt under bättre omständigheter.
Men fotboll är ofta som politiken i Irland – tidpunkt för avgång väljs ofta åt en, och det är aldrig när man är på topp.
