Veckans Legend: Kjell Dahlin

Han fick lägga av i förtid på grund av en ryggskada. Men han hann med en hel del i karriären; Kjell Dahlin – inte minst att som nykomling i NHL vinna Stanley Cup. – Jag kan inte klaga på min karriär, säger Kjell.

Året var 1985, och en 22-årig svensk vid namn Kjell Dahlin landade i Kanada för att försöka ta en plats i klassiska Montreal Canadiens. Då hade han redan etablerat sig i Elitserien, och när han skulle inleda sin första NHL-säsong anade han nog inte att han gick ett fantastiskt år till mötes.
    Som nykomling i världens bästa liga gjorde anfallaren 32 mål och 71 poäng på 77 matcher och utsågs till en av ligans bästa rookies. Men inte nog med det – under sin första säsong fick han också lyfta Stanley Cup.
    – Man förstod ju inte vad som hänt förrän man vunnit, och det var först när man fick distans till det som man förstod hur stort det var. Att sedan vinna med klassiska Montreal det var en höjdare, jag tror inte det finns något lag där borta som har sådana fans. Hockeyn är otroligt stor i Montreal. Det är ju ett av de sex första lagen, och har ju flest Stanley Cup genom tiderna, och det är stor fokus på hockeyn, berättar Kjell.

Vägen mot Stanley Cup inleddes i Timrå där han som 16-åring tog plats i A-laget. Han var också med och spelade upp laget i Elitserien, och var redan som junior en fullfjädrad spelare.
    Efter ett par säsonger trillade Timrå ur Elitserien, och då hamnade Dahlin i Färjestad.
    – Jag kände att jag inte ville spela i allsvenskan och då blev det Färjestad istället, berättar Kjell, och där fick han sitt poängmässiga genombrott, även om han själv anser att han slog igenom redan under sin första elitseriesäsong i Timrå.
    – Jag tycker att jag fick mitt genombrott redan under mitt första år i Timrå i Elitserien, jag var förstaårsjunior då. Sedan så var det lite tufft under mitt första år som junior i Färjestad men jag tycker det gick bra ändå, och sedan fick man mer kött på benen och under år två och tre gick det ännu bättre.
    Två junior-VM hann han också med.
    – Jag kommer ihåg mest från den första turneringen då jag var ett år yngre än man fick vara, och då spelade vi i Nordamerika i Winnipeg och Minnesota. Det var en upplevelse kan jag säga, och det var roligt, berättar Kjell som där fick en försmak av hockeylivet i Nordamerika.

Efter tre säsonger i Färjestad bar också flyttlasset till Kanada och Montreal, som 1981 hade tingat svensken i den fjärde rundan.
    Imponerande nog tog Dahlin direkt en plats i laget.
    – Visst var det tufft, men inte så mycket ändå. Man behövde inte vara blyg där, man kunde ingen bra engelska när man kom, och jag kan ingen franska heller, så man kunde ju bara göra bort sig på den biten. Men jag trivdes väldigt bra i Montreal, säger Kjell som lockades av nyfikenheten när han skrev på för Canadiens.
    – Ja, det var nyfikenheten som lockade, och drömmen var ju att spela i NHL. Jag var ju över året innan på ett rookieläger och tränade en vecka, så då fick jag känna lite på det. Man visste ju inte så mycket om ligan då. Idag skrivs det mycket mer och det går många matcher på TV, så visst vet man mer nu.

Två misstag i livet

Och succén blev alltså omedelbar för Dahlin som direkt fick lyfta Stanley Cup. I finalserien besegrade Montreal Kanadarivalen Calgary Flames, och det var en tuff finalserie.
    – Vi vann med 4-1 i matcher, och efter den fjärde matchen på hemmaplan så var alla spelare ute på rinken och slogs. Det kommer jag så väl ihåg, säger Kjell.
    – En annan var ju inte så indragen i slagsmålen. Målgörarna gjorde mål och slagskämparna slogs mot varandra. De som slogs gick aldrig på sådana som mig som var en målskytt, utan de gjorde upp sinsemellan om vem som var herre på täppan, fortsätter Kjell som i huvudsak var en offensivt producerande spelare.
    – Min roll var att spela offensivt, och jag fick spela mycket i numerärt överläge. Jag hade en ganska fri roll precis som i Sverige, och det passade mig bra.

Dahlin spelade också i ligan under Wayne Gretzkys och Mario Lemieux glansdagar, och det är också de två spelarna Dahlin nämner när han ska namnge de bästa spelarna han mött.
    – Wayne Gretzky var bra alltså, men Mario Lemieux var fantastisk. Gretzky kunde ju göra sin omgivning så mycket bättre, men som enskild individ håller var nog Lemieux lite vassare. När han fick pucken så tog han tag i det, och kunde åka igenom försvaret och sätta ett mål, berättar Kjell.

Sammanlagt blev det tre säsonger i Kanada och Montreal, men varför han flyttade hem till Sverige är en gåta. Till och med för Kjell själv. 
    – Det vet jag inte än idag, det var ett av mina två misstag i livet. Det ena var att jag valde fel linje på gymnasiet, och den andra var att jag lämnade NHL. Det är misstag som jag ångrar grymt, säger Kjell som dock inte fick spela alla Montreals matcher under säsong två och tre efter att ha spelat konsekvent under rookieåret.
    – Jag spelade bara strax över 40 matcher de två sista säsongerna i Montreal, och kanske spelade det in, att jag inte var riktigt nöjd. Samtidigt spelade jag riktigt bra när jag fick chansen, så jag åkte absolut inte hem med svansen mellan benen, fortsätter Kjell och fortsätter försöka hitta anledningar till varför NHL-äventyret tog slut.
   – Jag hade inga skador. Jag hade dock lite problem med ett knä under min tredje säsong, och kanske spelade det in. Men jag trivdes oerhört bra i Montreal, och jag fick ju istid när jag väl spelade.

Hemlängtan fast ändå inte

Tränaren i Montreal kan ha spelat in i beslutet.
    – Tränaren snackade inte mycket med spelarna, och man visste inte om man skulle spela eller inte från match till match. Han hade ingen bra dialog med oss. Han tog inte hand om spelarna, det var en vägg mellan spelare och tränare, och det var man inte riktigt van vid. Man fick aldrig reda på varför man inte spelade, säger Kjell.
    – Man kunde spela jättebra i en match, och sedan fick man inte spela nästa, och det kunde vara frustrerande. Ibland kunde man göra en dålig match och fick lik förbannat spela nästa, det fanns ingen logik och ingen trygghet.
    – Men jag kan inte säga att det var anledningen till att jag flyttade hem heller, för jag trivdes med staden, laget och spelandet. Jag fattar inte varför jag flyttade hem än idag, säger Kjell.
    – Kanske var det hemlängtan, men ändå ville jag inte hem.

Hemma i Färjestad fick han avsluta karriären med en av de bästa spelarna han spelat med – Håkan Loob. Dahlin vann Stanley Cup på Loobs bekostnad 1986, men Loob fick sin revansch när han lyfte pokalen 1989.
    – Det finns så många olika typ av spelare, men när jag kom till Färjestad i början av min karriär så var ju Håkan Loob otrolig. Det var ju häpnadsväckande, han gjorde ju i princip vad han ville. Jag spelade ju med Patrick Roy när vi vann Stanley Cup, och då var han fantastisk, och han var ju nykomling i ligan då, säger Kjell när han ska nämna de bästa spelarna han spelat med.
    Idag jobbar Dahlin också med Loob i Färjestad. Kjell är ungdomsansvarig i klubben med allt vad det innebär.
    – Jag har hand om ledare och ungdomslagen, och ser till att det finns folk överallt. Det kan handla om allt från schemaläggningar och reseplanering, till föräldraträffar. Jag ska se till att ungdomsverksamheten drivs på det sätt som föreningen vill, och som går i enlighet med vår policy.

Det är ett jobb som Kjell trivs med, men spelarkarriären fick ett ganska trist slut. Redan första säsongen i Sverige efter sitt NHL-äventyr fick han problem med ryggen, och det hämmade honom under resten av karriären.
     – Det var när jag flyttade hem från Montreal, och jag fick problem med ryggen under min första säsong i Sverige sedan jag kommit hem från NHL. Sedan visste man ju inte hur allvarlig den var så man fortsatte ju fyra eller fem år till. Sedan fick jag slänga in handduken mitt under min sista säsong, för då gick det inte längre, berättar Kjell som inser att han kanske borde ha slutat tidigare.
    – Ryggen höll i två år men sedan gick det utför. Med facit i hand kunde det ha gått mycket värre med mig, och jag kunde kanske ha blivit idrottsinvalid, och jag skulle nog ha lagt av två år tidigare. Man ville ju inte erkänna att man var skadad.
    – Man har ju levt med hockeyn sedan man var liten grabb, och det är ju en del av livet.
   En del av livet är det fortfarande för Kjell.
   Han ångrar att han lämnade NHL – nu utbildar han nya talanger som trånar efter drömmen om Nordamerika.
   Dahlin har varit där – och han har vunnit.
   Han vet vad som krävs. 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-01-11 12:24:00