Kåffe om supporterkulturens kommersialisering
Jag har alltid ansett mig själv ha ett smittande humör. Min livsuppgift är att få min omgivning att skratta och må bra. Och – med risk för att låta som en självglorifierande, uppblåst ego-onanist – jag tycker många gånger att jag lyckas med det. Tills någon berättar det för mig och ber att jag ska fortsätta vara lika rolig, för att de tycker så mycket om det.
Jag hade haft en dag på jobbet med många skratt. Vi satt vid fikabordet några arbetskamrater och jag och garvade åt billiga sexskämt, taskiga imitationer och syrliga nidbilder av det egensinniga fiskarfolket i Bohus län, när en kvinnlig arbetskamrat mitt i en skrattsalva sa: ”Åhhh, du är så himla rolig!”. Och helt plötsligt var jag inte rolig längre. Man är bara bra på något tills någon prompt måste påpeka hur bra man är och man då börjar fundera på det man är bra på.
Frölunda, regerande svenska mästare i den nordkalottska marginalförströelsen ishockey, har en hejarklack som går under namnet ”Goa gubbar” – en supportergruppering som på känt västkust-manér tar allt med en klackspark och en stor portion käck Kålle-humor. Franchisingföretaget Synsam kom då på den lysande idén att sponsra klacken med 5.000 kronor per match i utbyte mot att de under drabbningarna vid minst två tillfällen skriker ”Synsam” vid domartabbar, istället för ”Domarjävel”.
Goa gubbars devis är ju ”Aldrig hata, bara älska” och likt en glasögonorm i paradiset ansåg Synsam sig nödgade att köpa en kul ramsa av ett kul gäng med en kul inställning. Klacken som medieval, alltså. Kul, eller hur?
Att ultras-kulturen inom den svenska fotbollen var lika ofödd i början på 90-talet som Mozart var på 1600-talet, minns alla. Men för fem-tio år sedan vaknade supportergrupperingarna rejält och inramningarna blev allt häftigare, mäktigare och mer innovativa. I detta läge går Canal+ in och arrangerar ett tifo-pris för den klack som är häftigast, mäktigast och mest innovativ. Och, av naturliga skäl, vill ingen klack med självaktning ha priset.
Om banderoller, konfetti och flaggor blir säljbara annonsplatser, vart tar då själen bakom klubbkärleken vägen? Debattvågorna går höga när det gäller kultursponsring av teatrar och museer, men vad gäller supporterkultur-sponsring, så reagerar ingen. Utom möjligtvis de supportrar riket runt som inte hejar på Frölunda.
Och hur länge kommer läktarfolket mäkta med att utvecklas i positiv riktning, med massmedias lovprisande-blåslampa brännande rakt in i kreativiteten? Plus-rankingen i Aftonbladet av fansens insats påverkar lagets snittbetyg lika mycket som toppforwardens och Canal+ ger föreningarna 100.000 kronor per sänd hemmamatch om de haft ett publiksnitt på över 10.000. Och ingen har väl missat samma kanals outdoor-marknadsföring av Allsvenskan, med respektive lags mest kända ramsa tryckt i stora bokstäver på stortavlor?
Vem är vi egentligen där för? Banderoller som ”Vi glömmer aldrig Roskilde 1658” och ”Hårigt bröst och rakad pung – Ijeh han är våran kung” säljer ju inga varor? Och det gör inte ramsor som ”Han har sålt sig som en hora” heller. Den dagen min klack börjar ta betalt av Skopunkten för att skrika ”Sandal, sandal – en domarsandal!” eller debiterar ICA mot att sjunga ”Forza Malmborgs – olé, olé”, ska jag sitta på min icke-komersiella plaststol på södra sittplats med hörselproppar i öronen och sjunga sånger med så mycket könsord i att de funkat på en 2 Live Crew-platta.
Jag kan garantera er att business var det minsta jag tänkte på när division 2-domaren varnade Skoog för att han regelrätt rörde sig efter det att frisparken lagts på Söderstadion i måndags. Och då kvittar det om Glasögonmagasinet så erbjudit mig en miljon kronor för att bygga deras varumärke lite.
Det heter ”domarjävel”. Fatta det, Synsam.
