Gästkrönika: Att vara BoISare (i småland)
Signaturen MFC ger oss en krönika att begrunda...
Nej, det är inte lätt att vara BoISare nu. Nyanserna av BoIS idag är mer än svart & vitt. Snarare fyra nyanser av brunt och lukten om den fanns skulle fungera som luktsalt för den mest omtöcknade BoISaren. Varje spelare som lämnar Landskrona BoIS, varje skada, varje match, varje förlust, varje nyhet sticker till i sinnena så det känns. Inte ens nyheter kring Landskrona BoIS som kan anspela på något positivt tycks göra någon inverkan på pessimismen. Det gör nästan ont att vara BoISare idag. Man får höra från olika håll vad som händer inifrån och man vet inte längre vad som är sant eller falskt. Mycket ska man höra innan man blir förvånad men en sak är säker. Det är något som är fel. Jag är inte man nog att sätta fingret på vad men det stinker! Jag hoppas innerligen att någon med hjärta, hjärna och en järnvilja kan ta steget in i Landskrona BoIS ledning (utifrån eller inifrån) och ta resan tillbaka till den tiden när Landskrona BoIS hade en utpräglad filosofi, ett mål, en vision av hur fotboll ska spelas på en fotbollsplan.
Man är, som BoISare, bortskämd med förmågan att hålla på samma lag trots alla motgångar både på och utanpå planen. Man är, som BoISare, förskonad från att läsa om läktarvåld i någon större skala i samband med matcher som Landskrona BoIS spelar. Man är, som BoISare, förskonad från massmedial uppmärksamhet i någon större skala kring Landskrona BoIS, åtminståne av positiv karaktär. Det är mycket som man är förskonad från, som BoISare. Man kommer dock inte ifrån det uppenbara. Att Landskrona BoIS troligen måste börja om från början. Jag skriver "troligen" för jag hyser hopp att om någon okänd galaktisk kraft existerar som för den goda viljans talan så ska rättvisa skipas och ordningen ska återställas. Men det är troligen det barnsliga i mig som talar. Landskrona BoIS är en liten förening jämfört med många andra. Det får man höra många gånger som BoISare i olika sammanhang. Förståeligt men man får tänka på vad man jämför med. I vissa avseenden är Landskrona BoIS den största föreningen i Sverige och andra avseenden den minsta föreningen i Sverige.
Kanske är min förmåga att skriva förnuftiga artiklar och krönikor kraftigt nedsatt efter tusentals inlägg i diverse forum kring fotboll och allt som hör därtill? Kanske är jag helt oförmögen att på ett realistiskt sätt se på den rådande situationen? Kanske jag inte ens borde yttra mig? Jag kan dock inte hjälpa att tankar om att allting kring Landskrona BoIS numera är "locket på" för att citera "Peter i Helsingborg". Det känns som Landskrona BoIS införlivat en diktaturstat i miniatyrformat som existerar i en rymd som omfattar Landskrona IP och i den driver styrelsen, eller åtminståne delar av den, en maktstat där ingenting är logiskt. Det är nästan skrattretande hur mycket man längtar efter positiva nyheter från Landskrona BoIS. Om livet tidigare var en öken, så var Landskrona BoIS en oas och det var länge sedan det frodades i den oasen. Landskrona BoIS är snarare en hägring. Du ser den, du längtar efter den. Du kan nästan känna hur skönt det är när du nästan är där och kan smaka segerns sötma, men så fort du når dit så är det borta!
Misströsta icke, ty att vara BoISare är att aldrig känna sann lycka. Jag fick en gång förklarat för mig vad skillnaden mellan glädje och lycka var. Glädje är kortvarig och intensiv medan lycka är beständig men mer utdragen glädje. Någon av dessa klingar inte rätt i mina öron som BoISare. Jag låter dig gissa vilken. Vi är förskonade från lycka för den existerar inte anno 2005. Istället får vi fokusera på den lilla glädje vi kan få. Vi tycks bli mätta av en derbyseger några dagar för att sedan jämra oss över nästa förlust. Kanske känner många supportrar igen sig i detta, eller är det bara min egen lidelse jag beskriver. Det är väl så det är att vara en supporter. Den lilla glädjen håller oss vid liv eftersom vi ser hägringen, långt borta. Den finns där och den smakar gott på avstånd!
Det var längesedan man fick läsa sköna krönikor som lovordade allt som var randigt men det är kanske inte så lätt i dessa tider av ondska. Kanske vi upplever vad man kallar botten och då finns det bara en väg och gå och det är väl förhoppningsvis uppåt. Men ve den som siktar på några högre höjder. Som BoISare är det nästan tabu att tala om övre halvan numera. Man har sina drömmar om hur långt det ska gå men för att nå dessa höjder måste finnas mer hjärta. Jag vet att mitt hjärta, om än blek så, är det randigt. Jag vet också att det finns BoISare med skarpare nyanser av svart & vitt än vad jag har. Men varför är det bara vi supportrar som har randiga hjärtan. Är det inte i Landskrona BoIS den ska vara starkast. Det är möjligt den är men tystnad och anonymitet tycks ha satt sitt fäste i föreningen. Vi blir serverade diverse föda likt små barn som går efter ett schema. Förrätten smakar gott, huvudrätten är lite besk och efterrätten vill vi slänga men det är för sent för den har vi redan svalt. Så känns det vecka ut och vecka in. vi hungrar efter positiva nyheter, vi hungrar efter något att tugga i oss.
Jag hoppas innerligt att hela detta bara är dålig dag och att jag vaknar imorrn och kan säga att den där krönikan jag skrev var det sämsta skräpet jag nånsin skrivit och läst. För så här är det väl ändå inte?
