Gästkrönika: När det vankas guld igen
Det har minst sagt varit en jobbig säsong som indian, men jag är övertygad om att våra kära indiankrigare kommer att resa sig och därmed bjuda på övertygande, snabb och extremt vacker hockey. Det vill säga det som var vårt signum under den legendariska lock-out säsongen.
Tidningarna skrev om Modo som ett Real Madrid med fantastiska hockeyspelare, men det visade sig under säsongen att de hade precis samma problem som det dåvarande Real Madrid hade, nämligen att de inte kunde spela tillsammans.
Ungefär samtidigt som detta flög Frölunda upp i tabelltopp som en tomahawk i vildmarken, och vårt segerrecept var enkelt:
1. Det första var att vår förstakedja var mycket bra, man fullkomligt sprutade in poäng och i spetsen så hade man mannen med de känsliga handlederna eller trollkarlen från Åbo, nämligen allas vår Tomi Kallio.
2. En helt fantastisk andra kedja som bestod av Daniel Alfredsson, Per-Johan Axelsson och min favorit Samuel Pålsson, som vars röda kinder verkligen matchade tröjan han spelade i, det gjorde också spelet (han var förmodligen den bäste spelaren i box play under guldsäsongen).
3. Den tredje kedjan med Plüss, Högardh och Esbjörs var en line full av indiankrigare men den var dock inte lika vass som dragkedjan med Kahnberg, Lundqvist och Tolsa. På papperet så skulle den vara en fjärde kedja, men den tog för sig mycket under matcherna och var rolig att skåda i varje byte, för vem vill inte se Kahnberg snurra som en bålgeting nära mål? Svaret på det är enkelt, ingen.
Det blev ju som bekant ett SM-tecken det året, och vi kunde titulera oss bäst i Sverige, jag vill tillbaka dit. Att det inför årets säsong ser mycket bra ut, det går inte att blunda för. Jag menar att värvningarna ser oerhört vassa ut med den fantastiske Andreas Holmqvist i spetsen, är han den som kommer att ersätta Koivisto?
Bara framtiden kan förtälja det, men det satsas och luktar guld…
