Veckans Legend: Christer Olsson

1998 var Christer Olsson med och vann VM-guld med Tre Kronor. Det är också den största höjdpunkten i karriären. – Det var en fantastisk turnering måste jag säga, minns Christer.

Året var 1998, platsen Zürich, och händelsen hockey-VM.
    Ett svenskt VM-lag anfört av superstjärnorna Peter Forsberg och Mats Sundin ledde Tre Kronor till guld, det sjunde i den svenska historien. De två finalmatcherna vanns med 1-0 mot Finland sedan backen Johan Tornberg gjort enda målet.
    Med i det laget fanns också backklippan Christer Olsson, och VM-guldet är höjdpunkten i hans karriär.
    – Vi hade ju riktigt bra spelare i den turneringen, med Mats Sundin och Peter Forsberg i spetsen. Det var en fantastisk turnering måste jag säga, berättar Christer.
    – Med all uppståndelse som skedde när vi kom hem också, det var ju bara sådant som man sett på TV innan och något som man drömt om som liten. Det var häftigt att få uppleva det.

VM-turneringen var Christers andra i karriären, men 1995 slutade det inte lika lyckligt. Även den gången var det Finland som stod för motståndet i finalen.
    Debutturneringen är, liksom guldet, dock ett minne för livet.
    – Ja, jag fick spela min första VM-turnering på hemmaplan i Stockholm och Globen, och det var en fantastisk upplevelse. Jag minns ju semifinalen mot Kanada som gick till övertid där Daniel Alfredsson avgjorde, då var det stämning i Globen, berättar Christer som givetvis var besviken över att det bara blev silver.
    – Jag tycker att vi gjorde en bra match, men finnarna hade ju den här Knatte-, Fnatte- och Tjattekedjan som var fantastiskt bra just då med Saku Koivu, Jere Lehtinen och Ville Peltonen, minns Christer.

Vägen till landslaget gick ganska snabbt för Olsson. Backen är född och uppvuxen i Arboga, och moderklubben är också IFK Arboga. Via spel där blev det tre säsonger i Mora i division ett, innan han hamnade i Brynäs 1992 där det blev tre säsonger innan VM-debuten 1995.
    – Första året i Elitserien spelade jag bara en halv säsong och råkade ut för en knäskada. Jag spelade fram till jul och sedan blev det inte mer, men det var en speciell säsong eftersom Brynäs gick hela vägen och vann SM-guld. Men då hoppade jag ju på kryckor, berättar Christer och fortsätter berätta om sin sejour i Gävle.
    – Andra året kom jag tillbaka från min skada och gjorde en helt okej säsong och vi blev utslagna i semifinal. Tredje året gick vi hela vägen till final, men fick stryk av HV 71 i sudden death i den femte och avgörande matchen. Det var givetvis tungt.

92 kg – och minste back

Finaler var alltså inte Christers melodi 1995, då han först föll mot HV i SM-finalen, och sedan Finland i VM-finalen.
    Men personligen gick det bra, och den fina prestationen i VM, där det blev tre poäng på åtta matcher, öppnade upp dörren till NHL och kontrakt med St Louis Blues.
    – Jag hade blivit listad av St Louis några år tidigare, gjorde en bra VM-turnering och därför fick jag åka över och testa på spel i Nordamerika. Det blev väl inte som jag tänkt, men det var en fantastisk tid ändå tycker jag, även om jag inte blev så framgångsrik som jag hoppades, berättar Christer som under två år i Nordamerika hann med 56 NHL-matcher och 46 AHL-matcher.

Varför stabile Olsson misslyckades kan man bara sia om, men tränaren i St Louis, järnmannen Mike Keenan, har aldrig haft ett gott öga till européer. Olsson, som i Sverige tränats av hårda och smarta Leif Boork och Tommy Sandelin, blev aldrig ordinarie.
    – Vid den tidpunkten var det ju fortfarande lite av den gamla hockeyn som levde kvar i NHL, och jag var den minste backen trots att jag vägde 92 kg, och jag har inte vägt mer varken förr eller senare. Men de andra backarna vägde 100 kg, och säkert mer därtill. Vi hade ju Mike Keenan som tränare också, han var krävande. Antingen spelade man mycket, eller så spelade man inte alls, säger Christer som under sin andra säsong blev bortbytt till Ottawa Senators, men inte heller där lossnade det.
    – Nej, det gjorde det inte, utan det var samma scenario som St Louis, och jag spelade väl ungefär lika mycket.

Men det fanns andra förklaringar till varför Olsson inte slog igenom; skador bland annat.
    – Under försäsongsträningen inför den andra NHL-säsongen gjorde jag illa axeln, och fick tidigt åka över till St Louis för rehabilitering och det gjorde att jag missade hela campen. Det började lite halvtrögt, och det höll i sig hela säsongen, berättar Christer, och tvekar inte när han ske avgöra vem som är den bäste spelare han spelat med.
    – Det är svårt att inte säga Wayne Gretzky i och med att han avslutade säsongen i St Louis under min första säsong där borta. Blues hade ju ett stjärnspäckat lag vid den tidpunkten också med Gretzky, Brett Hull, Chris Pronger och Grant Fuhr för att nämna några.

Trist slut på karriären

Det blev bara två säsonger i Nordamerika för Olsson som 1997 valde att vända hem, och då till Frölunda.
   – Jag var erbjuden ett tvåvägskontrakt men jag kände väl att jag ville ha ett envägskontrakt för att inte riskera att bli nerskickad i AHL. Samtidigt kom Frölunda med ett intressant bud, plus att vi skulle ha vårt första barn, så vi valde att flytta hem, berättar Christer.
   – Det var ett riktigt bra lag på gång i Göteborg då, så det kändes rätt. Det första året med Frölunda är kanske det bästa året som jag gjort i Elitserien, fortsätter Christer som samma år alltså var med och vann VM-guld i Schweiz.

Efter ytterligare ett år i Frölunda, gjorde Olsson en kort sejour till Österrike, men återvände sedan till Brynäs där han en gång elitseriedebuterat.
   – Ligan i Österrike var alldeles för dålig för att stanna längre: Pengarna var bra, men jag kände fortfarande suget efter att förbereda mig så bra som möjligt inför en match. I den där alpligan kunde man vara dålig i någon match, men laget vann ändå med 10-0. Det var inte den där riktiga spänningen som man sökte.
    – Jag flyttade hem till Brynäs, och det var gamla kompisar som Pär Djoos och Tommy Sjödin som lockade hem mig då. Vi brukar ju umgås på somrarna, så det var gemenskapen som fick mig att flytta dit.

Efter två år i Brynäs gick flyttlasset till rivalen Leksand, men under sin tredje säsong i klubben tvingades Christer lägga skridskorna på hyllan. Då hade Leksand precis åkt ur Elitserien, och efter bara tre matcher i HockeyAllsvenskan kastade Olsson in handduken.
    – Jag fick ge mig ganska tidigt under säsongen, det var ett knä som inte ville bli bra och det fanns inget att göra något åt det heller. Jag hade så pass ont då, så jag kunde inte prestera på den nivå som jag ville, berättar Christer som då gled in på tränarkarriären.
   – Det var en ganska naturlig väg för mig att ta då jag var tvungen att avsluta karriären på grund av skada. Först var jag assisterande tränare i Leksand och nu har jag fått jobb på hockeygymnasiet. Jag trivs bra här, säger Olsson som menar att han kanske satsar på en tränarkarriär.
   – Det är väl inte omöjligt. Just nu trivs jag bra med att vara på hockeygymnasiet, och det är inspirerande att jobba med ungdomar. Jag trivs väldigt bra med tillvaron just nu, men vi får se vad som händer i framtiden.
    Vad som än händer i framtiden så har han ett VM-guld att blicka tillbaka på, Christer Olsson.
    Det är inte illa alls.

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-02-08 09:50:00