Krönika: Kan man vara fyra på pucken?
Efter uppvisningen mot Luleå filosoferar Tomas Ericson kring den dominans Frölunda visade upp.
Frågan är rättmätigt ställd efter torsdagens uppvisning i Scandinavium. De långväga gästerna, hockeyföreningen från Luleå, bjöd sannerligen inte på mycket till motstånd. Eller som Mikael Renberg uttryckte det efter två perioder; ”Vi är för jävla dåliga helt enkelt”. Ja Mikael, det var ni. Frölunda var etta, tvåa, trea, fyra och när det behövdes även femma på pucken.
Frölunda var ruskiga att skåda den här aftonen. Men sanningen är faktiskt den att det här kunde ha slutat med större siffror. Mycket större. 2-8 i baken var ett klart smickrande resultat för Luleå. Frölunda missade mängder av chanser och ofta skulle det göras lite väl omständligt och snyggt. Men varför klaga? Luleås nya båschef, Slavomir Lener, måste ha slitit sitt hår i förtvivlan. För det var inte många i hans lag som ens försökte bjuda upp till dans. Lener gjorde det mesta för att försöka få igång sitt lag. Målvaktsbyte (plus en rekordkort extrapaus för Leinonen efter 0-2), timeout efter mindre än halva matchen och nya formationer i kedjorna. Inget hjälpte. Inte mot The Big Red Machine från Göteborg.
***
Frölunda har varvat upp nu. Ordentligt. Man ska inte slå sig alltför mycket för bröstet, men det börjar se lite småvasst ut… Som brukligt de senaste åren så har man ett oerhört jämnt lag. Om en kedja inte funkar för dagen, så kliver en eller två andra fram och storspelar. Dagens formation var solklart ”Hep Stars-kedjan”. Handledsvirtuoserna Högardh, Esbjörs och Plüss hade en egen liten julafton och svarade för tio poäng. Jonas Esbjörs var värst av dem alla med tre mål och en assist. Själv njuter jag alltid lite extra när en personlig favorit som Esbjörs får briljera. En av de med störst Frölundahjärta - och en person som betalar ur egen ficka för att komma tillbaka till Frölunda (när HV71 fick storhetsvansinne) kan man inte annat än älska. Tillsammans med spelgeniet Högardh och världsklasscentern Martin Plüss bildar ”Esa” en formation som kan hitta varandra i sömnen. Med ögonbindel om det är nödvändigt.
***
Jonas Ahnelöv. Vem? Jonas Ahnelöv. Vem då? Ja säg det. Killen värvades från Huddinges J20 i somras och har knappt spelat in sig i Frölundas dito. Mot Luleå fick han chansen i några ströbyten som sjätte back. Med nummer 44 på ryggen klev han in och det kändes som att det satt lite Sami Salo kvar i den tröjan. Gick aldrig bort sig, gjorde inga enkla misstag och checkade vid rätt tillfälle. Det lovar gott. ”Lillis” Lundh uttryckte efter matchen det som många nog tänkte när han sa; ”Killen kommer ju direkt nere från fabriken här…” och klädde Frölundas enorma skattkista med nya talanger i vackra ord. ”Lillis” lovade efter matchen dessutom Ahnelöv speltid redan från start nu på lördag mot Leksand. Ibland går det snabbt.
***
Slutligen så är det skönt att skåda hur Tommy Salo och Johnny Oduya har kommit in i det här laget. Hade man satt en tusenlapp i våras på att dessa två herrar skulle bli sommarens Frölundavärvningar, ja då hade man haft en ansenlig summa på fickan nu. Två av de, för att använda lite finare ord, minst omtyckta spelarna i Scandinavium. I Frölundas tröja? Nej, nej. Aldrig.
Men nu har både Salo och Oduya åtminstone börjat att spela sig in i Frölundasupportrarnas hjärtan. Båda har inlett säsongen stabilt och Oduya har visat hur mycket spel det finns i den kroppen. Busen Oduya? Vem är det? Den spelande backen Johnny Oduya bär en indian på bröstet. Tommy Salo gav alla belackare vatten på sina kvarnar efter premiären mot MoDo. Inget av de målen var Tommys fel. Ikväll mot Luleå kanske han skulle ha nypt någon av Luleås målpuckar. Men han har räddat Frölunda i flera matcher så här långt. Och han kommer att bli enormt värdefull för Frölunda i vårens slutspel. Ingen kan ersätta Henrik Lundqvist. Men man kan fylla större delen av luckan. Salo gör det. Med råge.
Gott så.
