Reserapport från Halmstad
Hammarby blev stundtals utspelat mot Halmstad, men ledde ändå länge och väl. Det var med blandade känslor jag lämnade ishallen efter matchen, skriver Mattias Jansson.
I onsdags var det dags för möte mellan hockeyallsvenskans båda konkursbon, Halmstad och Hammarby - hallänningarna i desperat poängnöd, och Bamsingarna med någorlunda andrum ner till strecket.
Det här var en match som fick mig att slutligen inse att tiden, då Hammarby var ett lag som kunde ställa in grillorna mot en jumbo i näst högsta serien, är förbi sedan länge. Som det känns nu är jag glad och stolt över att Bajen är ett mittenlag i allsvenskan. Nu tror jag inte att laget kommer att spela några matcher med kniven mot strupen för sin existens i den här serien. Men jag är nog tillräckligt romantiskt lagd för att jag hellre skulle se Bajen göra just detta med spelare som verkligen vill joxa med gummit iförda den grönvita dressen med världens vackraste klubbmärke, än ett gäng legoknektar som glatt drar vidare till Nyköping eller något annat bonngäng till seriekonkurrent vid minsta motgång.
Min uppladdning inför matchen i Sannarpshallen var ganska originell. Jag åkte ner från Götet dagen innan, och fick bo i sommarstuga i Frösakull norr om Halmstad, eftersom en vän förfogar över en sådan. Matchdagen ägnades åt strandpromenad vid Tylösand. Kändes ganska märkligt att halka på uppspolade maneter bara några timmar innan jag skulle se Hammarby spela hockey. Promenaden ut till ishallen var ganska lång, men efter promenader i utkanterna av ställen som Skövde och Ängelholm är man skapligt luttrad.
Det här var min tredje match för säsongen, och i de två första har jag fått se Daniel Larsson göra fantombetonade insatser i kassen. Jag har även sett Klinten göra ett mer fiaskoartat framträdande, i premiären mot Gnaget. Därför var det Bajens mål jag riktade blicken mot när jag under uppvärmningen tog plats på borta stå. Måste erkänna att jag ställde in mig på ett resultat i stil med 5-7 då jag upptäckte att Rickard Kimby och Klinten för dagen utgjorde vårt målvaktspar. Men det är skönt att ha fel.
Bajenklacken - två personer större än mot Rögle borta - fick se laget komma fel in i matchen från första nedsläpp. Första avblåsningen gällde Stefan Töyrä, som visades ut för hakning efter 27 sekunder, och Halmstad fick till flera bra avslut redan då. Även matchens klart bästa spelare, Klinten, öppnade skakigt och släppte returer rakt ut ungefär som i premiären. Den här gången lyckades han dock reda upp misstagen på egen hand. Ett otroligt taggat hemmalag kunde gång på gång glida igenom, det var som om de grönvita spelade med två ytterbackar, en veritabel autostrada lämnades i mitten som Halmstad utnyttjade till fullo. Utom just vid avslutslägena. Där stod Klint i vägen, och förhindrade påhälsning i nätmaskorna. Hammarby verkade närmast yrvaket, och fick ägna sig uteslutande åt försvarsspel. I slutskedet av första akten kom första men inte sista dubbelutvisningen, Liberg och Halmstads Ola Rodéhn åkte ut efter en av många griniga situationer under kvällen. Skotten i första perioden vann hemmalaget med 20-6.
Inte blev det mycket bättre i mittperioden. Halmstad sköt inte längre på allt som rörde sig, men annars var det samma melodi som i öppningsakten. Vid en kontring lyckades dock Christopher Lindholm få pucken förbi den ensamme Halmstadsbacken, till Liam Lindström, som snyggt placerade in ett ledningsmål för Bajen. En riktig kalldusch för Hammers, som spelade ut Hammarby under stora delar av matchen. 32-8 i skott efter 40 minuters spel var på intet sätt missvisande för matchbilden.
I tredje perioden lyckades Bajen jämna ut spelet något, men det handlade mest om att försöka kontraslå på ett ursinnigt anfallande hemmalag. Klint fortsatte sitt svampplockande, och räddade med alla möjliga kroppsdelar. Vi fick bland annat se en parad fullt i klass med Salos avgörande straffräddning i Lillehammer. Dessutom lyckades man pricka målramen vid sex tillfällen – om jag räknade rätt. Bajen drog på sig flera utvisningar och krigade frenetiskt för att behålla en ledning som var av det skörare slaget. Mitt i allt detta, efter tolv minuter, hamnade Liam Lindström i nästan exakt samma läge som när han satte 0-1. Den här gången trasslade han sig dock igenom på egen hand, och satte pucken mellan benen på Ville Koivula i hemmamålet.
I det här läget trodde åtminstone jag att Halmstad skulle demoraliseras en smula, men icke. Anstormningen fortsatte med full kraft, och utdelningen lät inte vänta på sig. Bara minuten efter 0-2-målet reducerade Henrik Reis efter att Klinten lämnats helt ensam. Fredrik Håkansson, hämtad från spel i franska ligan, anförde hemmalaget under hela matchen och var strålande. Två minuter efter att Reis fått hål på Klint var det hans tur att i power play få lön för mödan, Per Braxenholms skott fastnade på vår keeper men fortsatte på något sätt sin färd förbi honom. Där fanns Håkansson som fick öppet mål.
Fem minuter återstod, och i det här läget trodde jag att det fanns en risk för ett riktigt ras, och när Jonas Blanck visades ut för andra gången på mindre än fyra minuter fick Halmstad chansen att avgöra. Hammarby tog sig dock samman och efter ett starkt box play var en poäng säkrad.
I förlängningen visade Klint återigen att han vill ge Larsson en fight om förstaspaden då han räddade sju skott (ett gick i stolpen). Bajen skapade ett läge, men Linus Persson hade varit inne på isen alldeles för länge när han fick pucken i fritt läge från röd, och blev ett enkelt byte för Halmstadbackarna.
Hesa Fredrik ljöd, och hemmaklacken betedde sig som om laget tagit sig upp i elitserien. En pinne mot Bajen är tydligen stort, man ropade in spelarna på isen igen och hade sig. Vi försökte göra oss hörda under matchen. Men en trumma, 20 pers i klacken och en publik som går igång på att åskguden Tor mässar ”nu är det dags för min hammare” innan matchen, det kommer man tyvärr ganska långt på.
Själv var jag kluven efter matchen. 0-2 är aldrig kul att tappa, men vid normal utdelning hade vi blivit utklassade. När tog Hammarby sist poäng trots 50 skott mot det egna målet? Jag tackar den något otippade poängräddaren Klint, och hemmalagets oskärpa, för den här poängen. Hammarby såg trötta ut och behöver nyttja de fyra dagarna fram till nästa match i Sydsverige på bästa sätt för att ladda batterierna. Nu är det mycket viktigt att fortsätta plocka poäng och behålla gapet ner till de tre lagen i botten. Kämpa, Hammarby!
