Intervju med Arto Blomsten
Hammarbyredaktionens Carl Frängsmyr träffade tränaren Arto Blomsten för en intervju före fredagens isträning på Hovet. Det blev ett samtal om Artos karriär som spelare och coach, men också om hans roll i dagens Hammarby.
Arto Blomsten kom till Hammarby som juniortränare hösten 2003. Redan efter en knapp säsong som J20-tränare flyttades han i mars 2004 upp som assisterande A-lagscoach bakom Daniel Broberg. Under fjolåret fortsatte han som assisterande coach, nu bakom Bernhard "Bernie" Kaminski. Inför denna säsong fick han huvudansvaret för coachningen i båset under matchen. Vid sin sida har han Tomas "Mini" Berg, som en gång i tiden var hans lagkamrat i Djurgårdens "65:or". Så här långt har Hammarby blandat positiva insatser (segrar mot SA-kandidaterna Oskarshamn och Rögle) med mindre övertygande matcher (till exempel mot Halmstad Hammers förra veckan). Jag träffade Arto Blomsten på Hovet före fredagens isträning för ett samtal om både den aktuella säsongen och Blomstens karriär som spelare och coach.
Under din tid i Djurgården hade du många framstående tränare som Leif Boork, Gunnar Svensson, Ingvar ”Putte” Carlsson, Lasse Falk och Tommy Boustedt. De kom alla att sätta sin prägel inte bara på Djurgården som klubblag, utan på svensk hockey i stort under 1980- och 1990-talen. Vad har de betytt för dig som spelare och nu i din roll som coach?
- För mig som spelare ha alla betytt väldigt mycket. Man kan säga att det är de som har format mig som hockeyspelare, även om jag bara hade Gunnar Svensson under en kortare period. Även som coach har jag lärt mig mycket av dem alla.
Är det någon av dem som har varit särskilt viktig för dig?
- Jag kan inte säga att jag följer någon av dem till punkt och pricka. Det handlar snarare om att hitta olika enskilda detaljer som man kan använda och inspireras av. Men om jag måste nämna någon före de andra blir det Lasse Falk.
Lasse Falk fick på sin tid mycket kritik för den ”tråkiga” och tillknäppta hockey han ansågs förorda. Samtidigt inspirerade han väldigt många tränare och andra lag, hur ser du på det?
- Visst är det så och det är lite synd. Jag tänker ofta på det när jag till exempel ser italiensk fotboll på tv. När det är målsnåla matcher hör man ofta kommentatorerna berömma lagens defensiv. I fotboll hyllar man gärna de tränare som skapar ett starkt försvarsspel, men så är det inte i hockey. Dessutom kan man fråga sig om det är det försvarande lagets fel att inte motståndarna gör fler mål. Borde man inte i stället kritisera det andra lagets bristande anfallsspel?
Det har gått mer än 20 år sedan du debuterade i Djurgårdens A-lag i elitserien. På många sätt är ju hockeyn en helt annan sport i dag. Vad har förändringen inneburit för coachernas sätt att arbeta? Går det över huvud taget att jämföra dagens villkor till exempel vad gäller taktiskt upplägg med 1980-talets?
- Javisst kan man det! Taktiken är ganska lik i dag, däremot är tempot mycket högre nu. Möjligen har hockeyn blivit mer tillbakadragen sedan man introducerade systemen "1-3-1" och "2-2-1". Dessutom ställer man högre krav på anfallsspelarnas defensiva arbete i dag, "Siljanssvängarnas" tid är förbi!
Funderade du på en tränarkarriär redan under din aktiva tid eller växte det beslutet fram senare?
- När jag avslutade min aktiva karriär i Västerås för fem år sedan hade jag inga som helst planer på att bli tränare. Efter min sista säsong hörde Västerås klubbdirektör Göran Lundberg av sig och undrade om jag ville ta över deras J20-lag, men jag tackade nej. Just då var jag väldigt less på hockeyn, och faktum är att det gick ett helt år utan att jag över huvud taget såg någon ishockeymatch. Året efter återkom Lundberg med samma förfrågan och då sade jag ja. På den vägen är det. Det blev sedan två säsonger i Västerås J20-lag innan jag fortsatte i Hammarby. Man kan säga att tanken på att jag skulle bli tränare inte föddes, den planterades!
Du spelade själv i Djurgården under många år, men när du återvände från proffsspel i USA (bl.a. NHL) gick du till Frölunda. Var det inte aktuellt att återvända till Djurgården då?
- Jo, det var aktuellt. Jag förde samtal med DIF, men valde Frölunda av olika skäl. En anledning var att Lasse Falk tränade Frölunda, men det var inte den enda orsaken. Jag tyckte att det kunde vara kul att testa att bo i en ny stad i Sverige. Stockholm finns ju alltid kvar ändå, tänkte jag.
Efter ett par säsonger i Frölunda blev det en fortsättning i Västerås. Hur kom det sig att du avslutade den aktiva karriären just där?
- När jag inte fick förnyat kontrakt med Frölunda hörde flera klubbar av sig. Mest rörde det sig om allsvenska klubbar och jag kände att jag ville spela i elitserien. Av det skälet blev det Västerås. Jag spelade ett par säsonger i VIK fram till det året när de åkte ur och gick i konkurs. Under det sista året fick jag problem med förmaksflimmer och spelade därför inte särskilt mycket.
Nacka SK är din moderklubb, hur länge spelade du där?
- Jag började som sjuåring i Nacka. Det är inte många som vet att jag faktiskt var målvakt till en början. Du vet den som är sämst på rören får stå i mål! Efter två år bytte jag och började spela forward. När jag var tio år flyttade jag över till Djurgården och då blev jag omskolad till back. Jag har alltså varit målvakt, forward, back och nu coach. Cirkeln är sluten!
Du spelade länge i Djurgården och många Hammarbysupportrar betraktar dig förmodligen som "den där Djurgårdstränaren". Är du djurgårdare och i så fall, hur håller du isär lag- och klubbkänslan?
- Låt mig säga så här. Jag tycker att det är kul när det går bra för Djurgården eftersom jag känner flera av spelarna som är kvar från min egen tid. Samtidigt är jag Hammarbys tränare just nu, och därför är jag hammarbyare. I tränaryrket är det ofrånkomligt att man måste byta arbetsgivare med jämna mellanrum, och det gäller att vara lika professionell i sin inställning var man än är. Går man inte in till hundra procent för den uppgift man har för tillfället fungerar det inte helt enkelt. Nu gör jag det för Hammarby, men jag hade gjort likadant om jag hade stått i till exempel Djurgårdens eller AIK:s bås. Man får alltså skilja på lag- och klubbkänsla. Som tränare måste du utgå från den aktuella gruppen spelare. Det är de som du är anställd för att leda, träna och coacha på bästa sätt.
Är det stor skillnad på tränarrollen i ett J20-lag respektive ett A-lag?
- Ja, det är stor skillnad. Spelarna på A-lagsnivå håller helt enkelt en högre kvalitet, vilket gör att man som tränare kan ställa mycket högre krav. Seniorspelare har mycket mer erfarenhet och kunskap. När man skall instruera dem kan du tala om vad de skall göra, och då åker de ut och agerar som de blivit tillsagda. På en J20-spelare måste du lägga ned mycket mer tid på att förklara hur och varför de skall spela på ett visst sätt. Ibland måste du förklara både två och tre gånger. Samtidigt är det på sitt sätt väldigt roligt att träna ett J20-lag. Spelarna är ofta väldigt entusiastiska. För dem handlar det inte om pengar utan om ett oerhört intresse för sporten. De har ett slags naiv iver som på sitt sätt är väldigt stimulerande.
Ifjol var du assisterande A-lagstränare bakom Bernhard Kaminski. Ni klarade er till superallsvenskan, men utan att riktigt imponera. Väl i superallsvenskan blev ni tidigt avhängda. För många supportrar blev fjolåret en stor besvikelse, men hur ser du själv på det hela med något halvårs distans? Vad gjorde ni rätt och vad gick snett?
- Som nummer ett vill jag säga att vi fick i uppdrag av styrelsen att föra laget till superallsvenskan, och det lyckades vi med. Platsen i superallsvenskan innebar att Hammarby kvalificerade sig till årets allsvenska, vilket var oerhört viktigt för klubbens fortsatta satsning. Allt utöver superallsvenskan skulle vara en bonus. När vi väl kom till superallsvenskan kan jag hålla med om att det inte gick särskilt bra. Det berodde på olika saker. Christopher Heino-Lindbergh var borta och spelade J-VM. När han kom tillbaka var han tröttkörd. Han var inte alls dålig i superallsvenskan, men heller inte den där ”Super-Heino” han hade varit under hösten. Vi hade under våren heller inte tillgång till Johan Lindström, och Jamal Mayers var tvungen att lämna truppen av familjeskäl. Kristian Kudroc var skadad större delen av serien. I flera av matcherna var vi väldigt nära att ta poäng, men vi hade inte marginalerna med oss. Här på Hovet avgjorde Wernblom för Skellefteå i slutskedet, det är bara ett exempel. Visst kan man säga att vi misslyckades i superallsvenskan, men säsongen som helhet var inget misslyckande.
I år Hammarby deklarerat att man skall ha en genomsam filosofi som skall genomsyra klubbens sätt att spela hockey från pojklagen upp till seniorerna. Vad innebär det för dig som A-lagstränare och kan man verkligen ge samma slags direktiv till spelare ur helt olika åldersgrupper?
- Tanken är att man skall inpränta den grundläggande synen på hur Hammarby skall spela ishockey redan från tidig ålder. Det skall vara en offensiv, men samtidigt disciplinerad ishockey. Naturligtvis kan man inte slaviskt tillämpa detta i varje situation i A-laget, eftersom man har en motståndare att ta hänsyn till också. Men visst är det så att inriktningen skall märkas även i A-lagets sätt att spela. Det är Jan-Åke Tiensuu som har formulerat strategin, och det är ju också han som har valt ut spelarna i årets A-lagstrupp.
Jag har en känsla av att hockey mer och mer börja likna fotboll i så måtto att de flesta lag uppträder mycket mer defensivt när de spelar borta. Håller du med om det?
- Nja, jag har alltid tyckt – både som coach och spelare – att det som kännetecknar ett riktig bra lag är förmågan att spela samma spel både hemma och borta. Det försöker vi göra i Hammarby, men även här gäller det ju att man måste ta hänsyn till motståndarna också. Vissa lag försöker till exempel driva upp ett högt tempo under de första tio minuterna för att få ett övertag. Givetvis måste man ta hänsyn till sådant när man själv coachar. Sedan kan det kanske smyga sig in i bakhuvudet hos många spelare att man inte behöver bjuda på finesser på samma sätt när man spelar inför en bortapublik, i stället kan det kanske bli så att man slår en extra icing-puck.
Det är meningslöst att klaga på domarna, men jag kommer inte ifrån intrycket att somliga domare har svårt att stå emot publiktrycket. När 2 000 personer skriker är det kanske heller inte så konstigt att domarna påverkas. Håller du med om att hemmapubliken påverkar domarna?
- Det är klart att hemmapubliken ibland kan se till att deras lag får med sig en eller annan marginalutvisning. När en hemmaspelare ramlar och alla skriker har det säkert någon effekt, även om skickliga domare skall kunna hantera sådant. Överlag vill jag hävda att publiken har stor betydelse, och vi är glada över att det har varit bra tryck på Hovet under flera matcher. I matchen mot Oskarshamn är jag tveksam om vi hade orkat ta oss samman och göra ett avgörande mål på övertid om inte publiken hade peppat oss till max. I sådana lägen kan man absolut säga att publiken blir ett slags sjätte spelare.
Det har cirkulerat rykten om att du har kvar samma lön som under AEG-tiden och att du kostar Hammarby mycket pengar. Jag vet att detta är ogrundat, men vad har du för kommentar till detta?
- Så här ligger det till. Inför förra året skrev jag på ett tvåårskontrakt, men då var jag assisterande tränare. I år är jag head coach, och mitt gamla kontrakt är reviderat. Jag kan lugna alla med att jag tillhör de tre lägst betalda tränarna i allsvenskan. Hela Hammarby har fått anpassa sig efter dagens ekonomiska villkor, det gäller mig likaväl som spelarna.
Var det du eller Jan-Åke Tiensuu som valde Tomas ”Mini” Berg som assisterande coach?
- Det gjorde vi nog tillsammans. Han har tränarerfarenhet och visade goda ledaregenskaper redan när han var spelare. Vårt samarbete fungerar bra.
Vad tycker du om den nya regeln angående utvisning för "puck out"?
- Jag gillar den inte alls. Det blir alldeles för chansartat, särskilt när man spelar fyra mot fem. Det känns som en eftergift år Sydeuropa där föreningar har blivit stämda av folk som blivit träffade på läktarna, men är det så får man väl sätta upp nät runt hela rinken.
Hur står det till med målvakten Daniel Larsson och backen Joakim Lundberg?
- Daniel Larsson är redan tillbaka, jag räknar med att han finns tillgänglig redan till matchen mot Växjö. Joakim Lundberg har börjat träna för fullt, men det lär dröja 3-4 veckor innan han är spelklar.
I onsdags blev ni enligt samstämmiga uppgifter utspelade av Halmstad borta. Efter matchen bad du till och med om ursäkt för att ni hade rånat hemmalaget på två poäng. Vad var det som gick fel?
- Ja, vad hände? Det var inte mycket som stämde, utan det såg ut som under försäsongen. Det var alldeles för stora avstånd mellan backar och forwards, vi hade inget fysiskt spel alls. Hade det inte varit för att Carl-Johan Klint räddade allt och lite till så hade vi förlorat. Halmstad hade samtidigt tre jämna femmor som spelade bra i 60 minuter.
Halmstad är ett tabellmässigt bottenlag, var de bättre än du trodde på förhand?
- Det är svårt att säga eftersom vi själva gjorde en så svag insats. Men visst var de lite bättre än vad jag hade väntat mig. De hade en fantastisk fantasi och de hittade varandra på ett bra sätt.
Hur agerar man som coach i ett sådant läge när det mesta går en emot? Diskuterade ni igenom matchen i bussen på vägen hem?
- Under matchen blir man alldeles tom, och man undrar vad som händer med så duktiga spelare. Direkt efter matchen är det ingen idé att tala om det, spelarna vet ju likaväl som jag att det inte fungerade bra. Vi kanske går igenom det i dag i stället [fredagens isträning]. Samtidigt finns det ingen tid till att hålla på och älta saker. Det är match på måndag igen, Växjö borta, och min uppgift är att se till att spelarna är förberedda och preparerade till den matchen.
Att vara coach är på många sätt ett otacksamt arbete. Det blir mycket obekväm arbetstid och många timmar som man får sitta i bussar på väg till bortamatcher. Samtidigt måste det ju finnas saker som gör arbetet roligt, stimulerande och lustfyllt. Vad är det bästa med coachjobbet?
- Det roligaste är när man har instruerat spelarna att de skall göra på ett visst sätt, och de själva sedan märker att det fungerar. Det kan bli ett slags "aha-upplevelse" både för gamla och unga spelare, och man kan se hur glada de blir över att ha fått lära sig något nytt. Sedan är det alltid kul att vinna, det går inte att komma ifrån. En fördel jämfört med vanliga yrken är också att man blir ett väldigt tight gäng inom laget. Man får uppleva en jäkla fin gemenskap helt enkelt.
Vet du när du själv senast gjorde mål mot Hammarby som spelare?
- Få se nu, visst mötte vi Hammarby på försäsongen när jag spelade i Västerås? Det är möjligt att jag gjorde något mål då. [Helt rätt svarat! Arto gjorde ett av Västerås mål i förlustmatchen mot Hammarby i Rocklundahallen den 17 augusti 1999.]
Vilket är ditt bästa hockeyminne, dels som spelare, dels som coach?
- Som spelare måste jag sätta VM-guldet 1992 allra främst. I övrigt sätter jag förstås stort värde på mina SM-guld, men en annan höjdpunkt var när Djurgården vann Europacupen som första västlag i början av 90-talet. Jag har ju inte varit coach så länge och har därför inte hunnit uppleva lika mycket. Jag vill i alla fall nämna två saker. På våren 2004 gjorde Hammarby en rockad, som innebar att jag flyttades upp från A-J till A-laget för att assistera Daniel Broberg. Samtidigt flyttades Leif Boork över till juniorlaget. Jag och Daniel Broberg lyckades vinna de sista matcherna i superallsvenskan och såg därmed till att Bajen gick till kvalserien. Det kändes verkligen som en framgång. Det var också kul i vintras när Bernhard Kaminski och jag lyckades föra Hammarby till superallsvenskan.
Stort tack för intervjun Arto och lycka till framöver!
-Tack själv.
