Krönika: Detta är en svart dag för fotbollen
Detta är en svart dag för fotbollen. Javisst, ni har hört det förut och säkerligen framförallt från mig tidigare. Men ni vet, precis som jag, att matcherna som väntar i Champions Leagues vidare skede kommer att bjuda på betydligt mindre underhållning än vad som hade lovats om Barcelona, Inter och Lyon avancerat.
Självfallet skall jag inte förringa Liverpools, Valencias och Romas insatser, men faktum är att, om man som jag föredrar offensiv fotboll får vi nu titta efter densamma i stjärnorna.
Offensivlusta, spelglädje och publikfrieri är det som de flesta av oss vill se när vi tittar på denna underbara sport. Det vi nu har att vänta är strategiska genier som tråcklar sig igenom turneringen på ett synnerligen olustigt och okarismatiskt sätt. Jag påstår inte på något sätt att tabellen ljuger för det är bevisligen de bästa lagen som är vidare till säsongens kvartsfinal, men känner inte ni som jag, att när den defensiva, postmoderna enchansfotbollen premieras med avancemang har det gått för långt? Är det ens roligt? Spänningen finns förstås kvar i matcherna och ger oss något slags moment av underhållning, men endast den subjektive supportern kan ärligt säga att det är roligt att kolla på Liverpool, Valencia eller Roma ute i Europa. Vi tar det från början, match efter match.
Lyon faller på sitt eget grepp. Ingen hade väntat sig något annat än att Lyon skulle gå ut och dominera både match och bollinnehav mot superkontrande Roma. Att satsa för offensivt kan stå sig särdeles dyrt dessvärre, något som Gérard Houlliér och hans Les Gones fick erfara under kvällen. Egentligen är det en slags bedrift att lyckas missa avancemang sett till både matchbild och chanser. Men Roma är effektiva, de har ett geni på planen i Francesco Totti och ett på bänken i Luciano Spalletti. Högmod går före fall brukar det heta och det visade sig så då både Houlliér och hans anfallsglada gäng gick en alltför tidig sorti till mötes. Publikfrieriet ersattes av en destruktiv kontringsstaktik. Mycket starkt av Roma som var ett av de mest nederlagstippade lagen inför åttondelen, men ack, det krävs en Romanista för att försvara italienarnas avancemang.
Chelsea tänker jag inte gå närmare in på då de var det enda laget i sitt möte som både kunde och ville spela någorlunda offensivt och glatt. Inget att lasta småtrevliga Porto för då de spelar efter sina resurser.
Barcelona är världens roligaste lag att titta på. Det tycker och det tycker alla med en slags objektiv synvinkel på det hela. Självfallet föredrar jag att se mitt Helsingborg spela på dyngblöta Olympia och ärligt tycka det är roligare än att se Barca rulla ut motstånd efter motstånd. Och varför? För att jag, precis som ni är den subjektive supportern. Barcelona, Arsenal och några få andra spelar den fotbollen jag söker och tycker att vi som supportrar bör påverka våra klubbar att eftersträva. Liverpool tätade allt, säkrade allt och ville inte spela fotboll. Kan man klandra dem? Som objektiv bisittare är svaret ja. Som den subjektive supportern var detta förstås den roligaste matchen i världshistorien. För det är så det fungerar, seger framförallt. Liverpool är en anrik klubb med traditionen inrutad ända in i märgen när det gäller Europaspel, på den aspekten är Barcelona inte lika framgångsrik (trots fjolårssegern). Det enda egentliga avundsvärda i Liverpool är deras helgjutna moral och deras sanslöst fina fans, för den roliga fotbollen i staden står uppenbarligen Everton för.
Till sist och syvende har vi mötet mellan Valencia och Inter. Ett Valencia som för något år sedan visade att defensiv fotboll kan vara uppskattat. Då, med ett helgjutet kollektiv signerat Rafael Bénitez spelade de som laget med det ständiga leendet på läpparna. Ett Inter som tidigare har varit känt för ett defensivt tråktänkande där en ettmåls-ledning räckt gott och väl. Idag är rollerna omkastade. I och med Getafes forne succéman Quiqe Sanchéz Flores har Valencia glömt allt vad heder och ansvar heter. Vi har sett det byggas upp långsamt men det har eskalerat. Notera, jag försvarar inte Inter, jag går bara hårt åt Valencia. Tidigare var Italien känt som den mest filmande ligan i Europa och säkerligen i världen. Idag filmas det som mest i Spanien där just Valencia står med största ansvar för detta. Spelare som David Villa och Silva är spelare som ingen bör ta efter. För de får självaste Pippo Inzaghi att verka ta sporten på fullaste seriösa allvar. Jag förstår att Inter blir frustrerade när både de och den offensiva fotbollen motverkas i nittio minuter plus övertid av hemmalaget på Méstalla. Det mållösa resultatet fick ett annars roligt (för en gångs skull?) Inter att trilla ur turneringen. Att sedan den hetlevrade Nicolas Burdisso överreagerar är både skamligt och tråkigt. Vad Marchena och hans vänner sa är irrelevant. Att sedan Valenciaspelare, ledare och tränarna ger sig in i det följande handgemänget är så pass regelvidrigt att avancemanget borde ges till Nerrazzurri. Och om inte det så till något annat lag som faktiskt förtjänar platsen. Valencia har tappat platsen i mitt hjärta. Bänkspelaren som saftade till en Interledare är en talande bild. Det är vad Valencia handlar om numera. Där är fotbollen död.
Jag hoppas innerligen att ledningarna i Barcelona och Inter tänker efter innan de agerar. Rijkaard har återinfört världens roligaste fotboll i världens mest underhållande lag samt att Mancini förespråkar en fotboll som sällan skådats i catenaccions hem. Får de stanna är åtminstone en del av det roliga kvar.
Att de defensiva lagen kommer att avancera under onsdagen är inte otippat, men visst hade det väl varit mer underhållande med en semifinal med Lyon, Barcelona, Inter och Arsenal? Nu kan vi se framemot defensivens era med Chelsea, Valencia, Liverpool och Bayern München istället. Osexigt, knappast estetiskt fulländat samt oerhört ocharmigt, något som bara en mor eller den subjektive supportern skulle kunna gilla.
