Lundblad: Verdens Flinkeste Mand har lämnat, avtrycken från Álvaro finns kvar
Álvaro Santos hyllades på Olympia. Han lämnar ett tomrum efter sig, men också ett tydligt avtryck som förebild både på och utanför plan.
Så har han gjort sitt sista framträdande på den största av scener, Álvaro Santos. En hyllning som aldrig ville ta slut blev tacket till vår tids kanske mest populäre HIF:are. För tredje gången på fem år fick Olympia-publiken stå för en avtackning av en riktigt stor HIF-spelare.
2012: Erik Wahlstedt.
Han var en vanlig strävsam medborgare. En HIF:are som råkade vara från Stockholm och som råkade gilla fotboll. Som hade råkat ta klivet ned till fotbollsplanen där han gjorde det svåra enkelt och motståndarna till intet. Det var ungefär så det kändes i alla fall. Efter matchen mot IFK Göteborg hösten 2012 var han efter 14 HIF-säsonger klar och då klev han upp på läktaren igen. Med ordentliga applåder i ryggen från Olympia-publiken som uppskattade sin pålitlige evighetsmaskin. Under matchen mot BP förra veckan såg jag honom stå och applådera på läktaren. På Östra. Så passande för den lågmälde och exemplariske fotbollshantverkare som Álvaro idag utnämnde till sin bäste medspelare i HIF.
2009: Henrik Larsson.
Världsspelaren. En av nordvästra Skånes två största fotbollsspelare någonsin tackades av efter en förlustmatch mot Djurgården. Det här var en mer välregisserad avtackning av bygdens store son som vi såg. Sten-Inge Fredin talade. Sir Alex Ferguson, Zlatan Ibrahimovic och Wes Brown syntes på storbildsskärmen. Henke höll ett tal själv. Det var nästintill slutsålt på Olympia, trots en horribel höst och sämre väder. Det var ett storartat slut värdigt en mästare.
2014: Álvaro Santos
Dagens avtackning av Álvaro var någonstans mittemellan. Álvaro var så oerhört stor i det tidiga 00-talets HIF. Banerföraren för en klubb som gled allt längre ned i allsvensk mittenvälling och ekonomisk kris. Samtidigt som han helt enkelt var bäst. Han kombinerade sin stjärnstatus med en Wahlstedtsk vanlighet i den mån man kan ha en sådan, när man är seriens bäste anfallare. Alltid ödmjuk och korrekt. En förebild på alla sätt. Han kom tillbaka när vi nästan hade slutat hoppas och blev en nyttig inhoppare. Men fortfarande med stjärn- och ikonstatus intakt. Oavsett speed alltid den smartaste killen på plan när det kom till spelintelligens. Och fortfarande en förebild som nu engagerade sig i projekt som Fri fotboll, som främjar spontanfotboll för barn i Helsingborgstrakten. I omklädningsrummet var han en ständig påminnelse till HIF:s unga om att hårt arbete lönar sig - jobbar man hårt kan man komma från knappa förhållanden i en brasiliansk miljonstad och bli störst i Helsingborg.
Nu flöt jag in på alla möjliga aspekter av Álvaros storhet, men det jag ville säga var att avtackningen idag kändes som en blandning av Wahlens och Henkes. Av någon anledningen var den inte lika välregisserad från klubbens sida som Henkes, men det gjorde också att den kändes genuin och folklig. Det var HIF:s stora stjärna som tackades av. Varken mer eller mindre. Álvaro gav bort sina skor och gick runt Olympia och lät HIF-publiken hylla honom en sista gång. Fick kramar och applåder tillbaka. I tjugo minuter. Något alla som var på plats kommer att minnas länge.
Själv stod jag kvar på pressläktaren och tittade på. När hyllningarna började ebba ut klev jag så in för att bevittna Roar Hansens och Hasse Eklunds presskonferens. Det visade sig att den redan var över. Pressrummet nästan tomt. Eklund intervjuades av Aftonbladets Johan Flinck. Roar stod ensam vid ett fönster i ett hörn. Tyst och stilla bevittnade han hur Álvaro tog emot hyllningar framför västra läktaren. Jag tror att Roar i den stunden var till en tredjedel stolt chef, till en tredjedel fotbollsarbetare i kollegial beundran av summan av en storartad karriär – och till en tredjedel HIF-supporter.
Vad tänker du när ser detta?
- Man får ju de hyllningar man förtjänar.
Roar berättar den vanliga historien om den hårt arbetande och ödmjuke Álvaro.
- Framför allt är han en helt fantastisk människa.
En människa som kommer att lämna ett tomrum efter sig i omklädningsrummet.
- I sin person är han lugnande på allt och alla, både på tränare och spelare. Jag gillar hans tjurighet också. När han inte varit med i startelvor så har han tjurat som fan. Det tycker jag är härligt, han har haft en jävla motivation och inte tyckt att han varit för gammal för att spela i allsvenskan eller så. Det är den drivkraften som tagit honom dit han är.
Och kanske en stor förebild för dagens unga HIF-spelare och unga nordvästskåningar överlag. Álvaro har aldrig fuskat med träningen. Redan som liten pojke bestämde han sig för att träna hårt – varje dag.
- Det finns en hel del unga svenska spelare som har mycket av lära av en brasiliansk äldre fotbollsspelare. Som har varit en pojke som har drivits och jobbat hårt och tränat. Matcherna är ett prov och det utvecklar också, men jag gillar hans träningsattityd, säger Roar.
Roar Hansen fortsätter att prata om HIF:s fina form och resan från vedervärdig vår till hyfsat härlig höst. Men idag hamnade hela den berättelsen i skymundan. Idag sa HIF farväl till en unik spelare, slutet skrevs på en saga som egentligen från början var för osannolik för att skrivas.
I en tid då det fanns en eller två brassar i hela Allsvenskan kom en kille från Belo Horizonte till Helsingborg, i tron att han skulle hyras ut till Rosenborg (se Tomas Nilssons utmärkta intervju på hd.se om detta). Han råkade trivas här, råkade vara extremt bra, råkade vara ”Verdens Flinkeste Mand” (han kallades så i FCK, ”världens trevligaste man” alltså) , blev störst, blev banerförare, lämnade för att rädda klubbens ekonomi. Sedan han kom han tillbaka, vann allsvenskan, cupen och supercupen. Kvalade nästan in till Champions igen. Fortfarande Verdens Flinkeste Mand, fortfarande ett föredöme på alla sätt. Nu åker han tillbaka till Belo Horizonte för att ge fler möjligheten att göra samma resa. I Nordvästra Skåne sitter avtrycken från Álvaro Santos kvar.
Här har han förhoppningsvis inspirerat många framför TV-apparaterna och på läktarna till att ta efter hans sätt att föra sig, liksom till att anamma insikten om att hårt arbete lönar sig. Och förhoppningsvis har även några blivande HIF-stjärnor tagit intryck. I omklädningsrum och på andra ställen.
Roar:
- Det blir ett tomrum efter honom. Personen Alvaro Santos… Han är otrolig.