Finalen

Vi har kommit fram till finalen - på både artikelserien Vägen till München och själva matchen. Efter att ha uppmärksammat kvartsfinalerna i mars och semifinalerna i april har vi den senaste veckan haft full fokus på finalen. Idag för 30 år sedan stod den på Olympiastadion i München. Himmelrikets Mikael Frohm var där.

Den ljusblåfärgade olympialäktaren doftar av Löwenbrau, förväntan och currywurst när vi kliver in. Ur högtalaranläggningen strömmar Boney M:s senaste hit, ”Rivers Of Babylon”. Vi sitter tillsammans med en massa andra MFF-supporters i höjd med ena straffområdet. Många har tagit sig hit med det specialchartrade tåget från Malmö. Alla har något ljusblått på sig och vita och ljusblåa flaggor vajar på läktaren. Sammanlagt är vi 8.000- 10.000 svenskar som kommit för att se svensk klubblagsfotbolls största framgång – Europacupfinalen!
På andra sidan stadion hör och ser vi motståndarnas röda fanskara. De rör sig som en enda kropp där de viftar med sina Union Jacks och sjunger högt ”There is only one Gary Birtles”. Deras sång och flaggviftande imponerar – ändå känner vi oss inte slagna. Visserligen saknar vi Bosse, Krister och Roy och Tapper ska ha fått någon smäll på träningen, men vi ska spela om det och vi ska ge dem en match.
Vi har hört rykten om att det även är oroligt hos Nottingham Forest. Den lille skotten Archie Gemill sitter på bänken. Vad betyder det? Är han skadad eller…? Hur som helst är det skönt för småpågarna Kindvall och Prytz att slippa honom. Gemills insats under Argentina-VM är i färskt minne. Med sin kämpaglöd och två mål i matchen mot Holland lyckades han nästan ensam ta Skottland vidare från gruppspelet. Ja, Archie Gemill är en levande legend och håller man en frisk Gemill på bänken är man antingen fotbollsanalfabet, tokig eller Brian Clough…

Vi hade anlänt till München vid lunchtid. Det var en härlig dag. Solen slog emot oss och på håll siktade vi det spindelnätlika taket över Olympiastadion. I kväll skulle det ske. Tanken på finalen fick det att ila längs ryggraden. I plånboken brände biljetterna som vi köpt på krita. Det hade varit en tuff resa. Vi hade fått böta för omkörning på autobahn, blivit terroristmisstänkta, delat nattlogi med ett gäng punkare, slarvat bort bilen, kört med flygande tankning, slagits med engelska huliganer. Det var en resa vi skulle minnas länge, länge…
I Olympiaparken fanns redan en hel del människor. Förutom fans till både Nottingham och MFF, vimlade det också av poliser. Både de vanliga brun- och gulklädda men också de svartklädda från den mer kravallvana insatsstyrkan. De svartklädda gick i grupper om fyra och var beväpnade med schäferhundar och dobermanns. Stämningen mellan fansen var än så länge på en vänskaplig nivå, nästan som en Woodstockfestival.

Inmarschen är mäktig. Först kommer de tre domarna, sen kommer Nottingham och MFF, sida vid sida. Rött och ljusblått. Jublet på läktarna stiger, det är knappt man hör speakern och presentationen av lagen.
Kapten Staffan Tapper leder di ”blåe”. Strax bakom honom följer den väldige Möller och resten av startelvan. Sist kommer de overallklädda reserverna, Balja, Åkesson, Clas Malmberg och den lille måltjuven Tommy Andersson med Eurocs logga på ryggen. Malmöföretaget har byggt sina framgångar på cement och precis som MFFs försvar vilar de på en solid grund av skånsk betong. Det står en doft av hårt arbete kring MFFs laguppställning. De är vanliga svenska knegare - målare, grafiker, rörläggare - och studenter, mot välbetalda engelska proffs. Det känns stort.
Det är även Nottinghams första Europacupfinal. På bara några år har Brian Clough förvandlat Forest från en medioker klubb i skuggan till en av Europas bästa. Från Tipsextra känner vi igen målvakten Peter Shilton, tidigare nämnde Archie Gemill och Viv Anderson. Vem John Robertson och Trevor Francis är ska vi snart bli varse…

Planeringen började direkt efter vinsten mot Austria Wien. MFF hade kvalificerat sig till Europacupfinalen i München och vi skulle dit. Pengar hade vi inga, men det var inget hinder. Vi skulle bara vara där. Vi, det var Jack och jag, en duo som skulle bli en trio. För inte fan ville Tomas gå miste om en kul resa. Spela fotboll kunde han inte (alltså kunde, det kunde han ju, men lagspel var inte riktigt hans gren). Fick han bollen så sprang han med den tills någon annan tog den ifrån honom. Men det var inte riskfritt. Den som tog bollen ifrån Tomas fick alltid räkna med att få en fet smäll. Han hatade nämligen att förlora och tog till alla medel – även omvända livtag – för att behålla bollen. Brottare som han var hade han egentligen passat bättre i Amerikansk fotboll. Och att titta på fotboll, det gjorde Tomas i princip aldrig, men var det fest på gång… då skulle han med. Så var det bara. För vad kunde väl vara festligare än en Europacupfinal?

Nottingham har avsparken. Tore Cervin hoppar otåligt upp och ner just utanför mittcirkeln. Han är tänd och ivrig att komma igång. När Gary Birtles sätter bollen i spel rusar genast tre MFF:are mot bollhållaren och hans medspelare för att pressa till misstag. En av dem är Trevor Francis – ”The Million Pound Man”. Nottingham köpte honom så sent som i februari från Birmingham. Ingen transfer hade dittills varit dyrare i brittisk fotboll. Att spränga enmiljonersvallen var något oerhört och managern Brian Clough tvekade i det längsta.
Egentligen betalade Clough bara 999.999 pund för Francis: ”Annars kan det stiga honom åt huvudet”, menade den koleriske managern, som med skatter och andra avgifter ändå fick se transfern passera miljonstrecket.
MFF har å sin sida inför säsongen förstärkt med den tunge centertanken Sanny Åslund från AIK. Han var dock skadad redan när han köptes och blir aldrig spelklar till Europacupfinalen. Vad han kostade? Inte lika mycket som Trevor Francis i alla fall…

De båda tanterna i Stadions biljettlucka tittade roat på oss när vi förklarade att vi ville ha tre biljetter till mötet i München, men inte hade några pengar. Inte just då, för vi var ju fattiga studenter med lite oregelbundna inkomster.
- Jaha, och vad studerar ni då?
- Vattnets betydelse för sjöfarten, kom det blixtsnabbt från Tomas.
Det var nu en sanning med modifikation. Det var bara jag som studerade och mitt studielån var uppdrucket på Gungans pub för länge sen. Jack jobbade visserligen men han hade tio dagar kvar till lön och rikskupongerna var slut sedan länge. Den löneförmånen dracks upp under tre hårda veckor på Sir Tobys. Och Tomas hade inte haft ett fast jobb på flera månader. De pengar han ändå lyckades tjäna försvann lika snabbt som han hann säga ”Tre öl, tack”.
- Det är fotbollsförbundet som håller i biljetterna nu och vi får inte lov att lägga undan, sa den minsta av tanterna milt.
- Jag lovar, sa jag med min lenaste röst. Lägg undan tre biljetter så kommer vi och betalar och hämtar dem nästa vecka. Ni måste förstå, vi får inte missa den här matchen.
I flera år hade Jack och jag köpt våra biljetter av de snälla tanterna i luckan under huvudläktaren, oftast bara några minuter innan matchstart och alltid kontant och till samma platser. Vi hade utvecklat ett speciellt förhållande. Var vi sena höll de ändå alltid ”våra” biljetter. Den här gången var vi för en gångs skull ute i tid, men vi hade inga pengar.

Bollinnehavet skiftar inledningsvis mellan lagen, men det skapas nästan inga målchanser. Det är två lag som specialiserat sig på att minimera misstagen. Men efter några minuter kommer den. Som från ingenstans dyker den upp - chansen med stort C. Från egen planhalva slår Magnus Andersson en lång boll mot Nottinghamförsvaret som nickas bakåt av Burns mot målvakten Peter Shilton. Hempassningen är för kort och vår ene tonåring, Jan-Olov Kinnvall, kastar sig in i straffområdet och når bollen före Shilton. För ett ögonblick blir det alldeles tyst på stadion, alla håller andan – både röda och blå. Men Shilton har insett faran och stannar i sin utrusning, som om han anar vad Kinnvall ska göra. Den gänglige pågen har nu – precis som mot Monaco några månader tidigare - alla chanser att bli hjälte. Kinnvall duttar till bollen i ett försök att lobba, men den blir för lös och Shilton plockar ner den utan besvär. Ett besviket sus undslipper Malmöfansen…

Hon var inte vacker, men hon var vår! Vi hade inte betalt mer än 800 spänn för henne och nu skulle hon ta oss tre vildhjärnor hela vägen till München nära 200 mil tur-o-retur. Vi döpte hennes strax till Gertrud. Denna gråa Renault 16 var väl inte helt felfri. Värmen gick inte att stänga av, bromsarna var utslitna och hon led av viss oljeinkontinens. Tåligt stod hon och väntade med motorn igång medan vi tankade (vi vågade inte stänga av motorn av rädsla för att inte få igång den igen). Handskfacket hade vi laddat med musikkassetter. Ett blandband kunde innehålla låtar av Blondie, Springsteen, Clash, Supertramp… En och annan Queen och Clash hängde också med på resan. Kanske var det de senares ”I Fought The Law” som ackompanjerade oss där vi for fram i 120 knyck på autobahn. Frihetskänslan ökade med hastigheten men plötsligt stegade en polis, några hundra meter bort, rakt ut i körfältet och viftade med en stoppspade.
- Han vill nog att vi ska stanna, sa jag till Jack.
- Nä, varför då? Det är inte oss han vinkar på! Jag kör inte för fort, sa Jack och lättade inte en millimeter på gasen.
Hundra meter senare:
- Det är nog oss han vinkar på, Jack.
- Nä, det tror jag inte!
Jag såg mig omkring men kunde inte upptäcka några andra bilar. Polismannen kom närmare och närmare. Tio meter framför honom trampade Jack på bromsen. För sent! För att inte krossas som en fluga mot Gertruds vindruta kastade polismannen sig åt sidan. Femtio meter senare stod vi stilla. Bakom oss kom polismannen och hans kollega springande. De var alldeles röda i ansiktet och det ångade nästan ur öronen på dem. Under tio minuter skällde de oavbrutet på Jack. En del av orden kände jag igen från tysklektionerna, men de flesta hade jag aldrig hört förr. Men en kvart senare var vi i alla fall på väg igen. Visserligen lite fattigare, men väldigt nöjda sedan Tomas räddat matkassan. Med hundögon och bruten skoltyska lyckades han pruta ner böterna från 150 till 20 D-mark. Kontant och utan kvitto naturligtvis!

Plötsligt dyker det upp en chans för Nottingham. Robertson lägger en stickare mellan Kent Jönsson och Magnus Andersson. Gary Birtles sliter sig loss men Jönsson jagar efter och får Birtles lite ur vinkel, samtidigt går Möller ut och möter och tvingar Nottingham-anfallaren att lobba. Bollen går i en båge över Jätte-Möller och sänker sig sakta mot målet men hamnar till slut uppe på nättaket. Jag hör mig själv sucka av lättnad.
MFF fortsätter att hålla spelet uppe. Nottingham kommer ingenstans och stämningen runt omkring mig stiger. Någonstans ifrån hör vi ett välbekant ljud. Det låter som La Cucaracha, eller är det bara inbillning? Det känns som om vi är oövervinnliga. Möller och försvaret har startat övertygande. Jag får en känsla av att det kommer att ordna sig. Bara Tommy och Tore kan komma loss. Plötsligt får Tapper bollen på högerkanten. Han springer förbi sin bevakare och får in ett perfekt inlägg mot Tore Cervin vid straffområdet, men de större Nottingham-försvararna nickar bort. Dock inte bättre än att bollen nu når Kinnvall som åter försöker hitta Cervin som den här gången spelar tillbaka till Puskas som drar på med vänstern från 30 meter. Där vi sitter ser det ut som om bollen stryker Shiltons ribba. Ett bra försök…

Natten tillbringade vi i Frankfurt am Main. Det var sen kväll och vi hade precis hunnit parkera Gertrud intill en park när det dök upp en grönvit folkabuss. POLIZEI stod det på sidan och ut stormade fem polismän med osäkrade k-pistar. De röt åt oss att visa legitimation och tittade extra noga på Jack och hans id-handlingar. Visst var han väl lite lik en terrorist? En av alla dessa tyska upprorsmakare vars ansikte vid den här tiden hängde på väggen i varenda tysk ambassad, polisstation och polisbil. Medan poliserna skällde, knuffade och visade upp svart bälte i otrevligt bemötande, undrade jag vem av oss som var mest rädd, de eller vi? I deras ögon var vi presumtiva lönnmördare. I våra ögon var de nervösa nazi-ättlingar med alldeles för skarpt laddade vapen. Tack och lov fann de ingen anledning att arrestera oss. Våra papper var i ordning och vi hade varken vapen, sprängämnen, Andreas Baader eller Ulrike Meinhof med oss i bilen. När polisterrorn äntligen var över dök ett par svartklädda punktjejer upp och erbjöd oss husrum över natten. Deras lägenhet var stor och ganska fin, men vi var inte ensamma. Ytterligare ett tiotal personer skulle sova över och jag fick en känsla av att vi hamnat i ett ockuperat hus. Känslan blev inte mindre av att någon målat ett anarkistmärke på väggen i hallen. Men det störde mig inte. Vi hade öl, trevligt sällskap och var på väg till en Europacupfinal!

Efter en dryg halvtimme börjar Tapper halta. Puskas stämpling på gårdagens träning börjar göra sig påmind. Vår kapten har fått flera smärtstillande sprutor före matchen, men de hjälper inte längre. Det är bara för den gänglige hjälten att lämna över till Claes Malmberg. Där försvinner lagets fjärde stöttepelare och Europacupäventyret börjar mer och mer likna historien om de tio små negerpojkarna. Som en veckogammal heliumballong med pyspunka går luften sakta ur det ljusblå kollektivet. Även vi supporters börjar misströsta. Nu är Puskas ensam gamling kvar på mittfältet med två 19-åringar och en lojal vattenbärare. Och det dröjer bara några minuter innan det hettar till hos Möller. Erlandsson missar en rensning på mittfältet och Gary Birtles vinner bollen och får fram den till Tony Woodcock som springer sig fri, rakt emot målet. Återigen visar Jätte-Möller sin klass när han med dödsförakt kastar sig och snor bollen mitt framför fötterna på den farlige brittiske anfallaren. Matchen lever fortfarande…

När vi vaknade på morgonen var det matchdag. Det var alldeles tyst i lägenheten när vi smög oss ut på gatan i morgonljuset. Men var fanns bilen? Ingen av oss hade ju tänkt på att memorera vägen när vi följt med tjejerna till lägenheten. Det enda vi visste var att vår Gertrud stod ensam och övergiven vid en park någonstans i en stad vi aldrig varit i tidigare och än mindre visste hur den såg ut i dagsljus. Vi irrade runt en stund och fann till slut en gata som Jack tyckte sig känna igen. Några minuter senare kunde vi andas ut. Där i parkeringsrutan stod Gertrud, grå och grann, precis som vi lämnat henne kvällen före. Vi rullade ut ur Frankfurt, i skuggan av Järnridån, just innan morgonrusningen satte igång. Medan jag sjöng och Tomas blåste sönder Kal P Dals ”Knabba på himelens dörr” på sitt munspel tuggade Gertrud i sig mil efter mil. Till vänster om oss kunde vi skönja gränsen som skilde de ”fria” från de ”ofria”, kapitalisterna från kommunisterna, väst från öst. Men vad rörde det oss? Vi var ju på rätt sida och hade sparkat både kommunister, kapitalister och furstar ur Europacupen. Nu återstod bara att driva Sheriffen av Nottinghams välbetalda drängar ut ur München.

Folk på läktaren börjar röra på sig. Här och var gapar stolar tomma. Ölen gör sig påmind och man vill slippa köerna på toaletten. Jag sneglar mot klockan, strax paus. Ska bli skönt att få pusta ut lite, hämta nya krafter. Kroppen behöver också sträckas ut efter en halvlek som varit spännande. Tick! Där passerar matchuret 45 minuter.
Men vänta, domaren blåser inte av, va fan… Nere på plan får Nottinghams vänsterytter, John Robertson, i samma stund bollen. Han sprintar förbi Roland Andersson och Claes Malmberg och är nästan ända nere vid kortlinjen när han får till ett inlägg. Birtles, Woodcock och Bowyer rusar samtidigt in i straffområdet för att möta bollen. MFF-försvaret följer efter. De är fullt koncentrerade på området mellan bollen och den röda trion inne i straffområdet. Bollen går i en skruvad båge över alla mot bakre stolpen. Där har Trevor Francis sedan länge sett möjligheten. Han sprintar fram snett bakifrån men bollen är på väg att gå förbi honom. Den är också lite låg så Francis måste kasta sig för att nå fram. Han träffar med huvudet underifrån så att bollen far upp i nättaket. Möller är helt chanslös.
Visst är det övertid? Kanske blåste domaren bara av för halvtid och inte för mål? Jag tittar mot klockan och på folket runt omkring mig. Men jag hittar inget i deras ansikten som kan ge mig hopp. Jag ser bara tomhet.
Från den röda sidan dånar jublet emot oss och några börjar sjunga ”There Is Only One Trevor Francis”…

Strax efter lunch hade det samlats en hel del folk i Olympiaparken. Runtomkring i gräset satt små grupper av fans och från spridda håll hördes kampsånger. Själv hade vi slagit oss ned med ett annat gäng grabbar från Malmö. En frisbee och ett par backar öl var förspelet inför kvällens stora show. Vi var så spända och upptagna med att lägga upp taktiken att en normal drift som hunger försvann. Vi nöjde oss mer än väl med vad korvgubbarna hade att bjuda av allehanda wurst och dricka. Om det fanns några andra matställen i parken så hade det gått oss helt förbi. Bara tanken på en restaurang skulle sannolikt ha ruinerat oss. Tomas hade svarat för dagens insats när han inne i München fixat en back öl gratis till oss. Han hade helt enkelt slagit vad med en servitris om att han kunde gå på händer runt deras uteservering och vunnit.
Under eftermiddagen blev det varmt i parken. Klockan masade sig fram och stämningen blev tätare och mer spänd ju närmare avspark vi kom. Spontana vänskapsmatcherna uppstod då och då mellan supportergrupperna. Men i ett slag förändrades stämningen. Hardcorefansen dök upp och plötsligt var det som om vi måste börja gräva skyttegravar med ljusblåa i den ena och röda i den andra. Behovet av att distansera sig växte och fraternisering med fienden kändes förbjuden. De oskyldiga skämten byttes mot hån och glåpord. Vi demoniserade varandra. En timme före avspark var ölen uppdrucken och det var dags att ge sig in på läktaren. Vi måste ta oss genom tre kontroller för att nå våra platser. När vi just hade passerat den första kom ett par rödklädda killar fram och började knuffa mig och dra i min blåvita halsduk. Jag ryckte åt mig halsduken och skulle just knuffa iväg dem. Men innan jag hann göra någonting så ”boom, swosch, bang” dök Tomas upp och placerade en trätoffel stenhårt mellan benen på den ene kille som bara vek sig. Tomas var på väg att fullfölja attacken mot den andre när Jack och jag kastade oss över honom. Vi ville absolut inte ha något bråk. Med så många poliser runt arenan var risken att arresteras överhängande och missa matchen ville vi absolut inte. Snabbt drog vi Tomas med oss och lämnade den kvidande engelsmannen åt sitt öde.

Andra halvlek blir ett enda långt lidande. Vi försöker hålla modet uppe. Men det går inte så bra. De blåvita flaggorna vajar inte lika trotsigt längre och det är glesare mellan hejaramsorna. Ja, till och med ölstanken har avtagit. Det ser mörkt ut. Det finns inget på Olympiastadions gröna matta som tyder på att MFF ska lyckas vända underläget. Istället är det Nottingham som för matchen. De kan till och med kosta på sig att sätta ett skott i stolpen. De blå pågarna springer mest och pressar och jagar och försöker täcka ytor. Själv sitter jag mest och drömmer om att Roy Andersson, som genom ett under, ska kliva in och förvalta någon av de frisparkar vi får i hyfsat bra lägen. Jag söker tröst hos Jack. Han är lika nedslagen men tillsammans erinrar vi oss bragdmatchen mot Wisla Krakow. Med en halvtimme kvar var vi utslagna, drygt 20 minuter senare hade allt vänt och vi var i semifinal. Men Nottingham Forest är inte Wisla Krakow. Med en kvart kvar får visserligen Claes Malmberg fram en fin passning till Cervin som lurpassat vid Nottinghams straffområde. Cervin är rättvänd och behöver bara ta några snabba steg fram så är han helt ren med Shilton, men högerbacken Viv Anderson har sett faran och slänger fram ett av sina långa ben och avstyr farligheten. ”Not even close” hörs det unisont från de röda på andra sidan. De har redan börjat fira…

När vi kommit igenom andra kontrollen hörde vi plötsligt ett högljutt sorl bakifrån och någon som skrek ”he kicked my bollocks, he kicked my bollocks…” När vi vände oss om såg vi en hel busslast, sjutti-åtti, arga unga män komma emot oss. Och de såg inte snälla ut. Snarare som hämtade ur Jack Sparrows piratgäng med tatueringar från anklarna ända upp i nacken. Tänder har de knappt några alls men gott om ringar i öronen. Jag var helt övertygad om att min sista stund var kommen. ”Nu dör vi!” tänkte jag. Tomas däremot, han såg bara lycklig ut och förberedde sig genast för slagsmål. Medan den blodtörstiga horden närmade sig klädde Jack i lugn och ro av sig sin tunna jacka, vek ihop den och la den på marken och som kronan på verket placerade han sin klocka ovanpå. Vi ställde upp oss sida vid sida, stridsberedda som tre frejdiga musketörer. Men för första gången i hela mitt 20-åriga liv var jag övertygad om att jag skulle få stryk. Riktigt jävligt med stryk. Enda trösten var att om vi skulle dö, så skulle vi i alla fall dö tillsammans. Men, som sända från himlen, dök det just då upp åtta storväxta poliser med skarpladdade hundar. Blev jag glad av att se dom? Tja, skiter björnen i skogen…? Om någon kallat på den svartklädda insatsstyrkan eller om de själva nosat upp incidenten vet jag inte. Hur som helst, på ett ögonblick hade de situationen under kontroll (även den tuffaste pirat blir snäll när han stirrar rakt in i ett par kraftiga dobermann-käftar). De blodtörstiga Forest-fansen lommade iväg åt sitt håll medan vi tre fick poliseskort till vår läktare.

När Linemayer blåser av känns det som att kampen har varit över sedan länge. De flesta av oss stannar ändå kvar på läktaren för att följa prisutdelningen. Det blir också en stund att reflektera över vad som egentligen hänt. Systematiskt går vi igenom matchens olika sekvenser och svär över att Kindvall inte kunde sätta sin chans. Vi är övertygade om att det då hade blivit en annan match.
Vi ser hur Nottinghams spelare går upp till hedersläktaren för att hämta sitt pris. Ett jättejubel hörs när lagkaptenen John McGovern höjer den stora bucklan i skyn. Nedanför står MFFarna och stirrar med tomma blickar. ”Så nära, men ändå så långt borta”, tycks de tänka. En stund senare är det deras tur att ta emot silverplaketterna. På malmöläktaren försöker vi frambringa ett jubel när grabbarna stegar upp för trapporna, men jag tvivlar på att ljudet är kraftfullt nog att nå över och överrösta glädjevrålen på andra sidan. Vi får en ny chans att visa vår uppskattning när Möller & co springer över planen för att tacka oss för stödet. Vi svarar med kraftiga applåder och jag är så nära att jag ser rakt in i Robert Prytz tårfyllda ögon. Vi står där båda med krossade drömmar men ändå så stolta. För med oss har vi fått ett fantastiskt minne. Ett minne av en av de största sportsliga bedrifterna ett svenskt fotbollslag någonsin gjort…

Efter matchen drog vi oss sakta tillbaka till Olympiaparken. Att försöka festa bort förlusten var uteslutet. Dels hade vi inga pengar, dels ville vi älta det som hänt ifred. Matchen snurrade som en film i skallen, gång på gång. Själva baklängesmålet var som en sårskorpa vi inte kunde låta bli att pilla på. Borde inte domaren ha blåst av innan… varför måste Puskas slå den där jävla passningen rät i gapet på McGovern… och hur fan kunde Trevor Francis få smyga upp alldeles ohotad vid bortre stolpen? undrade vi där vi satt i gräset. Samtidigt hörde vi på håll Nottinghamfansen festa och skråla. Fan, det kunde ha varit vi! Om vi bara inte haft en sån jävla otur!
Resan tillbaka till Malmö blev tung. Inte nog att vi hade förlusten i bagaget, Gertrud ålderskrämpor hade också blivit tydligare. Vi var fortfarande tvungna att hålla motorn igång när vi tankade och ju närmare Travemünde vi kom desto sämre gick hon. På slutet riktigt haltade hon fram på bara ett par cylindrar. Väl framme i hamnen måste vi knuffa henne ombord på M/S Nils Dacke. Till råga på allt hade kassettbandspelaren också slutat funka. Mitt i Thin Lizzys ”Jailbrake” la den av och vägrade spela igen. Det var som om resan kramat varenda droppe ur oss.
Innan jag utmattad somnade på en bänk i färjans café hann jag dock tänka: Nästa gång, då jävlar…