Örjans Vall, 2016-08-22 19:00

Halmstads BK - Varbergs BoIS
3 - 0

En viktig trepoängare!

Om det finns måsten, måste kvällens match ha varit ett måste, åtminstone om man vill undvika de nedre regionerna av allsvenskan.

Att möta Gefle IF på Strömvallen måste vara en av årets svåraste bortamatcher. Varför då? Frågar sig naturligtvis vän av ordning. Jo, för att med det prekära läge Elfsborg befann sig innan match och inför ett möte med en annan bottenkollega, därtill nykomling, var det många med mig som ansåg att man måste vinna den matchen. Varken mer eller mindre. Nu vann vi! Fast det var nog mindre än mer, vilket ändå inte förtar den känsla av glädje när domare Fröjdfeldt äntligen blåste av.

Elfsborg kom till spel med en halvt nykomponerad anfallsduo jämfört med de senaste matcherna. Ett taktiskt drag som skulle visa sig vara värt de tre poängen som till slut följde med hem från Gästrikland. Efter Joakims Sjöhages fina spel tillsammans med den forne Geflespelaren Hasse Berggren de senaste matcherna, var vi nog några åtminstone som höjde på ögonbrynen då Magnus Haglund matchade Daniel Alexandersson jämte Hasse på topp. Men det för dagen nykomponerade anfallsparet visade genast att Gefles försvar skulle få en svettig uppgift under kvällen. Det berodde alltså inte bara på den sommarvärme som hade parkerat sig över landskapet, som Geflebackarna blev ordentligt svettiga.

Elfsborg började bra, som brukligt är tycks det, och styrde och ställde mest som man ville under inledningen. Det kändes som att 0-1 låg i luften men om man någon gång har funderat vad ordet köttmur egentligen har för innebörd så fick vi som såg matchen en mycket tydlig förklaring till det. Gefle hade hemmaplan, Gefle var i poängnöd, Gefle hade tre segrar i rad på sin hemmaplan innan denna matchen, men likväl såg det ut som att hemmaspelarna redan från början var nöjda med 0-0. Mycket bollinnehav för Elfsborg, mycket spel i sidled och en och annan boll fram till Hasse Berggren som inte riktigt kom till sin rätt ikväll. Möjligtvis kan det ha berott på nerver men en spelare av hans dignintet borde inte påverkas av att spela på sin gamla hemmaplan, eller om det nu kommer bli en framtida hemmaplan för honom så småningom. Den gången han kommer att varva ner vill säga.

Det var ingen match av någon högre klass i inledningen men den taktpinne som fanns höll i alla fall Elfsborg i. Gefle hade en, möjligtvis två, anfall som kunde uppfattas som lite farliga men backarna och Johan Wiland gjorde vad de var uttagna att göra. Höll rent. Bollinnehavet och de ibland finurliga kombinationerna som våra spelare stundtals visade upp gav förhoppningar om ett ledningsmål ganska snart ändå.

Efter drygt en halvtimma kom det, i ett av halvlekens vackraste anfall dessutom. Daniel Alexandersson kommer igenom på högerkanten, mycket fint framspelad av Samuel Holmén och då Daniel får de chanserna gör han oftast inga misstag. 0-1 satt gjutet och Hallänningen visar återigen upp sin oerhört fina bollkänsla och gör sitt femte mål för säsongen. Efter 0-1 har Elfsborg två riktigt kvalificerade chanser till att öka på sin ledning men den duktiga målvakten i Gefle Mattias Hugosson är mycket bra och gör ett par prakträddningar på skott från våra spelare. Blandat med en hel del tur också. Den boll som går förbi honom tar i målvaktens näst bästa vän så det hördes ända ner till Varberg där jag satt. Ribban.

Halvtid och en till synes säker ledning med 1-0. Hur nu 1-0 kan tyckas säker men ändå. Elfsborg hade i stort sett hela halvleken styrt och ställt på planen. Vad Gefles spelare sysslade med vet jag inte men att det fanns en tydlig osäkerhet och rädda-för-att-förlora-inställning var påtaglig. I paus pratade vi om när 2-0 skulle komma och det är inte vardagsmat att ett gäng gulsvarta har den avslappnade inställning som hade ifunnit sig. Kanske var vi invaggade i en falsk säkerhet?

Jodå, efter ett par-tre inledande minuter som såg ut som i första halvlek så började plötsligt Geflespelarna att agera på planen. Och som de agerade. Vad de hade käkat, eller druckit, i paus är svårt att sia om men plötsligt började hemmaspelarna uppträda som ett allsvenskt lag. Något som är svårt att säga om våra spelare under en 25-minters period. Räddhågsna och okoncentrerade Elfsborgare gjorde att de blåa plötsligt komma in i matchen och då var det spel mot vårat mål. En hel del bollar gick helt enkelt, för enkelt, till rätt adress på hemmaspelarna och efter drygt en kvart kom så den inte helt ologiska kvitteringen till 1-1.

Mathias Woxlin får nicka in 1-1 efter ett högerinlägg. Jag skriver får eftersom han egentligen inte skall få stå och nicka in 1-1 på det sättet då Johan Wiland egentligen skall göra något annat av inlägget än vad han gör. Det var som någon sa, "hade det varit volleyboll skulle domaren blåst av för felaktigt slag". Man kan, eller snarare bör, inte försöka spela volleyboll i en fotbollsmatch Johan! Fast å andra sidan är det matchens enda misstag av vår målvakt så ingen skugga...

I matchen får nu Gefle luft under vingarna, bättre fart på fötterna, och allt annat man kan hitta på i klyschor. Plötsligt får matchen en helt annan karraktär och det tycks som att värmen går hårt åt våra spelare. Inte minst mentalt. Gefle har inte en utan ett flertal chanser att ta ledningen i matchen. Kanske inte 100 %-iga, men ändå såpass farliga att de tre poängen som i halvlek kändes rätt säkra inte alls var så säkra längre. I detta skede var det inte ens säkert med en poäng.

Men det är nu som de taktiska dragen av vår tränare kommer till stånd. In med Joakim Sjöhage, ner med Alexandersson på mittfältet och vi har en riktigt trevlig offensiv uppställning för att forcera in ledningsmålet. Elfsborgarna tar återigen tag i matchen och tillåter inte Gefle att skapa så mycket mer denna afton. Nu är det bara tiden som talar emot en bortaseger men dessvärre är det som alltid när man har bråttom. Tiden går fort, väldigt fort.

Den för kvällen mycket duktige Martin Strömberg, som egentligen bara hade missat inläggen tidigare, avancerar på högerkanten i den 85:e minuten och slår ett fenomenalt inälgg till Samuel Holmén som möter med huvudet. Han får till en perfekt nick på mål, denna gång förbi den utmärkte målvakten men i den, från första halvleken, så förhatliga ribban igen. Men det är då som inhopparen Joakim Sjöhage är först på returen och enkelt, men så vackert, slår in segermålet under stort jubel från tillresta guliganer.

Det första målet i A-laget för Jocke kom för knappt en vecka sedan mot IFK Göteborg i cupen, det andra och i allsvenskan första målet ikväll var ett faktum. 2-1 och det är svårt att inte glädjas ytterligare åt denne framfusige anfallare får göra segrmålet. Han har på allvar visat att han är ett ämne för startelvan. Eller som i en intervju efter matchen svarar på frågan om vad som händer nu när en annan anfallare kommer och vill vara med om förhandssnacket. "Det är mycket kul men jag skall vara med och slåss om det".

Vilken inställning! Det borgar för en spännande fortsättning av årets allsvenska. Någon sade till mig att två nyförvärv från England snart kommer göra entré, frågan är om de får plats i dagens Elfsborg? Den som har lust kan ju alltid ta sig till Borås Arena den 4:e juli för att med egna ögon se om det är så.

Jan-Ove Sjöberg2005-06-15 23:42:54

Fler artiklar om Elfsborg