"Framtidens ÄFF" - del 4.
Han var nära att slängas ut ur sin moderklubb och hindrades att träna med de äldre. Han fick ett ultimatum och bestämde sig för att ta till vara på sin talang. Nu är han på väg mot oanade höjder. – Att gå från U17 till A-laget… Det är det enda jag tänker på, säger Michael Babier. Träffa killen med fotbollen i blodet – som tänker charma en hel fotbollsserie.
Vädret är som det brukar vara nuförtiden – allmänt nedstämmande. Idag har regnet konkurrerat ut snön, samtidigt som blåsten åter tagit vid. Det är dock inget jag nämnvärt funderar över. Istället tänker jag på den kille som i detta nu kommer in genom caféets dörringång i sin totala glädje med en träningsbag hängande över axlarna och några klassiska träningsbyxor á la Adidas i lagom radie jämfört med kroppens mittpunkt. Harmonin, finessen och nyfikenheten verkar vara på topp hos Michael Babier. Det finns det sannerligen anledning till att vara…
Den 13 maj 1994 föddes en kille vid namn Michael Babier av ghananska föräldrar i Sverige. Ungefär sju år senare började denna kille lysa upp fotbollsplanerna på Ängelholms IP med sin sanslösa fotbollstalang.
– Jag älskar att spela fotboll, säger ”Mike” samtidigt som han tar en slurk av sin varma Chai Latte.
Han berättar att vägen från att vara en så kallad ”supertalang”, till att bli den spelare som idag tillhör ett lag som för några månader kämpade om allsvensk plats – inte varit spikrak.
– Jag var nära att bli kickad, säger Michael.
Tillsammans med en annan spelare från laget kallades han in till sportchefens kontor.
– Det spreds en massa rykten om att -94:orna bara ställde till med skit.
”Mike” berättar att han var en av frontfigurerna och när han beordrades att gå in på sportchefens kontor var han otroligt nervös.
– Han satt där vid sin dator och sa ”Babier, vad händer?”. Jag sa ”jag vet inte” och sen sa han att jag fick en chans att förbättra mig.
Mat, sömn och kramp
Detta var sommaren 2010. Nu – i början av 2012 – är han nyuppflyttad till A-laget och har dessutom fått ordning på det som faktiskt kunde gjort att ÄFF mist en av föreningens största talanger genom tiderna.
– Jag lovade mig själv att ta tag i det och bruka allvar. Jag beter mig bättre nu, säger ”Mike”.
Tidigare kunde han ådra sig gula och röda kort på grund av onödigt tjafs. Det är förgången tid – likaså de bristfälliga kost- och sömnvanorna.
– Nu har jag lagt upp ett schema som jag går efter. Så nu har jag koll på maten och sömnen. Innan hände det att jag vaknade för sent och inte hann äta innan matcherna.
När kosten inte var i balans sade kroppen ifrån – krampen anlände.
– Ja, jag fick ofta kramp och kände att jag inte orkade spela en hel match, förklarar ”Mike”.
Numera går han upp halv sju och äter frukost vid sjutiden. Därefter går bussen mot Helsingborg och Filbornagymnasiet där ”Mike” går en treårig fotbollsprofil.
– Det är jättebra, säger han.
En av tränarna är även instruktör i Ängelholms FF, nämligen Mikael Lindgren.
– Jag tycker att han är väldigt duktig, säger ”Mike”.
Showdansen blev räddningen
Bakgrunden till varför Michael Babier valde Filbornagymnasiet i Helsingborg framför Rönnegymnasiet i hemstaden Ängelholm grundar sig främst på två saker:
– Först kom jag inte in på Rönne, utan var reserv. Sen var jag sur och kände att jag ville byta miljö.
Att den jämt glade Michael Babier skulle kunna vara sur blir här ett faktum när han berättar om besvikelsen när några av hans lagkamrater fick chansen bland de äldre spelarna. Själv fick han stanna kvar i sitt ordinarie lag.
– Jag utvecklades inte. Jag stod still eftersom jag inte fick nån bra träning, säger ”Mike” med en lite mer allvarlig tongång som ställer sig i kraftig kontrast till hans ständiga leende och härligt ”klacksparksaktiga” attityd.
Han var sur på hela situationen och kände att det fanns få saker som kunde återupprätta saken ifråga. Samtalet med sportchefen var en vändning. En annan var när han fick chansen med de ett år äldre killarna i Pojkallsvenskan. Dansen blev en räddning:
– Jag skulle ha vårshow med dansen på lördagen och vi hade match samma dag. Så jag bad om att få skippa matchen eftersom det skulle vara min sista vårshow och då fick jag istället chansen på söndagen med -93:orna.
”Mike” fick starta och tog tillfället i akt.
– Efter första halvlek sa tränarna att jag hade gjort en riktigt bra halvlek och att jag skulle fortsätta spela i andra, även fast jag själv trodde att jag bara skulle få spela en halvlek.
Med andra ord presterade en finessrik ”Mike” alldeles för bra för att åsidosättas. Däremot kom den där sablans krampen på tapeten igen och han kunde inte fullfölja hela matchen. Men även solen har sina fläckar.
– Efter den matchen spelade jag med -93:orna resten av säsongen, säger ”Mike”.
"Älskar honom!"
Det här med dansen är, trots framgångarna på det gröna fältet, ytterst intressant. ”Mike” berättar att han började dansa i femte eller sjätte klass och såg det mest som en kul grej utöver fotbollen.
Frågan är hur mycket dansen har hjälpt fotbollsbiten?
– Dans är ju mycket rörelse och väldigt mycket stretch. Så jag tror jag har en fördel där med stretchingen, att jag inte fått en massa skador och sånt. De kunde liksom stretcha i tio minuter… skrattar denne sköne lirare.
Tilläggas bör också att ”denne sköne lirare” var en mycket kompetent dansare.
– Det kändes som att man var lite känd. Folk kom fram och sa: ”Är det du som dansar så bra?”.
När fotbollen tog mer och mer tid fick dansen läggas åt sidan och satsningen mot eliten tog vid.
– Jag hade inte varit där jag är nu om jag inte hade haft Rune (Rune Olsson, ungdomstränare i ÄFF, red. anm.) och Ola (Ola Möllersten, ungdomstränare i ÄFF, red. anm.). De lärde mig passa bollen och till slut fattade jag, säger ”Mike” med glimten i ögat.
En annan tränare som har stor påverkan på Michael Babiers fotbollsliv är den tränare som till mångt och mycket upptäckte den krullhårige lille stora liraren i tid. Nämligen A-lagets tränare Jocke Persson.
– Jag älskar honom! Han är social och så himla skön. Han vet hur man får oss spelare att må bättre och han lämnar mycket ansvar till oss, säger ”Mike” och fortsätter:
– Alla gör misstag och även om man gör det så kan man höra Jockes röst längs sidlinjen och då blir man pigg igen.
Historiskt SMS
För det var ju faktiskt så att Jocke Persson var den som visade stort förtroende, och sedermera lyfte upp Michael Babier i A-laget. Debuten skedde i november mot Ramlösa Södra FF – efter en träningsvecka som ”Mike” till en början bara trodde var ett skämt.
– Jag fick SMS av Markus Tilly (f.d. U21-tränare i ÄFF, red. anm.) men trodde bara att han skojade. Jag läste det tio gånger innan jag förstod, säger ”Mike” samtidigt som han tar upp mobiltelefonen och läser upp ett redan nu klassiskt SMS:
- ”Träning med A nästa vecka med start måndag 16.00. Skicka tillbaka så jag vet att du fått det. Lycka till. Markus.”.
”Mikes” karakteristiska leende sprudlar i detta nu och han fortsätter smått exalterat att tala om SMS:et:
– Ett sånt SMS gör man sig inte av med, säger han med ett leende.
Efter obalans gällande kost och sömn, samt oenigheter inom det egna laget hände nu något ofantligt stort i Michael Babiers karriär.
– Jag tänkte: ”Nu händer något med livet”.
Debutmatchen spelades i Helsingborg på Hedens konstgräsplan mot Ramlösa Södra FF.
– Jag fick gå ut med kramp då också, skrattar ”Mike”.
En vecka efter A-lagsdebuten väntade en andra match, denna gång mot Lunds BK.
– Jag var mer nervös mot Lund än mot Ramlösa.
Varför?
– Det var på hemmaplan, mer folk. Mamma, kompisar och media.
Nervositeten visade sig däremot inte nämnvärt när matchen väl drog igång och efteråt nämndes han i tidningen.
– När man såg något om ÄFF förr så brydde man sig inte. Men nu, det räcker med minsta lilla, så är det riktigt roligt. Det är ju mitt lag, säger en nöjd ”Mike”.
Vi kommer in på hur det är att komma in som yngling i ett seniorlag fyllt med erfarna vinnarskallar.
– De äldre är på oss ganska mycket. Men det är inget jag bryr mig så mycket om. Kanske vill de hjälpa oss, kanske känner de konkurrens.
Han nämner Robin Nilsson, Lester Dewee, Robin Simovic och Omid Nazari som de ”skönaste”. Den förstnämnde är en klar favorit:
– Haha, när Robin springer där och skriker på oss och sig själv – han är så himla skön!
Vilka fotbollsegenskaper är det som tagit dig till A-laget?
– Accelerationen är riktigt bra. Sen är det väl tekniken, säger ”Mike” försynt och fundersamt.
Vad behöver du främst förbättra?
– Passningsspelet och att våga göra saker - typ som att dribbla eller ta avslut.
Han säger att han hoppas kunna konkurrera både som ytterback och yttermittfältare.
– Jocke och de andra har sagt att jag kan användas på både ställena.
Tidigare såg han sig främst som en yttermittfältare, men tiderna förändras:
– Nu ser jag mig mer som ytterback.
Glädjen signerade
Landslaget är numera ett givet samtalsämne i Ängelholms FF, efter att ”Mikes” lagkompisar Albin Subasic och Michael Baggner blivit kallade till ett antal läger för pojkar födda 1994. Men det undgår inte ”Mike”.
– Det är inget jag tänker på. Karriären i ÄFF kommer först och främst.
– Men om jag får chansen så tar jag den.
Att redan som tonåring komma med i Ängelholms FF:s A-lag lär säkerligen vara en fördel för vårt talangfulla vidunder när förbundskapten Claes Eriksson funderar ut nästa uttagning. För det är ju så att ”Mike” har tecknat sitt avtal som betald fotbollsspelare i klubben.
– Egentligen var inte kontraktet så bra som jag hade hoppats på. Men jag var så glad att jag ville bara skriva på, säger ”Mike” likt en skinande sol.
"Var på tiden"
Han berättar att han blev väldigt överaskad över att få chansen i A-laget.
– Det är helt otroligt. Jag gick från U17 till A-laget, helt sjukt, säger ”Mike” och flinar.
Det är nämligen så att han startade förra säsongen i U17, fick chansen i U21 under sommaren och sen… ja det är som vi brukar kalla ”idrottshistoria”.
– Jag kände att ”Yes, nu har ÄFF fattat”. Det var på tiden. Det är många som varit riktigt bra men inte fått chansen.
Nu väntar en ny säsong, fullt med utmaningar, i en elitklubbs seniorlag.
– Jag ska visa att de inte gjorde fel när de lyfte upp mig. Jag ska visa att jag förtjänar min plats, säger ”Mike”.
Han säger att han ”måste göra det bra” och alltid ge det där lilla extra.
– Eftersom jag är liten så måste jag visa att jag inte är klen.
Kusiner i Premier League
Längtan till när serien drar igång är stor. Dessutom är målen utstakade:
– Jag siktar på att starta så många matcher som möjligt.
Han förklarar att han har stor respekt för den ordinarie högerbacken Mikael Dahlgren och yttermittfältaren Martin Andersen.
– Shit, dom är riktigt bra alltså!
Två andra spelare han hyser respekt för är Martin och Marcus Olsson i Blackburn Rovers. Vilket inte är särskilt märkligt:
– Vi är halvkusiner. Jag har varit och tittat när de har spelat någon gång, men jag minns inte när det var.
Plötsligt utbrister han ännu en gång:
– Jag längtar så mycket till Superettan drar igång alltså… Jag ska visa dem, att jag håller, säger en förväntansfull och ytterst glad ”Mike” Babier.
Självklart är killen glad, han har ju chansen att charmera och underhålla en hel fotbollsserie. Självklart är ÄFF också glada, de har ju en kille som i princip kan gå hur långt som helst. Det är så självklart.
***
Fyra standardfrågor till alla medverkande i ”Framtidens ÄFF”:
Vad äter du till frukost?
– Jag älskar havregrynsgröt och äter det och två mackor.
Bästa fotbollsminne?
– Jag har två bästa fotbollsminnen. Det ena är Vimmerby när vi var 10 år eller något. Vi vann turneringen, de andra två lagen blev tvåa respektive femma. Ett annat starkt minne är Future Cup i Göteborg, där vi vann och jag fick pris som ”Matchens lirare” i finalen. Det var en riktigt bra turnering där vi mötte riktigt bra lag.
Vem är din förebild?
- (Tänker länge...) Roberto Carlos får det bli men jag vet inte varför.
Vad gör du om tio år?
– Om jag brinner lika mycket för fotbollen hoppas jag att jag spelar utomlands.
