Juventussonen som tynade bort..
För snart tre år sedan skrev jag en artikel om Riza Lushta, en av Albaniens främsta spelare genom tiderna och framförallt en av Europas absolut målfarligaste anfallare under sin tid i Juventus. Efter att nyligen ha tagit del av en journalists memoarer från 90-talet där denne beskrev sitt möte med Lushta kände jag mig förpliktigad att renovera skriften om en av de största spelare vår nation producerat, och samtidigt en av de mest tragiska fotbollshistorier vi har att berätta.
Året var 1916 och i den norra staden Mitrovica i dagens Kosovo föddes Riza Lushta en kall Januarinatt. Staden befann sig vid detta skede under jugoslavisk ockupation, Albanien som fyra år tidigare förklarat sig självständigt hade blivit av med 50% av territoriet man gjorde anspråk på, och en av de nordligaste städerna som föll till dåtidens jugoslaviska kungadöme var Mitrovica.
Precis som traktens övriga befolkning var familjen Lushta oerhört fattig, fotbollen som vid denna tid inte var överpopulär på Balkanhalvön hade dock redan vid ung ålder hunnit locka den kvicke Riza som snabbt registrerade sig till ett av de få aktiva lag i regionen, KF Trepça Rudari. Men redan vid 18 års ålder så valde den unge Lushta att flytta söderut mot den albanska huvudstaden Tirana, väl på plats där tog han plats i huvudstadens Sportklub Tirana (SK Tirana) och gjorde sina första officiella fotbollsframträdanden. Hela 39 mål på 69 matcher och ryktet som den målfarligaste anfallaren Tiranas åskådare någonsin sett gjorde att ordet började sprida sig runtom Balkanhalvön.
1939 kom andra världskriget till Balkan, och den italienska ockupationen av Albanien ledde i alla fall sportsligt till positiva förändringar för regionen, italienska soldater och statsmän som åkt för Adriatiska havet fick syn på den gänglige anfallaren och beslutade sig omedelbart för att packa honom på första bästa båt mot Bari och dåtidens Serie A.
Det skulle bara bli en säsong i Bari för Lushta, tre gånger nätade han på 16 matcher innan den gamla damen från Turin fick upp ögonen för albanen och skrev över honom till de svartvita. Det var i Juventus som Lushta verkligen skulle få sitt genomslag, på tre säsonger i Turinlaget och 95 spelade matcher lyckade Lushta med otroliga 56 mål och fick bl.a. lyfta den italienska cupen efter att finalslagit AC Milan med 4-2, en match där Lushta själv slog in ett hattrick.
Färden fortsatte sedan i Napoli där han blev italiensk mästare (dåtidens liga spelades i två serier, norra och södra serierna) och gjorde sex mål på 27 matcher för Napoli. Året därpå fortsatte målskörden i Alessandria med 17 mål på 57 matcher. Men ekonomiska svårigheter tvingade den albanske anfallaren att därefter röra sig mot Frankrike och Cannes där han fick dubbel ersättning och kunde leva på sin fotboll. Tiden i Frankrike var inte lika lyckad som i Juventus men Lushta nätade tre gånger för Cannes innan han drog sig tillbaka till sitt "andra moderland" och fortsatte karriären i Siena (27 matcher, 4 mål) innan karriären avslutades i de mindre klubbarna Forli och slutligen Rapallo Ruentes.
Det ska nämnas att Albanien redan 1945 blev helt låst mot omvärlden och Riza Lushta inte hade någon kontakt överhuvudtaget med varken nära familj eller hemlandet sedan dess och blev bland majoriteten av befolkningen också helt bortglömd då fotbollen tynade bort i skuggan av politiska svårigheter och krig.
Agim Kaba, albansk journalist beskriver hur han 1990 vid ett Italienbesök hos en välbärgad advokat helt plötsligt kommer in på ämnet berömda albaner och italienaren nämner att en av Turins stoltheter är ingen mindre än albanen Riza Lushta. Kaba som först blir förvånad över själva historien i sig gräver ned sig ordentligt i reserach och lyckas efter hårt jobb få tag på adressen till Lushta som vid denna tid är 75 år och är inneboende i en liten lägenhet utanför tågstationen i Porto Nova i Turin. När Kaba åker för att träffa Lushta möts han av en ensam och åldrar man som lider av kraftig benreumatism. De en gång så fruktade fötterna som hela Italiens backlinjer drömde mardrömmar om klarade knappt av att bära upp den numer gråhårige Lushta. Redan vid handskakningen får Lushta enligt Kaba tårar i ögonen och börjar skaka, "det är första gången på flera år jag träffar en landsman, och det är första gången på decennier någon kommer för att ens minnas min fotbollstid".
Det tre timmar långa mötet fortsätter medan Lushta tar fram sina enda minnen från sin storhetstid, fotoalbum från hans tid i Juventus, Tirana, Napoli och Frankrike. Lushta talar stolt om sin bakgrund och berättar att han ser Tirana som sin moderklubb då han enligt honom själv fostrades som spelare där. Ockupationen av Mitrovica omöjliggjorde all sorts utveckling för fotbollen i Kosovo, Tirana hade det lite bättre ställt och när jag väl kom till Italien öppnades alla dörrar.
Faktum är att Lushtas storhetstid i Juventus placerat Albanien på sjätteplats över nationer som bidragit med mål i Juventuströjan. Argentina med 10 spelare, anförda av Omar Sivorin (132 mål på 12 säsonger) leder och Lushta på egen hand med 42 Serie A-mål på enstaka tre hela säsonger lyfter upp Albanien till sjätteplats bland över 17 nationaliteter som representerat Juventus genom tiderna, värt att notera att Platini måttade med 85 mål på hela 10 år på samma lista.
När Lushta får frågan om vad som var hans starkaste sida svarar han helt enkelt målskyttet, "jag hade en förmåga att i sista stund kunde peta undan bollen eller hoppa bort från aggressiva backar som gick in brutalt och på något märkligt sätt kom jag alltid förbi. När jag väl kom fri mot målvakten kände jag mig odödlig, jag visste att den alltid satt. Jag hade ändå tränat på det hela mitt liv, från leran i Mitrovica och Tirana ändå till de gröna gräset i Turin".
Lushta frågar mitt under samtalet om sina gamla vänner från Tiranatiden, Selman Stermasi (fd. AS Roma) och de andra. "Lever de än? Hur har dom det?" frågar han nyfiket när han spärrar upp sina ögon. Han får frågan varför han aldrig återvänt till hemlandet och svarar nedstämt att hans italienska fru ville ha kvar honom i Italien av rädsla för att hans familj i Italien ej klarar sig utan honom. Det politiska läget hemma gjorde det hela inte heller bättre, men han säger att fotbollen saknas honom oerhört, men Tirana och hemlandet om möjligt ännu mer.
Juventussonen plockar sedan upp en serbisk tidningsartikel från tidningen "Svet" där de beskriver Lushta som "den okände jugoslaven som fick hela Italien att häpna" och beskriver honom som "en av de största i jugoslavisk fotboll genom tiderna". Kaba frågar honom om han kan läsa serbiska och Lushta svarar "nej, jag har fått denna från italienska vänner. Jag vet bara att dom har skrivit något bra om mig". När han får svaret att dom beskriver honom som en "jugoslavisk legend" lyser han för första gången upp i ett leende. "Haha, nej du. Jag är så albansk jag kan bli. Född i Mitrovica och uppväxt i Tiranas planer av lera".
Lushta faller sedan ned i tårar på nytt "fotbollen idag ger spelarna en säkrad framtid. Mig gav den ingenting ekonomiskt, jag fick till och med offra min ungdom och hela skolgång för fotbollen och trots detta var jag tvungen att efter karriären jobba hela 19 år i USA som kypare. Men livet är inte alltid en dans på rosor..". Kaba tog strax därefter farväl av Lushta, och 7 år senare, 1997 gick Riza Lushta bort i Turin. Skiljd från sin fru och utan närmare släktingar nära honom.
Tre år senare döptes Mitrovicas fotbollsarena till "Stadioni Riza Lushta", en utnämnelse och ett hedrande som den store Lushta aldrig fick ta del av. Han avled i stor fattigdom och ensamhet. Men än idag lever hans namn kvar i både Albaniens och Juventus historia, målmaskinen från Mitrovica har tynat bort, men legenden Lushta lever för alltid!
