Krönika: Frölunda är inte AIK
Sju hemmatcher nu. Det betyder minst sju mentala vomeringar. När ska tortyren sluta?
För att göra klart det direkt då – det är inte Frölundas spel som framkallat mindre roliga känslor. Det är den nya kampsång som det klämkäcka gänget Goa Gubbar börjat med i höst. En kampsång som de tagit rakt av från sin favoritstad (?) Stockholm. Från Magnus Uggla, från Hammarby men framförallt från AIK. ”Hand i hand” hette den, 90-talsdängan, som jag tror Hammarby var först att skriva en idrottstext till. Sedermera tog AIK över, och har på senare år försökt göra den till ”sin”. Med textraden ”Vi är överallt” har man präntat in sin AIK-känsla i den, och dessutom lyft ut just den raden till en slogan, tryckt på dekaler och annat. Just ”Vi är överallt”, med melodin till ”Hand i hand”, är starkt förknippat med AIK för de insatta runt om i idrottssverige. Att då Goa Gubbar försöker göra om den till en Frölundasång, med textrader som ”Vi är överallt” och ”bäst i Sverige”, är inte bara löjligt, utan även direkt pinsamt. Nog för att idrottsklackar runt om i världen lånar, stjäl och inspireras av varandra. Men det här måste vara det mest osmakliga och löjligaste på länge. I Scandinavium vill man inte sitta en hel säsong och tänka på AIK. Det kan det inte bara vara jag som känner?
För de flesta i Göteborg är inte AIK direkt det lag som ligger överst på prioriteringslistan. Det är inte den klubb man vill sitta och tänka på när Niklas Andersson just har snärtat in ett dragskott i krysset. Det är inte AIK man vill bli påmind om när Frölunda leder med 5-0, och Magnus Kahnberg åker i cirklar kring några stackars motståndare. Så har det varit för mig vid ett flertal tillfällen den här säsongen. Hur har det varit för er?
Idrottsklackar är alltid fascinerande på något sätt. Där finns människor i alla åldrar, och från många olika grupper i samhälllet. Så också på Scandinaviums läktare. Goa Gubbar får ofta beröm från många håll. Och visst, med hockeymått mätt är de säkert bra. Men någon större idrottsklack är de ju knappast. Å andra sidan försöker de sjunga och stötta sitt lag. Och så länge man inte själv försöker göra något bättre, kanske man ska vara tyst? Allt detta säger dock nog mer om hockeykulturen i Sverige än Goa Gubbars storhet?
Nåväl, det är inte dit jag vill nå. Poängen är man håller på att smyga in en AIK-känsla i väggarna i Göteborgs hockey-tempel. Det måste omedelbart få ett slut. Kommer man inte på egna melodier, finns det många att låna. Men den person, Frölundasupporter får man utgå ifrån, som kläckte den briljanta idén att ta en AIK-sång och ändra några textrader, kan inte vara CSN:s största kund.
