Måndagens guld gav mig tillbaka en bit av mitt liv jag trodde var förlorat
Måndagens guldmatch blev en otroligt känslosam sådan. Förmodligen den mest emotionella matchen jag någonsin har beskådat på stadion.
Att vi i Malmö vinner SM-guld hör, som bekant, inte till ovanligheterna, men med det sagt kan jag inte påstå att det känns som att det finns en mättnad. Varken hos klubben som sådan, eller bland oss supportrar.
Personligen betydde måndagens guld lite extra av många olika anledningar. Under fyra långa år kunde jag inte ta mig till en enda match – varken hemma eller borta. Eller kunde, kunde jag såklart, men mina hjärnspöken satte stopp. Fängelset som var min ångest och depression var för kraftig, vilket har gjort att jag har missat flera fina matcher och guld på plats under de senaste åren.
Lägg därtill att året som sådant har varit extremt tungt på ett personligt plan. Min mamma, som jag stod enormt nära och alltid gick på matcherna med, gick hastigt bort i juni efter att ha kämpat mot en aggressiv hjärntumör. På hennes begravning spelade vi; ”Ingen himmel är så blå som min” på orgeln när ceremonin var över. Många gånger under året har livet känts hopplöst och det har funnit perioder då jag har haft en känsla av att jag inte vill leva längre. Lyckligtvis har familj och vänner alltid funnits där. Och såklart Malmö FF.
Varje gång jag går på fotboll numera så tänker jag på mamma, det är omöjligt att inte göra det. Även om jag såklart har blivit glad, när vi vunnit matcher, under säsongens gång har den där euforiska känslan inte funnits där. Jag minns att när jag började gå på fotboll en gång i tiden var det just den där specifika, spontana och ohämmade lyckokänslan som gjorde att jag blev besatt av att gå och se Malmö FF spela boll. Ingen annanstans kunde jag uppleva samma känslor, gemenskap, glädjerus och eufori.
När 2024 inleddes började jag att gå på fotboll igen efter fyra års frånvaro. Det gick att ta sig dit, även om ångesten har varit en ständig följeslagare. Det är fortfarande en enorm kraftansträngning att ens ta sig till matcherna och ett konstant krig med hjärnan om att det faktiskt är möjligt att genomföra det. Som en inre konflikt som aldrig vill tystna.
Mamma orkade inte gå på någon match under våren och blev succesivt sämre och sämre. Trots att jag var tillfreds – och glad att återigen kunna gå på matcherna kändes det inte riktigt på samma sätt som förut. Den djupa glädjen var inte där som förr efter vinsterna. Givetvis hade livets tuffa omständigheter sin involvering, annat vore såklart konstigt, men sakta men säkert började jag känna att kanske kunde jag inte känna samma känslor längre som jag en gång i tiden hade känt?
Jag kände mig, under en period i somras, nästan likgiltig. Seger eller förlust, vad spelade det egentligen för roll? Jag började tro att år av ångest och depression, och därefter sorgen över mammas bortgång hade tagit bort min känsla att kunna känna riktig euforisk glädje igen. Att vakna upp efter en seger och känna mig lycklig.
Detta trodde jag, fram tills i måndags. Det blev en nervös match och när Göteborg gjorde 0-1 kändes det tungt. Men när målen föll under den andra halvleken kände jag samma känslor igen. 1-1 – lättnad och glädje. Lite senare 2-1 och fullkomlig eufori. Jag kan inte minnas när jag senast jublade lika mycket över ett mål som vid Bolins under måndagskvällen. Det måste ha varit väldigt många år sedan. Att få jubla, kramas och omfamnas i en gemensam kraft är så otroligt förlösande för hela ens själ.
När slutsignalen ljöd brast det för mig. Tårarna rann längs med kinderna och jag tänkte såklart på mamma. Hon skulle varit där, på ståplats, och fått uppleva ytterligare ett guld. Hon hade varit så glad, så lycklig. Alla år som vi kämpat mot all skit, ångest, sjukdomar och elände. Hon hade verkligen förtjänat att få se Malmö vinna guld igen.
Någonstans vill jag ändå tro att hon var där tillsammans med mig och om hon tittade ner ifrån himlen var det verkligen riktig sann, ohämmad, glädje som hon fick se. En glädje och lycka jag inte trodde att jag skulle kunna känna något mer. När jag stod där på läktaren kunde jag se hennes leende framför mig när jag slöt ögonen.
När jag promenerade hem ifrån stadion, i höstmörkret, insåg jag att det var längesedan som jag senast hade haft samma känsla i kroppen. Att få dela glädjen med mina medsupportrar och vänner på läktaren är det finaste som finns. Jag har lärt känna många underbara människor på stadion genom åren och många av dessa fick jag glädjen att ge en guldkram under måndagen. Många av er som finns på läktaren är en stor anledning till att jag fortfarande står här idag. Ni vet vilka ni är och ni betyder enormt mycket för mig. För det är jag evigt tacksam. Flera av er har dessutom blivit goda vänner.
Det går bara att konstatera att vissa segrar betyder mer än andra. Vissa guld glimrar starkare än andra. Måndagens match gav mig tillbaka en del av mitt liv som jag trodde var förlorat.
