Öppet brev och dikt till min försvunna kärlek
Till mitt lag, och till alla som kallar mig medgångare.
Var är det vackra Assyriska?
Var är de rödvita artister som kunde förlora med 2-3 men med elegans och heder?
Som kunde få oss att älska de så djupt att vi blev sårade när motgångar inträffade?
Vad är det för hjärtlöst och fantasilöst gäng som ersatt vårt älskade landslag,
och deras charmiga spel,
med dribblingar i eget straffområde,
med klacksparkar som avlöste varandra,
med klapp-klapp-spel och glödande slit på planens alla fronter?
Var är den oslagbara känslan runt den klassiska mark kallad Bårsta IP,
hemmet av den rödvita armadan bestående av bröder och systrar,
gamla och unga, som försatte läktaren i gungning, ekandes i hela Sverige,
alla med en enda gemensam kärlek kallad Assyriska FF.
Var tog känslorna vägen?
Jag är inte längre förälskad i Assyriska,
och genom detta blir jag inte längre sårad av laget.
Den skada har redan skett för länge sen,
sår i hjärtat har klubben redan gett mig efter sina svek.
Var är spelet som gjorde oss till det vackra laget,
till det lag som stack ut ur svensk fotbolls mängd,
Ett spel som förvisso kunde ge matchen vilken utgång som helst,
men som när det klaffade saknade motstycke i Sverige,
som spelade ut och utklassade Djurgården som stod på sin kulm.
Kvar är ett lag som spelar utan något som är Assyriskt.
Kvar är ett par gubbar som tar sina feta löner och lallar på planen.
Kvar är ett lag vars elegans trubbats av, och gjort att man inte är unikt längre.
Kvar är ett gäng som inte förtjänar oss fans, som dödat glädjen.
Kvar är för mig inga av de känslor som gav mig fjärilar i magen,
knivar mot hjärtat, euforisk glädje. Kärleken har upphört att existera.
Magin är helt enkelt borta.
Var är du, vårt älskade Assyriska?
Jag undrar om du någonsin kommer tillbaka.
Slutligen två stycken som jag kände för att kasta in, skrivna av mig:
6 maj 2008:
"En kvart från slutet stegade Dennis Östlundh fram och bjöd på en favorit i repris trots längre avstånd, han skruvade in bollen i hörnet och firade med att dra armarna upp och ner som för att springa. Inte visste jag då att jag fem månader och 19 dagar senare skulle stå på Dennis plats, slå en frispark i mörkret och ensamheten, drämma en osynlig boll mot ett lika osynligt mål, för att sedan göra samma målgest mot den läktare som istället för en flammande publik då skulle vara ett iskallt vakuum."
25 oktober 2008:
"Jag gick mot Vilunda och tog mig förbi stängslet. Det var becksvart och det enda som lyste upp var de orangea gatlyktorna en bit bort. Jag gick på gräsmattan där mitt älskade lag hade slagit Väsby med 2-1, jag minns den dagen, den 6 maj. Jag gick mot platsen där Östlundh skruvat in 2-1-målet på frispark. Jag la upp en osynlig boll, tog några steg bakåt och lossade. Bara för att."
Come back.
