ÖIS förtjänar bättre än det här
Sebastian Ohlsson.
Vilken soppa. Det finns så mycket att skriva. Så mycket har redan skrivits.
Övergången i sig är det inte så mycket att uppröras över. Sebastian är fostrad i IFK Göteborg och har tillhört klubben i tio säsonger. Att det är här hans hjärta finns känns inte orimligt. Blåvitt spelar dessutom i allsvenskan och det är något ÖIS inte kan matcha. Idag.
Hade ÖIS, IFK Göteborg och Sebastian Ohlsson på söndag presenterat Sebastian som blåvitts spelare från och med nästa säsong hade det säkert lett till en del missnöjda suckar från ÖIS:are. Men jag tror att det stannat där.
De fyra åren Sebastian Ohlsson spenderat i ÖIS har inte gjort honom till ÖIS:are. Han har varit en professionell spelare som gjort sitt bästa för sin arbetsgivare, och uppträtt på ett korrekt sätt mot dess supportrar. Men han älskade aldrig klubben och han älskade aldrig oss. Jag älskade aldrig honom.
Tårarna Sebastian fällde över degraderingen 2013 och det misslyckade kvalet 2014 var så klart äkta. Men de fälldes inte av kärlek till ÖIS. Han grät för att HAN hade förlorat. Inte för att hans hjärtas klubb gjort det.
Äkta rödblå kärlek hade manifesterats i ett annat klubbval än IFK Göteborg. Men jag har svårt att bli vidare upprörd över hans val.
Vad som däremot upprör mig är hur övergången har tillåtits att gå till. Exakt hur detta kunde ske verkar fortfarande delvis vara höjt i dunkel. Men om man nu ska försöka pussla ihop allt som sagts och allt som inte sagts verkar det rimligt att det gått till på följande sätt.
IFK Göteborg läkarundersöker Sebastian på måndag kl 12. Tillsammans med Sebastian och Sebastians agent kommer man överens om att man vill presentera Sebastian för sin blivande hemmapublik samma kväll, när IFK Göteborg tar emot Elfsborg. Mats Gren, sportchef i IFK Göteborg, ringer till ÖIS-gården där klubbdirektör Pierre Edström svarar. Pierre säger inte emot Mats när han säger vad IFK planerar. Sebastian presenteras i blåvit tröja som planerat och ÖIS:are världen över går i taket.
Sebastians största misstag i detta är så klart att han inte hade det goda omdömet att vänta en vecka till. Av respekt för de fyra år han spenderat på ÖIS-gården och den uppskattning ÖIS fans visat honom. Att IFK tycker det är en god idé att presentera ”Sebban” mot just Elfsborg handlar så klart om att få visa upp sitt nya kuttersmycke framför Elfsborgs sportchef Stefan Andreasson, som också uppvaktat ”Sebban”.
Visst är det respektlöst mot ÖIS, men vem tror på allvar att det är något som Mats Gren tar i beaktande?
Allt detta kunde dock stoppats i nästa led. När Pierre Edström svarar i telefonen och hör vad Mats Gren säger så ska hans reflexmässiga svar så klart vara: inte en chans, Mats. Sebastian är vår spelare till dess att hans kontrakt går ut och han är inte tillgänglig för er innan dess.
Det svaret har han bevisligen inte gett.
Som klubbdirektör i ÖIS representerar man inte bara sig själv, man har 129 års stolthet och tradition att stå upp för. Förstår man inte konsekvensen av att låta IFK visa upp en ÖIS-spelare i den blåvita tröjan ska man inte jobba för ÖIS. Då förstår man inte vilket DNA Örgryte Idrottssällskap är uppbyggt av.
Även om Pierre Edström blev överrumplad av Mats Grens samtal har han fyra timmar på sig att agera. Berättar han inte för någon annan om samtalet han precis fått? Någon som är tillräckligt mycket ÖIS för att förstå vidden och symbolvärdet i vad som är på väg att hända.
Om det gått till på sättet Mats Gren beskriver, och med tanke på att Pierre Edström lyser med sin närvaro i tidningsartiklarna ligger det väl tyvärr nära till hands att tro att det gör det, hoppas jag att Pierre Edström själv inser sina begränsningar i rollen som ÖIS klubbdirektör och lämnar in sin avskedsansökan.
Om något positivt kommit ur den här sörjan är det att vi äntligen fått lite närkontakt med blåvitts supportrar igen. De har verkligen tagit tillfället i akt att försöka trycka till oss ÖIS:are där de tror att det känns som mest. ”Ni är ingen rival till oss”, ”ni är en farmarklubb”, ”ingen ’ängel’ bryr sig om er lilla klubb”.
Jag har njutit av vartenda ord.
För om det är något detta visar så är det givetvis att de i allra högsta grad ser ÖIS som en rival och ett reellt hot. De är rädda. De äldre minns hur Sören Börjesson skruvar in 4-2 i SM-finalen 1985. De något yngre kommer fortfarande ihåg känslan av att tappa sin 2-0-ledning och förlora med 2-5 efter att Samba-Svante gjort hattrick. De kommer ihåg Afonso Alves och utskåpningarna på Nya Ullevi vid millennieskiftet. De kommer ihåg hur Ola Toivonen ledde ÖIS till 3-2-segern 2006.
Vi har besegrat dem förr. Vi kommer besegra dem igen. ÖIS må ha sovit i ett decennium. Men vi är en sovande jätte.
Vi är ÖIS.