Gästkrönika: Bärs, Jerry McGuire och Röde Ruben.
Markus Hankins skriver om Änglarna, Gremio och tryggheten som verkar vara på väg tillbaka till Kamratgården.
Helgen börjar med en tung förlust mot Bajen i ÖSK:s helgcup. På sätt och vis känns det som att Blåvitt aldrig är riktigt lika vassa som sina konkurrenter på försäsongen. Om det bara är min känsla eller ett allmänt intryck låter jag vara osagt, men visst fan är man som ängel lite väl oroad vid denna tid av året?
Jag är dock inte av den överengagerade typen som går i taket bara sonen spelar bollen fel, eller om stjärnan i laget plötsligt går ut i media och kräver en framspelare till sig själv.
Jag brukar le och upprepa mitt mantra "det onar saj", en slags nästan norrländskt lugnande metod som faktiskt fungerar allt oftare för mig.
Lugnet som kan få självaste Jonas Gardell att sätta sig i garderoben sprider sig över Blåvitt under detta jubileumsår, ett lugn som traskat in i de Blåvita rändernas mecka med hjälp av två män vid namn Bosse och Mats.
Lugnet som stiger sig över kamratgården är den typ av goa gamla Glenn Hysénska jargong som manifesterade den äkta Kamratgårdsandan en gång här i världen. Det var denna anda och kamratkänsla som byggde framgångmaskinen Blåvitt, ett klubbkänsloarbete som idag kan vara starten på en ny era av framgång och lycka.
För i den värld där Röde Ruben numer leder småungar i nordösta delen av stan på gympalektionerna istället för att peka med hela handen på en grön plan vid Delsjön, så är det inte så lätt som på Rubens tid, då ett handslag och ett par ord var långt mer värda en kontrakt med spelaragenter och signingbonusar i mängder.
Idag är fotbollen långt mer avancerad och komplicerad, på gott och ont. För samtidigt som det går att hävda att själen sugits ur fotbollsvärlden kan man lika gärna hävda att det inte spelar någon roll med tanke på att kvalitén och professionalismen inom sporten ökat mångfalt.
För inte hade väl "Bebben" satt några strutar på dagens målvaktsfenomen Oliver Kahn?
Kahn är spelaren som nästan ensam ledde fram Tyskland till ännu en i raden av världsmästerskapsfinaler där man såg sin överman i Brasilien. Och i den Brasilianska truppen kunde man hitta två spelare vars klubbtillhörighet var Gremio, eller som vi fått lära oss på forumet att klubben kallas: "Tricolor".
Gremio besöktes i veckan av allas vår taktiske och kolugne Mats P som lite i Öis spår lockats till sambans hemland för att på äkta Allsvenskt manér drabbas av Brasilienfebern?
Han har gått från att i början av resan ha uttalat sig extremt försiktigt om ett eventuellt samarbete till att längre fram indirekt indikera att han sett talanger som han skulle vilja se i Blåvitt. Efter att ha läst hur Everton i början av denna februari månad kallat Blåvitt för storklubb och det ena och det andra kan man nu på Gremios hemsida efter snabba översättningar av diverse forumrävar med större språkliga kunskaper, förstå att Gremio sökt sig till Blåvitt för klubbens extremt goda ryktes skull.
Det visar sig gång på gång att vi inte på något sett är klara med, eller ens borde inrikta oss på att vara klara med att mjölka de Europeiska cupframgångarna vi haft under de senaste 20 åren, speciellt då våra lyckade sejourer i Champions League.
I tidningarna har jag i veckan läst hur DN och Aftonblaskan proklamerat att det definitivt inte är någon fara med Djurgårdens form med tanke på att de hittills i sina träningsmatcher formerat många reserver. Att sedan Zoran Lukic som ett mantra repeterat "alla våra spelare är tillräckligt bra för att gå rakt in i elvan" spelar väl ingen roll när överenskommelsen mellan DIF:s klubbledning och sportjournalisterna i den kungliga huvudstaden om att "haussa DIF till varje pris" sätter igång.
Mats P kan för övrigt vara glad att han har samarbetet med DIF att tillgå, för i kategorin "lär av andras misstag" kan man få se ett riktigt avskräckande exempel på dålig smak genom att studera Djurgårdens matchtröja anno 2004. Ta en titt så får ni själva döma om inte klubben borde frågat tv:s kommande Stockholmska modegurun från "Svenska Fab 5" om råd i denna kategori av styrelsebeslut.
Blåvitts tröja i år är enligt min åsikt tvärtom en förbättring av Adidas fiolårsmodell även om inte förändringen är direkt häpnadsväckande. Tröjan "lanserades" officiellt på Änglarnas årsmöte som för sista gången hölls i Änglarnas publokal på Friggagatan.
Änglapuben eller bara puben som den kommit att kallas får på foten när Änglarna byter strategi och arbetsmodell från och med i år. Satsningen skall hädanefter (med tanke på att man är officiell supporterklubb även helt korrekt?) göras på området bortaresor och läktarstöd om man ska tro de tidiga indikationerna som klubbens nya styrelse gett. Om man bortser från plumpen att GT (som vanligt) fick allt om bakfoten när man skrev att Anderas "Änglarnas Pressansikte" Johansson och inte Andreas "Tollan på räcket" Toll var ny ordförande i Änglarna så var det en hel rad eldsjälar som efter långt och tappert arbete under stående ovationer och ryggdunkar avgick från sina positioner.
Änglarnas nya ansikte innebär inte bara att man framöver låter Blåvitt bedriva souvenirförsäljningen (med hjälp av Änglarnas eldsjälar) på en ny butik på Berzeligatan utan även att man har startat ett samarbete med Harrys på Vasagatan om att bli supporterklubbens officiella pub hädanefter. Detta är förmodligen inte på något sätt nyheter för alla inom Änglakretsen insatta, men dock ett för alla Blåvita supportrar positivt besked då man nu flyttar ölhävarverksamheten från bakgatan till yppersta sätet i den Göteborgska salongen, Avenyn.
Utan att tveka kan man säga att en souvenirbutik i centrum, en utspark från Götaplatsen och ett officiellt vattenhål en frisparksmur från Valand är ett gigantiskt lyft för de organiserade Blåvita supportrarna som nu får chansen att synas mer, påverka omgivningen i fotbollsrelaterade frågor mer och helt enkelt färga den av grönsvart elände nersmutsade staden lite finare.
Så det är inte bara Alex fantastiska klubbkänsla, Kjells kommentar om ett nytt klubbkänslobygge och Ijehs premiärmål som borde glädja oss Blåvita fans. Vi borde glädjas åt att när Blåvitt fyller 100 ska vi i alla fall för en liten kort stund glömma att fotbollen är spelaragenternas och kontraktstridernas värld idag, utan bara älska sporten för vad den är och fira genom att fylla stadens gator av sjungande Änglar.
Oavsett dag, oavsett resultat.
