Matcher vi minns: Lyon – Marseille 5-5 (2009-11-08)
För att återuppliva den här underbara artikelserien och för att få en liten paus i alla silly-rykten, tänkte jag skriva om en av de absolut galnaste och vackraste matcher jag sett, Någonsin.
När jag satt där, söndagen den 8:e november kl 21.00, i mammas och pappas blåa slitna tygsoffa, hade jag ingen aning om att jag, de följande 90 minuterna, skulle få bevittna historia skrivas.
Det kanske låter som en klyscha, men jag minns det faktiskt som om det var igår. Jag minns att jag fick tjata på pappa att slå sig ner för att titta på matchen. Han hade antagligen satt sig vid datorn och lagt spindelharpan annars. Idag, snart två år senare, är jag säker på att han är glad över att jag övertalade honom.
Bakgrund
Lyon hade inte sin bästa period i ligan vid detta tillfälle. Ingen vinst på hemmaplan sedan några veckor tillbaka, samtidigt som Bordeaux, med Gourcuff i täten, ryckte i toppen. För Marseille, som också försökte hänga med de övriga storlagen, var det minst lika viktigt med tre poäng som för Lyon. Även om en match likt denna är upplagd för målfest har man lärt sig att antiklimax är allt för vanligt inom fotbollen. Risken för att slutresultatet skulle bli 0-0, 1-0 eller liknande är man mer än väl medveten om. Lyon och Marseille ville dock annorlunda. Vi skulle denna kväll få se hela tio mål fördelas jämt mellan lagen i en match jag aldrig, aldrig, aldrig kommer glömma.
Matchen
Matchen kunde inte börjat bättre för Les Gones som, endast tre minuter efter avspark, skrev in 1-0 i protokollet. Efter en tveksam rensning från OM-försvaret kunde Miralem Pjanic, med full fart framåt ta emot bollen på bröstet, fortsätta ett par kliv framåt och på halvvolley dunka in den bakom en helt hjälplös Mandanda. En drömstart och en gnista av falsk säkerhet började tändas hos mig där hemma i soffan. En match där man leker in första målet efter tre minuter kan väl bara sluta med seger, eller? Kanske inte…
I elfte minuten skulle OM, och framför allt Diawara, visa sin styrka i luftrummet när han på en hörna får till en bra nick som på något sätt fumlas in av Lloris, som inte hade en av sina bättre matcher bör nämnas. 1-1 redan efter elva minuter alltså och detta var bara en försmak av vad som komma skulle.
Endast tre minuter efter Diawaras kvittering, skulle Lyon återigen inta ledarposition. Denna gång var det ett drömmål signerat Sidney Govou. Efter ett snyggt passningsspel som grundlurat ett par Marseille-spelare kunde Govou, framspelad av Pjanic, tämligen ostört avancera ända fram straffområdet och, strax innan straffpunkten, trycka in 2 – 1 med vänstern.
Här skrek jag.
Jag skrek så högt att jag väckte min sovande mamma och det kändes som hela kvarteret hörde mitt glädjetjut. Aldrig hade jag trott att så mycket fotboll kunde rymmas inom en kvart. Men det var inte slut där. Bara minuten innan halvtid skulle OM få med sig ett viktigt mål genom Cheyrou. Ett långskott som återigen fumlas in av Hugo Boss. 2-2 i halvtid och ett lugnare tempo och två mer avslagna lag väntade i de sista 45 minuterna, trodde jag i alla fall.
Marseille visade direkt att man inte gett upp matchen genom att endast två minuter efter avspark ta ledningen genom en framstötande Bakary Koné som ganska ostörd fick trycka in bollen på halvvolley. Förtvivlan varvades med avund hemma i soffan. Förtvivlan över tappad ledning och i detta läge noll poäng i tabellen, men avund gentemot detta OM som kämpat sig in i matchen och tagit över den totalt. Något de visade prov på ungefär 30 minuter senare då deras ledning utökades med ytterligare ett mål, denna gång signerat brassen Brandao. 2-4 med endast 20 minuter kvar att spela och ett Marseille som hade de farligaste chanserna såg läget inte allt för
ljust ut.
Lyon skulle dock komma tillbaka, och det fort. Lisandro slog till två gånger på tre minuter och hans första mål kan mycket väl vara det kyligaste avslut jag sett i hela mitt liv. I snäv vinkel skottfintar han och lyckas chippa över en utrusande Mandanda som lägger sig ner i tron om att Licha ska avsluta lågt. Det andra målet gjordes på straff, i minut 84. 4-4 alltså och med ett antal spillda saftglas och en hjärtinfarkt på gång satt jag flämtande i soffan. Den här matchen var minst lika jobbig att titta på som det är att spela match själv.
Slutet som följde, är legendariskt. I matchen sista ordinarie minut får Lyon till ett mönsteranfall. Ett anfall som avslutas med att Pjanic hittar inbytte Bastos som enkelt forcerar in 5-4. Det är klass rakt igenom och Gerland exploderar i ett hav av glädjefnatt. Skulle detta vara det vinnande målet? Mycket tydde på det. Förutom det som hände i matchens andra av fyra tilläggsminuter. Efter ett långt inkast följer en rejält tilltrasslad situation innanför Lyons straffområde där bollen studsar fram och tillbaka á la Pinball. Till slut kommer ett avslut, ett avslut som Lloris styr upp flera meter i luften. Nere på marken är det fullt krig om vem som ska komma åt bollen först när den väl landar. Toulalan vinner, tyvärr. Med klacken styr han in bollen i eget mål och Gerland exploderade igen, fast denna gång vid bortaläktaren.
En match som kunde sluta precis hur som helst, slutar 5-5 och lämnar oss, till skillnad från matchen, helt mållösa efteråt. Giganternas kamp, skrevs det om i matchrapporten här på SF. Jag kan bara hålla med. Bara två giganter kan bjuda på högoktanig spänning likt denna. Att den slutade oavgjort gör inte ett dugg. Båda lagen förtjänade varsin poäng plus miljoner stilpoäng för en sjuhelvetes show. Jag säger inte att jag är glad över att Toulalan skarvade in den i egen kasse, men 5-4 rimmar inte riktigt lika härligt. 5-5 är…ja, legendariskt
Uppställningar
Lyon: Lloris, Cris, Cissokho, Gassama, Källström (Bastos 68’), Pjanic, Ederson (Gomis 55’), Makoun, Toulalan, Lisandro, Govou (Delgado 80’).
Marseille: Mandanda, Hilton, Heinze, Diawarra, Bonnart, Cheyrou (Cisse 68’), Mbia, Ariel, Brandao, Niang, Kone (Valbuena 57’).
Målen: http://www.youtube.com/watch?v=oMNY6W0VyG4&feature=related
