Fotbollsproffset Tim Sparv: ”Vi kan göra så mycket mer än bara vinna matcher”

När Finlands före detta lagkapten Tim Sparv skrev ett öppet brev om situationen i Qatar blev texten snabbt viral. Men engagemanget stannade inte på fotbollsplanen. Nu ska han också få unga finska pojkar att börja läsa böcker. Martin Schibbye följde med stjärnan på ett skolbesök i Helsingfors för att höra om hans nya lag bestående av hembiträden, lågstadielärare och byggnadsarbetare.

Artikeln är del av ett samarbete med Blankspot – Cards of Qatar.

När den 194 centimeter långa Tim Sparv i januari 2019 drar på sig det finska landslagets matchställ i omklädningsrummet under läktarna på Khalifa International Stadium vet han att det kommer bli tufft.
Sedan barnsben har han intalat sig själv att det är lika fint att stjäla bollen av motspelarna, som att göra mål, och han sätter en ära i att gå in hårt i närkamperna.

Att de ska möta Sverige gör också att han och övriga finländare tänder till lite extra, även om det bara är en träningslandskamp. Båda länderna jagar en plats i den kommande VM-turneringen och landslagets januariturné har alltid haft något romantiskt över sig.

Arenan vars perfekta gräsmatta möter honom när han springer ut är samma som bronsmatchen i VM 2022 ska spelas på.

Den svenske förbundskaptenen Janne Andersson, som Tim känner från tiden i Halmstad, har pratat i medier inför matchen om att våga variera spelet, ta löpningar och ha stor rörlighet utan boll.

I Finland har debatten inför matchen handlat om något helt annat. Om en spelare som inte är med på planen: HJK-forwarden Riku Riski. Efter rapporter om att över 1200 arbetare ska ha dött i landet tackade han nej till spel.
Tim Sparvs spontana reaktion, var överraskning: ”Herregud det är ju landslaget! Hur kunde man tacka nej till det mest ärofyllda uppdrag som finns?”

Väl på plats, dagarna före match har mycket av medieuppmärksamheten riktats mot Tim Sparv eftersom han är kapten i laget. Istället för att få frågor om hur han själv och laget kunde spela bättre – om avståndet mellan backlinjen och mittfältet handlade allting om: varför är ni här? Varför gör ni inte som Riku Riski?
Istället för att svara att de ”bara var där för att spela fotboll” hade han försökt möta frågorna ”heads on”.

Det hade gått sådär.
– Som spelare är man som ett får, man går dit man blir tillsagd att gå, sa han till Hufvudstadsbladet.

Klockan slår 17.45, domaren blåser i den svarta pipan och det dova ljudet av fotbollen mot bredsidor får Tim Sparv att tänka på annat än migrantarbetare under de kommande 90 minuterna.

Av den svenska rörligheten märker han inte så mycket. Spelet är statiskt, långsamt och han hinner utan problem organisera det defensiva finska försvaret. Matchen är tempofattig, delvis för att alla spelare just kommit tillbaka från sina vintersemestrar.

De flesta närkamperna går hans väg och tillsammans med den andra mittfältaren Rasmus Schüller kan han styra det finländska passningsspelet i mer offensiv riktning. Lassi Lappalainen och Simon Skrabb börjar löpa till sig ytor på kanterna och i den 22:a minuten hittar Lappalainen Sparv i straffområdet.
Kaptenens hårda och låga inlägg glids in i mål av Markkanen.

Ett noll till Finland.

I andra halvlek hänger en reducering i luften men det blir istället Finland som nätar en gång till.

I efterhand är det få som minns den finska segern. Det alla pratar om, först i Finland men snart också runt om i världen är att en spelare, Riku Riski tackade nej till att spela.

Ett beslut som för all framtid också ska komma att påverka Tim Sparv.

**

Luften är hög och krispig. Snön ligger fortfarande på isarna runt Helsingfors, men vårsolens brännande strålar öppnar så sakteliga upp vattnet närmast brofästena. På en höjd sydöst om stadskärnan tronar Brändö lågstadium.

Oron för att unga killar läser för lite är stor i de flesta länder i Europa. Skillnaden i Finland är att fotbollslandslagets kapten satts in för att leda arbetet med att främja läsning i ett landsomfattande projekt.
– Jag hoppas kunna vara en förebild. Om de ser att Tim Sparv läser så kanske de tänker att jag också borde läsa, säger Tim på väg in till skolans matsal där eleverna ska samlas för föreläsningen för första gången sedan pandemin.

Böcker har alltid haft en stor roll i hans vardag. Både för att varva ner efter matcher men också för att bli bättre och klokare. Sedan ett par år har Tim Sparv en bokklubb tillsammans med bokförlaget Förlaget och den har nu i regi av marknadsföringschefen Andrea Svanbäck blivit en skolturné för att tala om både idrott och läsning, men även om annat som kan intressera eleverna.

I mobilen kommer det ständiga push-notiser om olika Nato-utspel. Finland är ett Sverige för vuxna hävdas det i den svenska debatten.
Till en viss del kanske det stämmer. Brändö lågstadium ser verkligen ut som en skola, vilket inte är självklart för lågstadieskolor i Sverige. Vit pampig matsal och lärare med röster som officerare. Här tas också pandemin fortfarande på allvar.
– Ansiktsmask gäller för besökare och vi ska nu före föreläsningen testa skolans utrymningslarm, berättar studierektorn.

När Tim Sparv själv var 16 år gick flyttlasset till Southhampton och någon gymnasieexamen blev det inte för den fotbollstokige Tim. Han hade högst betyg i klassen men valde bort studierna för idrotten.

När han nu efter att ha avslutat den professionella fotbollskarriären som spelare kämpar med sin studentexamen vid 35 års ålder är han ”lite äldre” än de andra.
– Jag har precis tentat av engelska och historia, säger han. Till hösten blir det samhällslära och finska.

För de andra i tentasalen var provet på liv och död men Tim Sparv berättar att det inte är hela världen om han bara skulle bli godkänt.
– Åldern gör att man får perspektiv och distans till saker och nej, jag sätter inte livet på paus för att plugga inför ett prov.

Livet som elitidrottsman var lite av en bubbla och han beskriver både det egna läsandet och skolturnén som en bildningsresa.
– Länge spelade jag fotboll på dagarna och sedan tittade jag på mina egna matcher och analyserade mitt spel på kvällarna. Så här i efterhand får man säga att det var lite… tomt.

Själv beskriver han sig som en ”lite tråkig läsare”. Det är inte de finska klassikerna han läser nu när han får tid från fotbollen utan böcker om fotboll, idrottspsykologi och så självbiografier.

Läsning som ger handfast och användbar kunskap till hur man är en bra tränare, eller bra pappa. För ett år sedan fick han och sambon i Prag en dotter som nyss fyllde ett.
– Jag gillar böcker som berikar livet, säger Tim Sparv medan eleverna strömmar in genom den öppna glasdörren och fyller upp stolarna.

Tim får skriva autografer på armar och i linjerade block, men hinner inte säga något mer innan utrymningslarmet testas igen.
– Är inte larmet lite väl tyst? Det låter som det svenska ”Hesa Fredrik” skojar marknadsföringschefen Andrea Svanbäck från Förlaget.

Foto: Blankspot

**

I efterhand är det lätt att se när allt började. För Tim Sparv finns det ett före och efter det finska landslagets vårläger i Qatar 2019.

Journalisternas frågor fortsatte att komma även efter segern mot Sverige: Vad gjorde de där? Visste de inte att landet var en diktatur? Hur såg de på de döda migrantarbetarna som redan då räknades i tusental?

Efter de officiella presskonferenserna fortsatte snacket spelarna emellan. Lagkamraten Riku Riskis bojkott hade satt allt i gungning. Som kapten kände Tim ett ansvar för att frågorna inte blev hängande och tillsammans kom laget fram till att de inte ens behövde vara i Qatar.

Det var inte Fifa eller Uefa som planerat lägret utan det egna fotbollsförbundet. När tankarna hade snurrat klart utkristalliserades en slutsats:
– Vi vill inte vara här. Vi vill inte förstärka en regim på det här sättet.

Det som också skavde var att de som spelare kände sig överkörda. Hade Fifa och Uefa förstått vilka konsekvenser det får för både fotbollsspelarna och migrantarbetarna att lägga VM här?

Kort efteråt kom han i kontakt med FIFPRO en organisation som representerar 65 000 professionella fotbollsspelare och från dem fick han information om gästarbetarnas vardag.

Byggnadsarbetarnas öden har han hört om förut men det som nu gör intryck är vittnesmålen från landets många hembiträden. En grupp som är extra utsatta då de jobbar hemma hos sin arbetsgivare.

Även om Tim Sparv inte engagerat sig för migrantarbetare tidigare och hade en del att lära om villkor, löner och lagar så var det en sak han kunde och det var att leda och vara del i ett lag.

**

Hösten 2021 skriver Tim Sparv ett öppet brev på sajten The Players Tribune med rubriken ”Vi måste prata om Qatar”. Texten slår ner som en bomb och blir snabbt viral. ”F-n. Vi vaknade för sent. Jag vaknade för sent”, skriver Sparv.

Han skriver att de fortfarande kan rädda liv och se till att bättre beslut blir tagna i framtiden ”För att göra det, måste vi behålla strålkastaren på Qatar. Om du kan samla modet, införskaffa dig information, engagera dig och prata om det”.
Som kapten för det finska landslaget så vet jag att vi kan komma att spela på arenor som kostat gästarbetarnas liv, skriver han i texten.

Tidigare när han och den finska landslaget tagit ställning mot exempelvis rasism genom att gå ner på knä har hatet rasslat in. Men det här gången är reaktionerna annorlunda. Å ena sidan finns det människor som vill att han bara ska spela fotboll å andra sidan de som inte tycker att han gör tillräckligt?
– Men majoriteten av reaktionerna var positiva både till detta och till den stora kulturförändring där både fotbollen och landslaget tar ställning, säger Tim Sparv.

Det han märker av i inkorgen är inte hat, men däremot det som kallas ”What Aboutism”. Varför engagerar han sig i Qatar och inte frågan om kriget i Yemen? Eller för flyktingar från Afghanistan?
– Visst, hade jag haft tiden och energin kunde jag prata om alla orättvisor i hela världen. Men nu skulle jag kunnat spela VM i Qatar så det blev väldigt konkret och jag valde att sätta ner foten där.

För honom var det självklart att han som dåvarande kapten skulle agera.
– Barn och unga ser på de intervjuer vi ger och vi har oerhörda möjligheter att påverka.

Det vi sett hittills i form av spelarupprop, artiklar och ställningstaganden tror han bara är början på en dramatisk förändring av en traditionell och konservativ fotbollsmiljö.
– Vi fotbollsspelare har en otrolig makt om vi går samman. Vi har nu haft OS i Kina, VM i Qatar och Formel ett i Saudiarabien. Men jag tror vi kommer att få se idrottsmän som strejkar framöver om detta fortsätter.

Tim sparv menar också att Europa ligger efter USA när det gäller idrottares aktivism.
Det som LeBron James och Megan Rapinoe gjort. Det skulle han vilja se flera av de stora namnen göra.
– Jag är bara en lagkapten från Finland, men tänk om vi alla började prata om Qatar? Det skulle förändra spelplanen och vi skulle förstå vilken makt vi har.

Hur ska man då åstadkomma denna förändring?

Tim Sparv tror på att se till att spelarna själva ges en större röst. De är ju ”själva produkten” för det som de olika länderna bjuder över varandra för att visa och som Fifa säljer till tv och mediebolag.
– Men vi har inget att säga till om när det bestäms var VM ska spelas. Ingen bryr sig ens om att berätta för oss utan vi får se på nyheterna som alla andra och bara, ohoj vi ska spela i Qatar.

Tim Sparv beskriver en känsla av djup frustration, som att stå utanför och skrika in: ”Hallå släpp in oss. Berätta för oss vad det är som händer”. När vi ser tillbaka på VM i Qatar tror han att det kommer att ses som en vändpunkt.
– Det som skedde för 12 år sedan när det togs emot mutor för att rösta på Qatar, det är vidrigt. Man får hoppas att det blir detta VM:s legacy och att det är sista gången ett stort mästerskap ordnas i ett land som inte har haft fokus på mänskliga rättigheter. Jag skulle bli förvånad om inte Fifa tänker till en extra gång, säger Tim Sparv.

Foto: Blankspot

**

Tillbaka i matsalen på Brändö Gymnasium berättar Tim sparv kort om sin uppväxt i Österbotten. Hur fotbollen varit hans liv sedan han fyllde fem. Hur han tidigt drömde om att bli fotbollsproffs.
– När vi hade bild ritade jag alltid fotbollar, spelare eller arenor. Skrev jag en uppsats skrev jag om fotbollsmatcher. Fotbollen var mitt liv.

Han berättar hur han rest och bott i Sverige, Holland, Tjeckien och England.
– Det är viktigt att läsa, det får en att slappna av om man är stressad och det gör en också klokare, säger han innan frågorna från eleverna dundrar in.

Hur firar du när du gjort mål? Vad är roligaste med att spela fotboll? Vilket är favoritämnet? Har du blivit bjuden på någon annan fotbollsspelares födelsedagsfest? Har du fått något rött kort? Hur många mål har du gjort? Hur långt kan du sparka en fotboll? Vad läser du? Hund eller katt?

Tim tar frågorna på volley.

Han gör inte så många mål som mittfältare, men ett tjugotal har det blivit i landslaget. Han kan sparka en boll sextio meter! Historia var favoritämnet. Röda kort har han fått en hel del eftersom han ibland ”kom sent in duellerna” – men inte så många som han kunde ha fått eftersom han alltid visade domaren respekt.

Så plötsligt blir det tyst i matsalen. Stämningen tryckt som i ett omklädningsrum före match. Ett av barnen har ställt frågan: ”Böcker eller fotboll?”

Tim tvekar, tittar kort på sin förläggare innan han tar sats och svarar:
– Fotboll!
Varefter eleverna reser sig upp jublar och stampar med fötterna i golvet.

Ärlighet är ändå viktigare än mycket annat.

För barnen berättar han sedan om matcher som berört honom. Som i EM 2021 när matchen mellan Finland och Danmark bröts sedan Danmarks stjärnspelare Christian Eriksen kollapsat på planen.

Men också om matchen mot Lichtenstein när Finland efter år av lidande i kvalspelet kvalificerade sig för samma EM.

Han berättar också om att kroppen efter decennier som elitidrottare nu började säga ifrån. Hur ett knä gjorde ont trots sprutor och att det tog bort en del av njutningen vilket fick honom att strax före jul ta ett beslut om att sluta spela, ta sin gymnasieexamen och bli tränare.

Bland sjuåringarna finns inget tålamod för någon längre nostalgi.

Favoritfärg? Blå! Applåder.

Det är snabba kast i lågstadiets matsal, men bland de spridda skurarna finns ett mönster. Tim Sparv berättar ödmjukt att i ett lag är den som stjäl bollen av en anfallare lika viktig som den som klackar och fintar på den offensiva planhalvan.

Att det är genom hård träning som man blir bättre: att det inte finns några knep att lära ut samt att den bok som gjort störst intryck på honom är Nelson Mandels biografi om tiden på Robben Island.

Inga svar som ger skratt och rungande applåder, men som ger barnen ledtrådar att följa i livet.

När så en elev frågar Tim Sparv om han träffat fotbollsspelaren Tim Sparv är det dags att runda av.
En fotboll kastas ut i publiken. En matchtröja likaså och sedan får alla en autograf på väg ut genom glasdörren.

Plötsligt är matsalen tom igen och Tim Sparv ser sig om. Var tog alla vägen?

**

När Tim Sparv var tillbaka i Qatar våren 2022 var mycket sig likt: Skyskraporna värmen och migrantarbetarna som sökte skydd i skuggan.

I det öppna brevet uppmanade han alla att “fortsätta prata om Qatar” genom att lyfta ”migrantarbetarnas situation, skriva, blogga och skicka tweets”.

Redan då såg han att det förutom att uppskattas av migrantarbetarna även ledde till att också Fifa och andra berörda nu började lyssna till kritiken.

Nu på plats för att träffa ”de som vet mer än mig” som han uttryckte det i en intervju med HBL inför resan, ser han resultatet.

De som har arbetat på arenorna och hotellen där fotbollslagen ska bo, deras löner och villkor har nu blivit bättre.
– Det är inte svartvitt, som det kan bli i medierna. Det har skett förändringar, konstaterar Tim Sparv.

Men poängterar han direkt, även om dessa 30 000 – 40 000 som jobbar på projekt direkt kopplade till VM har fått det bättre, finns det över en miljon arbetare på andra platser där det inte är samma mediefokus.

I gruppen som vallades runt var nu både det internationella byggfacket, spelarföreningar och människorättsorganisationer med.
– Vi är många som är rädda för vad som händer när inte strålkastarljuset är på Qatar, så därför ska ett ”workers center” grundas som ska fungera även efter att strålkastarna släcks.

Det som också förvånade honom var mötena med ”de som var från den andra sidan.”
– Jag trodde att medlemmarna av ”Supreme Committe” och allt vad det heter skulle vara mera på sin vakt och fyllda av propaganda. Men de var intresserade av dialog. Jag fick en bild av att de lyssnade.

Han träffade också Maggie från hembiträdenas organisation, som han träffat tidigare. Hon berättade om nya nödboende, så kallade ”shelters” dit de kan fly från våldsamma arbetsgivare. Om nya lagar och reformer. Men också om att det är lång väg kvar innan lagarna också blir verklighet.
– Hon berättade om att de nya lagarna inte alltid implementerade som de borde. Men det gjorde intryck att höra henne berätta om förändringarna.

Ofta när han pratar om Qatar möter han en fördom där många tror att migrantarbetarna är ”offer”.
En bild han vill utmana.
– De är modiga, starka människor. Sedan blir de utnyttjade ja, men det är förenklat att se dem som offer.

**

Om sex månader, i december 2022 kommer domaren blåsa i pipan och VM i Qatar dra igång. Den 86 000 stora publiken kommer att jubla.

En sak som är säker är få, om någon, av de arbetare som byggt arenorna kommer att finnas på plats på läktarna när strålkastarljuset tänts.

Flera av dem lever inte längre.

På bordet framför Tim Sparv, inne på skolans lärarrum, ligger lådan med ”fotbollskort” som Blankspot tagit fram. Berättelser från de som reste till Qatar för att inte återvända hem. Materialet har gjort intryck.
– Ibland ser man siffror och statistik, det är data och det blir svårt att förstå. Det här handlar om människoliv, det är familjer som levt i ovisshet, säger Tim Sparv.

Han har särskilt berörts av de öden där föräldrar rest till Qatar för att tjäna pengar och kunna skicka sina barn till skolan.
– När de dör är det inte bara ett enskilt dödsfall, utan ett slag även mot framtiden. Det är extra hemskt.

När domaren blåser i pipan kommer inte Tim Sparv att vara på planen. Men den här gången är det också en annorlunda match han ska spela.

Den viktigaste i hans liv. Med ett nytt lag mot en motståndare som vill dribbla förbi och prata omkull honom.

Han börjar komma till insikt om att denna nya match, som han tagit ut sig själv till, spelas efter helt andra regler.
– För att vinna måste vi hålla igång diskussionen. Flera fotbollsspelare och lag behöver tänka: Vad kan vi göra mer än bara vinna matcher?

Tidigare artiklar i samarbete med Blankspot:
» Cards of Qatar – dödens fotbollskort
» Familjerna som fick sina drömmar krossade i Qatar