Bortamatch in the time of corona
20 grader. Solen lyser när jag kliver på pendeln i Uppsala, som det ska vara en dag i mitten av juli. Men inget av allt det där andra som hör till, alla bortamatchens kännetecken, är som det ska vara.
Jag har åkt tåg till Stockholm en gång i samband med att det skulle spelas allsvensk match. Själv skulle jag någon annanstans, men alla tecken på fotbollsmatch i huvudstaden fanns där. Idag, den femtonde juli 2020, är avsaknaden av dem smärtsamt uppenbar. Inga högljudda grabbgäng med matchtröjor och maskeradfärg i ansiktet, inga omisskännliga pys-ljud från ölburkar som knäpps. Inga främlingar som kramas – vars enda gemensamma nämnare är kärleken till ett klubbmärke – just på grund av och tack vare den gemensamma kärleken till ett klubbmärke. Ingen på det här tåget ska dit jag är på väg. Ingen på det här tåget ska stå på en läktare och skråla ikväll. Det här är en bortamatch i coronapandemins tid.
Jag anländer till Solna. Rakt fram köpcentret Mall of Scandinavia, eller Westfield Mall of Scandinavia som det numera heter. Det är dock inte min slutdestination, jag ska istället drygt sju hundra meter till höger. Där tornar Friends Arena upp sig, Sveriges nationalarena. Skådeplatsen för Zlatan-bicicletas, Ola Toivonen-skott från mittlinjen mot Frankrike och stekheta Stockholmsderbyn. Historisk mark ändå, den där nationalarenan.
Ikväll kommer den stå tom, så när som på några journalister och fotografer. För att ens komma in måste det ansökas om ackreditering senast två dagar i förväg, och är man från så kallad ”supportermedia” har man tur om ens det räcker. Restriktionerna är stenhårda, med rätta. Är man mitt i en pandemi har man inte råd att chansa.
Kan man säga att något är på riktigt när dess viktigaste beståndsdel inte finns? Det känns onekligen surrealistiskt att vara på väg till en bortamatch i Stockholm och ingen jag känner ska dit. Ingen någon känner ska dit. Visst det är ju några från media där, men de räknas inte. Vi räknas inte. För även om jag är supporter i första hand och media först i andra, känns det svårt att vara ett hejande och sjungande fan när stolarna runt mig ekar tomma. Det här är en allsvensk match utan dess viktigaste beståndsdel. Det här är en säsong utan dess viktigaste beståndsdel.
Jag bestämmer mig för att ta en avstickare till köpcentret ändå. I jakt på ett apotek, på handsprit. Om avsaknaden av fans på läktaren inte är påminnelse nog om den pågående pandemin ligger alltid de senaste månadernas renhetsindoktrinering och gnager i bakhuvudet. Nåväl, efter ett negativt antikroppstest finns det anledning att fortsätta vara försiktig.
Efter en liten omväg är jag åter på väg mot kvällens Colosseum. Jag vandrar ned längs gatan som leder till arenan. Det är en gata som är så uppenbart byggd för att fyllas med flaggor, sånger och glädjerus. Jag tittar runt omkring mig och ser skuggorna av alla som brukar tåga mot arenan här, alla som brukar skråla ikapp med tusentals likasinnade. Ikväll är gatan tom.
Det tar lite tid att hitta rätt. Efter en tids letande finner jag mig dock vid mediaentrén, tillsammans med mer eller mindre alla som ska beskåda kvällens match. Vi är en brokig skara mediemän och mediekvinnor som samlats vid ingången i väntan på att släppas in. Efter några minuter öppnas en stor garagedörr som ikväll också agerar entré. Några vindlande korridorer och en trappa senare finner jag mig på pressläktaren. Jag tittar runt mig. Alla kvällens åskådare är inom en radie av några tiotals meter. Högtalarna spelar högre och högre musik, som i ett försök att distrahera oss från spökstaden på långsidan mitt emot.
Kvällen, i all sin märklighet, når sin botten strax innan avspark. Musiken har tystnat och spelarna står redo, domaren har visselpipan i munnen. Det nästa jag hör är hur kvällens tevekommentatorer välkomnar sina tittare. Ska man plocka ut ett ögonblick, ett moment som fångar och sammanfattar denna säsong, och allt det som kommit med den bättre än något annat, är det detta. Inte ett vackert mål, ingen framgångssaga, detta. Två kommentatorer som är det enda som bryter tystnaden inne på Sveriges nationalarena där det just ska spelas allsvensk fotboll.
Matchen drar igång. I takt med att matchuret tickar på sjunker långsamt temperaturen och det blir riktigt kyligt inne på Friends Arena. Jag börjar frysa. Det är ingen välspelad match, men det är en sådan där match där kampen är tillräcklig för att väcka en publik. Om det hade funnits någon. Nu finns det ingen att stå bredvid som kan frysa med mig. Ingen sång, inga ramsor, sådant där som kan värma en även de kallaste av kvällar. Det är bara jag, själv vid ett bord med min dator. Bakom mig sitter någon annan, själv med sin dator. Jag fortsätter frysa.
Det enda positiva är tygskynket som hänger längs ena kortsidan. Pandemin stoppar uppenbarligen inte AIK från att fortsätta kampen mot villkorstrappan. Det värmer ändå lite.
Kan man säga att något är på riktigt när dess viktigaste beståndsdel inte finns? Sirius förlorar och spelarna är besvikna. Men annars känns det inte som att någon egentligen bryr sig. De tomma stolarna bryr sig inte. Visst, spelarna bryr sig, och de är såklart en helt central del av allsvenskan. Men när fansen inte får vara där och bry sig, när allsvenskans viktigaste beståndsdel inte får vara där och bry sig, kan man då säga att det finns något riktigt att bry sig om?
Det känns som att matchen utspelats i ett parallellt universum, utan faktisk effekt på vår värld. Efter slutsignalen är allt precis som det var innan avspark. Inget har förändrats, inget har påverkats av matchens utgång. Det är som att tiden tog en paus, det spelades lite fotboll, och sen fortsatte tiden gå som om inget hänt. Jag är lite besviken på resultatet, absolut. Men det känns inte som att matchen betytt något. Några unga män sparkade på en boll i nittio minuter, men så mycket mer än så var det inte egentligen. Något går upp för mig och blir klart för mig på ett sätt det inte gjort tidigare: för att fotbollen ska vara något mer än en dess fysiska komponenter, för att den ska betyda något, måste det finnas människor där som den kan betyda något för.
Presskonferensen avhandlas, intervjuer görs. Beröm ges, gräset kritiseras och frågor lämnas obesvarade. Som det brukar vara. Men det är också det enda som är som det brukar vara. Jag vandrar tillbaka upp längs promenadstråket jag kom ifrån. En liten del av mig hoppas att jag ska ändå ska få se ett tåg av gulsvarta fotbollssupportrar flyta över asfalten från arenan mot pendeltågstationen. Det gör jag inte. Förutom en man som är ute med sin hund är gatan tom. Inte för att jag väntade mig något annat, egentligen. Men jag blir ändå besviken.
Jag går på tåget och beger mig hemåt. Vagnen är nästan full. Ändå är det bara jag där som just sett fotboll på riktigt. Inga bortasupportrar som förargar sig över domarens insats, ingen som högröstat försöker övertala främlingen bredvid om att den unge mittfältaren måste få starta nästa match. Inget av det allt det där som brukar vara. De andra i min vagn är på väg hem från jobbet, på väg för att träffa en kärlek, på väg att resa någon annanstans. Men ingen är på väg hem efter att ha upplevt allsvensk fotboll på nationalarenan. Jag ser fler ansiktsmasker än fotbollströjor. Det här är en bortamatch i coronapandemins tid.
