Fredagsfunderingen: Så nära var Patrik Andersson tränarjobbet
Spelet stämde bara undantagsvis. Segrarna uteblev. Frustrationen blev allt tydligare och under några dagar döpte vi om Himmelriket till Mittenriket. Samtidigt siktades Patrik Andersson allt oftare under lagets träningar. Det fanns en anledning till det.
Madsen såg vart det barkade. Sörens metoder bet inte och snacket om att tränaren inte hade spelarnas förtroende nådde även hans öron. Men tack vare de andra lagens ojämna förmåga att prestera blev MFF aldrig riktigt avhängda. Hägringen om topplaceringar ville aldrig fly, utan låg ständigt inom räckhåll. Varje gång det såg som dystras ut, kom en 3-poängare samtidigt som konkurrenterna tappade mark. Det perfekta tillfället att byta tränare ville inte infinna sig.
Men Madsen hade en plan. Han hade kontaktat Patrik Andersson och kollat hur han ställde sig till att ta över laget. Patrik hade reagerat med försiktig nyfikenhet och sen gjort som han alltid gjort inför en ny utmaning – börjat förbereda sig grundligt. Han övervakade träningarna, funderade och planerade. Att Åkeby hängde löst var uppenbart för alla. Frågan var bara när?.
Det fanns egentligen bara ett problem. Madsen hade glömt att förankra beslutet i styrelsen.
Så väntade TFF hemma. Vid vinst var det som vanligt, att med lite flyt med resultaten i övriga matcher så fanns fortfarande chansen att nå toppstriden. En förlust, och alla skulle hålla med om att ett tränarbyte var befogat.
Matchen kom att präglas av två saker. MFFs undermåliga prestation och klackens krav på Åkebys avgång.
Nu går uppgifterna isär. Från vissa håll hör man att det just var banderollerna och aktionen efteråt som avstyrde tränarbytet. Även om Madsen hade lyckats övertyga de andra om att det var rätt väg att gå, så ville man inte sprida uppfattningen om att man vikt sig för utomstående. Det hade gett fel signaler och det hade inte minst gjort en rekrytering av ny tränare svårare. En klubb som styrs av supportrar är inte en stabil uppdragsgivare.
Andra uppgifter talar om att Madsens agerande hade stött på patrull internt. Det rådde delade meningar om såväl det rätta i att sparka en tränare som om det i så fall var rätt att ersätta honom med Patrik Andersson. Patrik själv var beredd. Men aktionen blåstes av och man fick Roland Nilsson på kroken istället.
Jag har på sistone funderat en hel del över vad den här historien säger om MFF. Och jag har under tiden insett att jag älskar historien. Den gör mig inte upprörd, eller irriterad. Den gör mig faktiskt glad.
MFF har inte gjort mycket för att motverka bilden utåt att klubben är en two-man show starring Madsen och Borg. Den här historien nyanserar den bilden. Trots Madsens höga klubbföring, sitter det folk runtomkring som har mål i mun, och MFF:s mål för ögonen. Det är det som är det fina med en förening. Alla med hjärtat på rätta stället, som engagerar sig, kan ta en plats och kan göra sin röst hörd.
Avståndet mellan supportrar och klubb har vuxit med omsättningen. Kraven på de anställdas kompetens har ökat så mycket att vilket lag de egentligen håller på är ointressant. Samtidigt är supportrarnas engagemang fortfarande lika ideellt. Och idealistiskt. Dessutom blir supportrarna allt viktigare för klubben. Det är de som symboliserar kraften i varumärket MFF – och det är varumärket som blir vår viktigaste inkomstkälla i framtiden.
Därför är det så roligt att vi har en ordförande som fortfarande i mångt och mycket är en supporter. Det är samma obändiga entusiasm och stora hjärta för klubben som får Madsen att utan att kolla av med styrelsen att fråga Patrik om han skulle kunna tänka sig att ta över, som ett gäng supportrar springer runt Stadion för att bua ut Åkeby efter förlusten mot TFF. Klart alla vill ha Patrik som tränare, liksom. Precis som det är självklart att ventilera sin frustration när laget misslyckas. Eller att skälla ut en domare.
Idag har vi en styrelse som jobbar aktivt i klubben, utan att ta betalt. De arvoderas, men samtidigt har man av tradition alltid avsagt sig arvodet. Trots den goda intentionen diskvalificerar det alla som inte har råd att jobba gratis för posten som ordförande i MFF. Det innebär alltså att vi på många sätt är en elitistisk intresseförening, där bara de mest bemedlade kan svinga klubban.
Med den nya organisationen avlastas styrelsen och samtidigt minskar kraven på nästa ordförandes kontakter inom näringslivet. Det är såklart aldrig fel med kontakter, men det är klubben som ska ha kontakterna. Inte de enskilda personerna. Det öppnar för en helt ny typ av ordförande.
Med en VD på plats som sköter klubben och säkrar driften, kan nästa ordförande egentligen bli vem som helst som har medlemmarna förtroende. Det kommer inte längre vara viktigt att man dricker grogg med mångmiljonärer och företagaress på fritiden. Det kan bli du, eller din bänkgranne, eller någon annan. Det öppnar för att man trots den ökade professionalismen, faktiskt kan närma sig supportrarna och den ideella föreningens själ igen.
Om det sker, är det inget dåligt arv Madsen lämnar efter sig. Trots Pildammsaffärer och grodfarmen han bedrivit i rubrikformat.
* * * * *
Jag har återgett historien som jag har förstått den, efter att ha lagt samman flera olika av varandra oberoende källor. Det är möjligt att den inte stämmer i alla detaljer, men som jag ser det är inte historien i sig speciellt intressant. Det fanns en plan när det inte funkade för Åkeby, och demokratin fungerade. Två saker vi alla väl tvivlat på?
