Tottenham - Liverpool0 - 0
Hyfsad start på allsvenskan
Källströms konstverk bländverk i trevlig match. 6–0 på två matcher för "Lukebys" gäng.
All right! Djurgårdståget rullar igen och det rullar tungt, dundrande, det yr gnistor om rälsen och bara en sak är säker: tågets slutstation. Ny säsong, nytt liv. Halmstad dröjde sej kvar på spåret och straffades med att köras över.
Det är så satans vackert att gå på fotboll på Stadion. En våryr sol gör det ännu vackrare; fullsatta läktare och intensiva matcher fulländar upplevelsen. Och så Kim Källström. Med den pojkens fotbollsspelande närmar sej helhetsupplevelsen konsten, med dess sätt att bryta ut det sköna, det viktiga ur existensens råmaterial. Mot Halmstads bollklubb var han igen i huvudrollen och med en knallhård frispark gav han hemmalaget ledningen efter en kapp halvtimme. Inte mycket hade hänt dessförinnan.
Men det var rätt intensivt. Det var lite premiärstämning, och lite som att komma tillbaka till favoritbaren och upptäcka att det blivit ännu bättre musik, ännu högre stämning och en massa nya roliga människor utöver dem man redan kände. Gammalt men nytt. Och så den där knallblå himlen som fond.
Det var en riktig match med tävlingskaraktär. Det fanns en spelare att tycka väldigt illa om, Sharbel Touma, och det var kapningar, krockar, en rätt darrig domare och trångt på de i år ännu större klacksektionerna.
Igor Sypniewski kan visa sig vara ett smart nyförvärv för Halmstad. Man anar kvaliteter hos den här smått elegante anfallaren, uppbackad av Touma och Magnus Andersson i ett i allsvenskan allt populärare modifierat 4–5–1-spel, alternativt 4–3–3. Att det heliga fyrafyratvå börjat naggas i kanten kan nog tillskrivas Djurgården, och Sundsvall till viss del, även om deras variant känns mer norsk än rolig.
Denne Sypniewski, alltså, bjöds på ett friläge av en lite slarvig Markus Karlsson som drällde på ett ovanligt lojt sätt. Andreas isaksson verkade lämna dörren öppen för en chipp, men sträckte ut sin liggande kropp så pass att bollen inte kunde passera. Det var en mycket viktig räddning; 1–1 och Jonas Thern hade kunnat gräva nya skyttegravar.
I andra halvlek intensifierades trycket och tempot i matchen ytterligare. Det var hyfsat välspelat på en för årstiden bra gräsmatta och även om Källström spelade lite för svårt ibland var han hela tiden med på det där Källströmska sättet. Han vet inte vad ”försvinna ur matchen” betyder. Närvaro är nyckelordet.
Topparna i ett klart habilt hemmalag var ytterbackarna, Källström, delvis Johan Arneng och Andreas Isaksson, som stod för en helt felfri insats.
Samuel Wowoah var också bra. Hans frambrott på vänsterkanten rörde om, särskilt i andra halvlek när hans bevakare börjat tröttna. Efter nästan 70 minuter nådde en annan vänsterkantsfuries, Mikael Dorsin, fina inspel Andreas Johansson, som lugnt bredsidade in 2–0 strax innanför straffområdet.
Sedan blev det så där härligt lagom hätskt så att publiken tände till ordentligt några gånger. Inkonsekvent dömande och irriterade spelare var bränslet och gnistan oftast Sharbel Touma.
Men när dammet lagt sig och man börjat se klart var det inte en särskilt dramatisk eller häftig eller ovanlig match. Det tycker man ofta när man står där och ÄR där i det där alltet som är så suggestivt – att just den här matchen blir något att minnas eller att den här domarinsatsen komme det att pratas om, men … när dimmorna skingrats och den grumliga blårandiga synen klarnar ser man att det var visserligen en rätt intressant match, det var stundtals hög stämning, men det var allsvenskan och april och 2–0 till Djurgården och det finns egentligen inte så mycket att säga om det. Det var en station längs spåret, i stil med Katrineholm eller Hallsberg på X2000-linjen, men det kommer större prov.
