"Om kultur, klubbmärke och Paulsson-syndromet"- del Ett
Här kommer en mycket tänkvärd gästkrönika från Billy R, håll till godo.
Vem som helst vet vad som är bäst för en förening som Hammarby IF. Vem som helst kan säga hur strategin ska läggas upp och vad som är lojalt handlande gentemot fans och klubbmärke. Det hela är mycket enkelt: Behåll de traditionella värderingarna, lyckas bra i seriespelet och ha ett stort överskott på bankkontot. Att komma fram till denna slutsats är gjort i en handvändning. Skillnaden från att kläcka en idé över en pilsner framåt kvällningen och att realisera den i den verkliga världen är dock oändlig. Att börja hissa varningsflagg för att Paulsson-syndromet visar sig från den nu sittande styrelsen är därför att ropa varg utan anledning.
För några år sedan var jag en av dem som tog i från tårna för att vädra mitt missnöje med den Paulsson-regim som då var i ledningen för Hammarby IF Fotboll. De nyheter och de rykten som läckte ur de fuktiga plankorna på Kanalplan var för mycket för mig att hantera. Jag hörde om onämnbara saker som skedde i min klubbs styrelserum och kunde inte bara sitta tyst och låta det ske. Jag har därför varit försiktig att tycka till i frågor kring den nya organisationen av den anledning att det alltid finns en risk att man passerar gränsen för där befogad kritik slutar och oändligt gnällande tar vid. I och med Roberts krönika här tidigare kände jag mig dock nödgad att ta upp lite vad som händer i föreningen och försöka angripa saker och ting från en annan synvinkel.
I dagens Fotbollssverige kan man identifiera två tydliga typer av klubbmodeller. Den ena håller fast vid ett folkrörelseideal där föreningsprofiler och klubblegendarer är de som bär fanorna högst. En ideell styrelse driver arbetet i klubben, ofta lett av en traditionell "stark man" som genom kontakter med kommun och liknande driver verksamheten med ganska blygsamma men väldigt hängivna mål. Reklamplatser på tröjorna säljs till lokala handlare och respektabla representanter från näringslivet på orten. Den andra typen har anammat stilen från övriga Europa, med bolag som är knutna till klubben i syfte att bedriva affärsverksamhet. Fullt medvetet säljer man ut delar av klubbens själ men vet om att ta betalt för dessa och man frigör därigenom nödvändigt kapital för att kunna satsa på spelartrupp och stark administration.
Denna andra modell är en organisation som är medveten om vilka krafter det är som rör sig i ett samhälle styrt av kapital och försöker få klubben att nå högsta möjliga vinst med så lite förlust av icke-monetära värden som möjligt. Denna modell är för de flesta Hammarby-supportrar ny och lite skrämmande. Den bygger på att man breddar föreningens upptagsområde, blickar över huvudet på dem som alltid stått på arenan och aktivt arbetar för att föreningen ska bli allas angelägenhet. Förutom detta är arbetet runt klubbmärket - alltifrån marknadsföring av souvenirer till försäljning av ringsignaler till mobiler - av vikt då varje tusenlapp för bolaget är vad en Johan Andersson-frispark i krysset är för klubben.
När Göran Paulsson röstades ut och denna nya modell introducerades i Hammarby så sa vi medlemmar nej till att föreningen fortsättningsvis skulle vara en myspysförekomst där saker och ting fick bli lite som det blev ("skit i om vi åker ut, det är roligare bortamatcher i ettan") och samtidigt sa ja till en målmedveten satsning ("fan, vi kom bara tvåa i år"). Vi visste inte att det skulle bli som det blivit då, men tongångarna som gick var åtminstone sådana som skrek efter professionalism och kompetens.
fortsättning i del 2 här.
