Niklas hörs mest i Scandinavium
På dagen arbetar han på Pågen och på kvällarna hörs han mest av alla i Scandinavium. Ändå är det inte många som vet vem han är. – Det är rätt häftigt när tolv tusen skriker, säger Niklas Brink som suttit i Scandinaviums sekretariat sedan 1990.
Hur kom du in på den här banan?
– Det var så att jag satt speaker i Frölundas dåvarande farmarklubb, Hanhals i Kungsbacka. Frölunda var i behov av en ny speaker och var och tittade lite på Hanhals matcher och tog sedan kontakt med mig via den vägen.
Men du har ingen medieutbildning eller liknande?
– Nej, ingen utbildning direkt. Varför jag hamnade i speakerbåset... Tja, de sa ”Du som kan tjöta lite kan väl sätta dig”, för då hade de ingen speaker i Hanhals.
Hur var det första gången att vara speaker i Scandinavium?
– Ja, den var ju speciell förstås. På den tiden så var det väl inte fulla hus, kanske fem-sex tusen på läktaren. Men ändå, det är ju betydligt fler än två-tre hundra som såg Hanhals matcher. Och det var ju en betydligt större arena, så det var ju lite spänt.
Vad är roligast med ditt jobb som speaker?
– Många frågar ”ska du hålla på i år igen?” och det är klart – det är alltid roligt när säsongen börjar, det är nytt folk och nya spelare som ska in. Det är också roligt när slutspelet drar igång givetvis. Sedan kan det ju vara lite... tråkigt ska man väl inte säga, men mitt i säsongen kan det vara lite sådär ibland. Man har jobbat mycket, det snöar mycket och man ska in en torsdag – då är det inte alltid man är sugen på det. Men som sagt, det roligaste är slutspelet givetvis. Då börjar det dra ihop sig och det börjar gälla riktigt mycket – då är det kul.
Hur viktigt är det att en speaker är opartisk?
– Det är väldigt viktigt tycker jag och det är vi väldigt bra på allihopa i båset. Man ska ju inte vara hejaklacksledare, utan en länk mellan domaren och publiken.
Jag minns en match när Frölunda spelade mot Färjestad för ett par år sedan och speakern protesterade mot ett domslut.
– Jo, det har jag hört om. Det får ju liksom inte hända. Det kan möjligtvis hända i någon division 4-hall ute på landet, när någon förälder satt sig som speaker. Men i elitseriesammanhang – där får det bara inte förekomma. Man kan tycka vissa grejer – absolut, men då får man bita sig i läppen och säga det till sig själv i bilen hem.
Kan det vara svårt ibland?
– Jag har väl inte tyckt det egentligen. Men man pratar ju på ett visst sätt och tar på sig den där kavajen, så går man in i den rollen. Sitter man på läktaren är det ju en helt annan sak – då kan man ju sitta och tjoa och stimma. Men man går in i den rollen och nollställer sig, kan man säga. Blir det mål, då har man ju fullt upp med att notera tid och vem som gör mål, och då finns det ju inte tid till att sitta och jubla eller att svära över insläppta mål.
Har du någon gång gjort bort dig i speakerbåset?
– Den frågan dyker ju upp med jämna mellanrum. Jag kan inte påminna mig om när det blivit riktigt galet... Jag kanske har sagt fel lag någon gång vid presentationen. Håller man sig till det man ska säga - man har vissa fraser till allting – då blir det nästan aldrig fel. Det finns kanske vissa som tycker om att prata lite mer och börjar sväva iväg i sitt prat, men då blir det ju lätt att det hackar eller att man säger fel. Jag försöker hålla mig till mina fraser och då blir det ju sällan fel.
Pratar du på samma sätt privat som du gör i speakerbåset?
– Haha, precis... Det får man ju ofta frågor om. Speciellt min frus kollegor undrar om jag pratar så hemma. Men det gör jag inte, säger Niklas Brink och tillägger på ett typiskt speaker-vis: ”Dååå var det dags för maaat, alla barnen kommer neeer!” och konstaterar att det inte vore lyckat.
Fullsatt Scandinavium. Rena vardagsmaten för Niklas Brink.
Kan du kort beskriva känslan när du kör en line up i ett fullsatt och kokande Scandinavium?
– Det är rätt häftigt när tolv tusen skriker och det är ju alltid roligt när man får respons från publiken. Exempelvis när man börjar säga förnamnet och publiken börjar gapa – den är ju jätteviktig och det får man ju försöka läsa av. Sitter det fem-sex tusen på läktaren kan man ju liksom inte skrika rätt ut. Man får väga av hur stämningen i arenan är innan man börjar ropa och stoja. Är det fullsatt en lördag och de har fått sig några pilsner under västen, då är det ju klart att det blir mer liv på läktaren. Det är skitskoj!
Vad tycker du annars om Frölundas säsong?
– Ja, den har ju varit rätt skum. Väldigt upp och ner och mycket konstiga resultat. Förra säsongen var de lite mer jämndåliga, men nu kan de spela riktigt bra mot bra lag och på pappret lite sämre lag kommer de inte i den standarden. Spelarna i sig är jättebra och när alla spelar bra kan de slå vilka lag som helst.
Tar sig Frölunda till slutspel?
– Slutspel – absolut. Jag tror till och med att de kan överraska i en kvartsfinal. Tror inget lag väljer Frölunda först eftersom de vet hur bra Frölunda kan vara. Men sedan de började med sju matcher i alla omgångar brukar det ju till slut bli det bästa laget som vinner.
Hur går det i slutspelet då?
– Jag tror att de går till semifinal. Hjärtat säger givetvis en final mot HV eller Färjestad, men det vore nog inte realistiskt eftersom de spelar så ojämnt. Jag tror inte att de kan göra fyra-fem bra matcher i följd. Det känns inte så, tyvärr. Det trodde jag innan säsongen med det laget. Men man vet aldrig. Du ser nu, när Johnson och gubbarna börjar röra på sig och ösa in poäng när det närmar sig slutspel. Det kanske kan vara det som behövs för att de ska höja sig lite.
Vilka vinner SM-guld?
– Det är ju lättaste hade ju varit att säga HV71. Och det ska de ju också göra med tanke på vad de har presterat i år. Över sju matcher brukar den som vinner serien vinna SM-guld. Så har det ju varit de senaste åren. Men jag gör det lätt för mig och säger HV71. De som skulle kunna överraska är möjligtvis Linköping.
Men hjärtat säger Frölunda, eller?
– Hjärtat säger alltid Frölunda! Det är alltid roliga fester när vi vinner SM-guld och det vill man gärna uppleva igen.
