Division 1 Norra: Sandvikens IF längtar tillbaka till Elitfotbollen
År 1961 fick klassiska Sandvikens IF lämna Allsvenskan efter 13 poäng på 22 matcher. Sen följde en lång sejour i andradivisionen som slutade i mitten av 80-talet. Trots att man vid denna tidpunkt varit i princip bofast i de två högsta divisionerna tog man sig aldrig tillbaka till elitnivå. Men, efter ett antal tunga år i Division 2 återfinns gästrikarna nu som ett mittenlag i Division 1 Norra, med gott hopp om framtiden...
Sandvikens IF har spelat hela 21 säsonger i Allsvenskan. Enbart Landskrona BoIS har spelat fler allsvenska säsonger bland de föreningar som ligger i Division 1 inför 2019. Det lyckosamma 30-talet är klubbens främsta årtionde där man radade upp flera allsvenska säsonger. 50-talet blev sedan också ett minnesvärt årtioende. Därefter började SIF att tappa mark. I modern tid, närmare bestämt 2009, kom klubbens sämsta placering någonsin. SIF slutade på en sjätteplats i Division 2 Norra Svealand. Där fick det dock vara nog, och under 10-talet har man spottat upp sig; I år blev det en sjätteplats i Division 1 Norra, efter en stabil säsong i mittens rike.
Efter denna redogörelse ber jag klubbchefen Anders Eriksson beskriva hur det är att verka i en klubb som faktiskt befinner sig på 19:e plats i Allsvenskans maratontabell, men som samtidigt varit borta från den serien i 57 år. Vilken roll spelar historiken i klubbens strävan att ta sig allt högre upp igen?
- Vi pratar mycket om vår historia, och är stolta över den samtidigt som vi tycker att det är viktigt att påminna nya generationer om vilken klubb vi är. Jag tror att det är lättare att mentalt tro på att nå till toppen igen om man har gjort det förr. Vi firar 100 år i år, och har därmed fått anledning att blicka tillbaka och summera den tid som varit. Det har varit en bra historielektion för många i föreningen och utanför, men om vi är stolta över vår historia är vi än mer stolta över den förening vi är idag.
Bandyn gestaltad av Sandvikens AIK har varit en riktig tungviktare på orten i modern tid. 1997 tog SAIK ett SM-tecken, som blev starten på en framgångsperiod som håller i fortfarande. Nu är bandy förvisso en vintersport, men jag antar att vad gäller sponsorer, så är konkurrensen stenhård inom staden?
- Självklart är det en konkurrenssituation, och då SAIK varit i världstoppen under många år sätter de ju Sandviken på kartan även om bandyn som sport är liten. Vi har fått jobba som nummer två när det gäller sponsorer med mera, men vi känner att vi sakta har krupit ikapp SAIK. Tar vi ett steg upp till Elitfotbollen så är vi tillbaka som nummer ett i staden igen skulle jag påstå. Det är tuff konkurrens om företagen i hela distriktet, då Gästrikland är ett väldigt litet landskap som under många år har haft både fotboll, hockey och bandy på högsta nivå, till följd av Gefles, Brynäs samt SAIK:s framgångar.
Bortser vi från bandyn, så har SIF möjlighet att bli främsta fotbollsklubb i Gästrikland 2019 eftersom Gefles fall fortsatte ner i Division 1 Norra. Därtill ryktas det att de kommer ha en blygsam målsättning de närmsta åren. Hur skulle du beskriva den situation som uppstått vad gäller Sandviken och Gefle? Så sent som 2016 låg de i Allsvenskan, tre serier högre än SIF - men ibland går det fort inom lokalfotbollens ramar. Läget att ta täten inom Gästrikland är plötsligt ett faktum. Är ni redo?
- Vi har nog aldrig varit mer redo. Det är så klart tråkigt att Gefle åkte ur, då vi hellre hade kommit ikapp dom genom att gå upp, men nu har vi en chans för första gången sedan 80-talet att sätta oss i förarsätet, och det gör vi gärna. Vi har valt att bygga vår förening långsiktigt genom satsningar på organisation och bredd genom ett stort samhällsansvar. Vårt mål har hela tiden varit Svensk Elitfotboll för både damerna och herrarna, men när vi går upp ska vi vara bättre rustade än alla andra, och vi anser att vi är där i dagsläget. Vi är en välskött förening ekonomiskt, och det är det viktigaste för en långsiktig satsning.
Järnbruket har en historik roll för Sandvikens IF. Beskriv närmare hur det såg ut när klubben och järnbruket hade en framgångsrik korrelation, och publiken kunde glädjas åt toppfotboll på Jernvallen.
- Sandvik har alltid varit en viktig partner för föreningen, även om de förr i tiden kanske var än mer sammanfogade med oss. Då fick alla spelare jobb på Jernverket, men fotbollen gick alltid först. På 50-talet var ju spelarna de stora artisterna, och klubben lockade över 20 000 på matcherna. Men utan det starka företaget på orten hade det inte varit möjligt att vara där man var i så många år. Nu är vi på väg tillbaka, och Sandvik är även idag en mycket viktig del av Sandvikens IF genom stöttning av såväl vår fotboll som vår sociala verksamhet. Med dom som den stora partnern ser vi ljust på framtiden och skall försöka slå oss in bland AIK, Djurgården och Hammarby, vad gäller att ha både damer och herrar spelande på elitnivå.
Tränaren Pelle Olsson, som gjorde sig ett namn i Allsvenskan under åren med Gefle och Djurgården, värvades till SIF i oktober 2017 för att stötta dåvarande tränaren Stefan Lundin under seriens avslutning. SIF hade ett tag haft en kritisk tabellplacering, men knep nu 10:e-platsen, fem poäng före nedflyttade Vasalunds IF. Därmed var kontraktet räddat för klubben, som då var nykomling. Inför 2018 blev Pelle sedan huvudtränare i Sandvikens IF. Jag ställer några frågor till Pelle om året som gått.
Den gångna säsongen var alltså ett andraår för Sandviken i Division 1 Norra; En tiondeplats med 32 poäng följdes upp av en sjätteplats och 45 poäng *. Det ser ut som en stabil utveckling för en utomstående person, men vad var målet denna säsong?
(* Division 1-serierna utökades från från 14 till 16 lag mellan 2017 och 2018)
- Målet var att förbättra oss, samt att förbättra vår placering. Vi ville hamna på övre halvan, så den målsättningen klarade vi av.
Ett tag låg ni relativt högt upp i tabellen, plötsligt var en kvalplats inom räckhåll under några veckor. Vi konstaterar att Västerås SK och Syrianska försvann uppåt medan ett lag, Gefle, kommer ned från SuperEttan. Serien blir gissningsvis på förhand enklare, och man undrar om ni i SIF tror på toppstrid 2019?
- Klubbarna i Division 1 brukar ha ganska stor omsättning, så det är svårt att säga redan nu hur slagstyrkan blir hos de olika lagen. Vi själva hoppas hålla truppen så intakt som möjligt, och då blir det naturligt att vi också vill ta ett ytterligare steg och blanda oss i toppstriden på allvar. Våra första åtta omgångar under årets säsong var för poängfattiga för att det skulle räcka i år.
Nämn några spelare som varit viktiga, dels några år bakåt i processen att ta upp Sandviken till Division 1 igen, samt de som visat framfötterna och bidragit till årets sjätteplats.
- Vår lagkapten Olof Mård, som kom tillbaka från Gefle 2015, har varit en viktig spelare under resan från Division 2. I år har nyförvärvet Emil Bellander, tidigare Gefle och Åtvidaberg, varit framträdande. Men även Rasmus Lindgren (från Kvarnsvedens IK och Division 3), samt York Rafael (tillbaka från Värnamo på lån) som kom in under sommaren har givit laget ytterligare spets avslutar Pelle Olsson.
Sandvikens IF är på väg uppåt i och med årets sjätteplacering i NorrEttan.
Jag frågar Anders Eriksson hur det gick till när man bestämde sig för att vända sig till en så välmeriterad tränare som Pelle Olsson under hösten 2017. Man kan fråga sig hur ofta en Division 1-klubb lyckas med att plocka in någon som i närtid gjort över 10 raka säsonger som Allsvensk tränare?
- Vi hade haft kontakt med Pelle under säsongen 2017, då vi visste att han var ledig samtidigt som vi satt med en flerårs-vision att ta klivet upp till Svensk Elitfotboll. Det målet skulle en meriterad tränare som Pelle kunna vara med och bidra till. Då Pelle hade några fler alternativ, dröjde det till slutet av säsongen innan vi kom överens om att han skulle ansluta och tillsammans med Stefan Lundin ta arbetet vidare. Pelle var med som ett bollplank till Stefan redan innan han klev in som huvudtränare, och med våra ambitioner för även en ungdomsakademi, blev det en väldigt bra lösning med Pelle och Stefan (som tog rollen som assisterande tränare) när de tog ett helhetsgrepp om vår fotbollsutveckling för såväl seniorer som juniorer.
Går vi tillbaka till 2013, så hade Sandviken en "delad säsong" där ni å ena sidan fick uppmärksamhet i hela landet för att ha slagit ut AIK i Svenska Cupen (med 3-2 efter förlängningsmål av Andrew Stadler), men å andra sidan förlorade bottenstriden mot Valsta Syrianska, AFC United och Västerås SK. Något som gjorde att den dåvarande Division 1-sejouren stannade vid enbart två år. Vad tog ni med er från 2012-13 som ni kan dra nytta av den här gången i NorrEttan?
- Vi var en helt annan förening 2013 med färre ben att stå på, samt att vi inte var lika konsekventa och strukturerade i vårt arbete kring elitverksamheten som vi är nu. Vi har sedan dess jobbat med ett långsiktigt mål att gå upp när hela föreningen är redo, och har de senaste fem åren jobbat mycket med utveckling av organisationen. Därtill har vårt stora sociala ansvar som gjort oss starkare som klubb. Vi har sagt att när vi går upp ska vi vara organisatoriskt lika starka, eller starkare än alla vi skall konkurrera med. Det var vi när vi senast gick upp från Division 2 Norrland år 2016, och det anser vi att vi är idag för att även ta nästa steg.
526 personer landade SIF:s publiksnitt på i år. Det innebär en åttondeplats bland samtliga Division 1-klubbar. Västerås SK, Mjällby och Åtvidaberg låg lite för sig själva med fyrsiffriga noteringar, men då har till exempel MAIF och ÅFF noterat fem allsvenska säsonger var under 10-talet, medan ni själva har pendlat mellan Division 1 och 2 under samma tid. Hur mycket folk bör Sandvikens IF locka i Division 1 i ett längre perspektiv?
Vi har alltid haft ett stort intresse för fotboll i Sandviken, och vi har legat i topp gällande publiksiffror även om de sjönk lite i år. Vi bör kunna ligga på strax under 1 000 i snitt på våra matcher. Vi har i dagsläget en begränsning i vår arena som bara har 670 sittplatser under tak så det är en prioriterad fråga för att öka vårt snitt; Fotbollsintresset finns avslutar Anders Eriksson.
Ja, Sandviken verkar sannerligen inte ha gett upp, trots att man varit utanför Svensk Elitfotboll sedan det snöpliga målskillnadsavgörandet i Division 2 Norra, hösten 1986. Då utgjorde två stycken Division 2-serier nivån under Allsvenskan, och den gången slutade Örebro SK, Enköpings SK och SIF samtliga på 21 poäng i en 14-lagsserie. Enbart ÖSK fick förnyat kontrakt, medan ESK och SIF följde med jumbon Ope IF ner i Division 3...
Men Jönköpings Södra var i en liknande situation, när Olle Nordin (också en rutinerad tränare) kom in i bilden inför säsongen 2003. Då hade J-Södra varit nedanför eliten sedan 1986, och befann sig likt Sandvikens IF i tredjedivisionen. Med Nordin vid rodret tog sig smålänningarna upp till Svensk Elitfotboll via ett lyckat kvalspel mot Bunkeflo IF, hösten 2005. Exilen stannade alltså på 20 år, men då skall man komma ihåg att J-Södra bottnade mer än vad Sandviken har gjort. Några år på 90-talet spenderade man så långt ner som i Division 4-träsket. Inför 1998 så låg man en serie under lokalkonkurrenterna i IF Hagapojkarna. Utöver det befann sig Husqvarna FF och IK Tord två serier högre upp - men sedan flyttades J-Södra upp två år på raken, 1998 samt 1999, vilket gav framtidstro och dämpade lidandet.
Och Sandvikens IF går alltså in på sitt 33:e år i exil från elitfotboll. Något som givetvis kan tyckas smärtsamt länge för de trogna supportrar som var med när man tillhörde eliten senast, men man gör det uppenbarligen med framtidstro, en rutinerad tränare, samt ett grönvitt småländskt exempel att följa efter när det kommer till återkomster...
