Krönika: Målsnålt värre
Det fina spelet som Tre Kronor visat upp under de två tidigare turneringarna fanns inte kvar i Ryssland, utan istället blev allt som vanligt i svårspelade Rosno Cup. Inte sedan 1998 har Tre Kronor vunnit en match under ordinarie tid i Ryssland, och det hände inte nu heller. Och det var målsnålt. Riktigt målsnålt.
Under julen ska man ge bort presenter och bjudas på underhållningen med det verkade det som spelarna i Rosno Cup hade glömt bort. Presenterna i form av mål var väldigt få. Ja, det var faktiskt riktigt målsnålt.
Sammanlagt gjordes den 19 mål i de sex matcherna som spelades. Det är ungefär tre mål per match. Det är inte mycket.
I Ceska Pojistovna Cup gjordes det 24 mål och i Karjala Cup smällde det ordentligt med 38 mål. Julturneringen är alltså helt klart målsnålast så här långt in på säsongen där bara Sweden Hockey Games återstår i Euro Hockey Tour. Som ytterligare en jämförelse kan man ta de två senaste upplagorna av turneringen i Ryssland som bjudit på 28 respektive 26 mål.
Vad den bristande målfabrikationen beror på kan man bara spekulera i. Det går i alla fall konstateras att det sammanlagt sköts 319 skott i matcherna vilket ger dryga 50 skott i varje match. Det sköts alltså ändå en hel del. Målvakternas fina spel är naturligtvis en anledning till att siffrorna hölls nere, men Tre Kronor har länge haft svårt att måla just i Ryssland.
De blågula, som inte vunnit på ordinarie tid i Ryssland sedan 1998, lyckades inte med det konststycket nu heller. Försluter mot Ryssland och Finland kompletterades med en övertidsvinst mot Tjeckien.
De tre föregående turneringarna i Ryssland hade Tre Kronor snittat drygt ett mål per match. Nu blev det tre mål på lika många matcher. Inte bra alls alltså. Speciellt inte med tanke på att man producerat mer än tre mål per match i snitt tidigare under säsongen. Men turneringen i Ryssland var som vanligt svårspelad för Sverige.
Och ovanan att hamna i underläge fortsatte också. Mot både Ryssland och Finland lyckades man inte göra det första målet, och således förlorade man också matcherna. Det man lyckades vända i Karjala misslyckades man nu med. Det brukar jämna ut sig det där.
Vad var då ljuspunkterna i det svenska laget?
Daniel Henrikssons målvaktsspel måste naturligtvis lyftas fram. Den lille norrlänningen var vass både mot Tjeckien och Finland, och hade det inte varit för det där sista misstaget mot just Finland, så hade insatsen kunnat ses som fläckfri. Är det så att Henriksson stiger fram som nummer tre i OS? Jag tror dock att Bengt-Åke till slut väljer den mer rutinerade Stefan Liv.
Debutanten Andreas Pihl klarade sig väldigt bra på backplats. Enkelt och resolut spel precis som man väntar sig av den store Linköpingsbacken.
Den andre debutanten i truppen, Dragan Umicevic, glimtade till vid flera tillfällen, speciellt mot Ryssland, och kommer säkert få fler chanser i framtiden. Han måste fortfarande bli fränare och mer beslutsam i sitt spel, men talangen går det inte att ta miste på.
Framåt är Björn Melin ett utropstecken. Kanske kan det räcka ända till spel i VM.
Sett till OS-kandidater så drar jag ner den siffran till två, och det är de två målvakterna Daniel Henriksson och Stefan Liv. Övriga spelare lär få följa turneringen i Turin på TV. Allt annat vore en sensation.
För i OS har vi inte råd med någon måltorka. Och svensk hockey innehållet väldigt få utpräglade målskyttar. I den här truppen räknar jag bara Mika Hannula och Andreas Johansson till den kategorin. I övrigt är det spelare som har andra aspekter i spelet som är bättre än just målsinnet.
Men det är inte lätt att hitta några målskyttar i Elitserien heller. De finns i NHL.
Hoppas verkligen inte att OS blir lika målsnålt som Rosno Cup. Men då heter ju Mika Hannula och Andreas Johansson antagligen Markus Näslund och Daniel Alfredsson istället, och det är betydligt vassare målskyttar i mina öron.
Med målsnåla aptitretaren Rosno Cup i historieböckerna längtar jag nu till OS. Då hoppas jag det ska bjudas på mål. Massor av mål.
